En hemstad - Kristian Lundberg

 

Det här är också en berättelse om Malmö. Den här speciella utsattheten. Fattigdomen. Kanske är det den egentliga berättelsen om Malmö, för var är de nu, alla dessa varelser som skapade staden, som antog sina roller och for fram och tillbaka mellan bostäder, arbetsplatser, buskar och plantage, natthärbärgen, fyllekvartar, pundarkvartar, parker och broar"?

Kristian Lundbergs barndomsstad var en hård och ovälkomnande plats. Ett Malmö som vände ryggen till de som inte hade råd. En stad där man aldrig var hemma på riktigt, eftersom staden var till för några andra. En stad som man åldras i, och kanske långsamt lär känna på riktigt.

Bilder målas upp av barn utan hopp. Barn som vet att de inte hör hemma bland de andra, att deras liv ska följa egna, sämre vägar. I köket sitter en mamma och skriver och skriver. Hon är ska skriva ännu ett kollegieblock fullt, hon ska skriva breven som ska ställa allt till rätta. Hon kan inte ta hand om sina barn, det finns det inte tid till, det finns så många brev som måste skrivas. Det finns ingen mat hemma, äta får man göra i skolan. Fattigdom, övergrepp, droger. För vissa går det bara sämre och sämre. Vissa överlever och lär sig kanske leva i staden, inte vid sidan av.

En hemstad är en bok som tar lång tid att läsa. Den är bara 229 sidor lång, men de scener som målas upp och det väl avvägda språket kräver en del av mig som läsare. Man hastar inte förbi, snarare läser jag samma sida två gånger. Det är så svart, men det är också så hjärtskärande vackert formulerat.