Det är tidigt 90-tal i Uppsala och Jonatan och Nina är tonåringar. Förälskade tonåringar. De finner varandra under en skolresa, men det måste förbli en hemlighet. De tillhör båda Livets ord och det är absolut inte tillåtet för församlingens ungdomar att ha kärleksrelationer. Ungdomspastorn övervakar allt de gör, ständigt letandes efter tecken på att något otillåtet pågår.
Jonatan är uppväxt i församlingen, för honom och hans familj är både gemenskapen och begränsningarna det innbär en självklarhet. Jonatan ifrågasätter inte sin tro, han frågar sig bara vad som är fel på honom själv. Att vara med Nina gör honom glad, men det är väldigt svårt för honom att acceptera att han har sexuella känslor. Allt sådant är fel och måste tryckas undan. Nina har en lite annorlunda bakgrund med en familj som testat lite olika sätt att leva. För henne är det naturligt att fundera över vad som egentligen är sant och hur hon vill leva i framtiden.
Trots böner och förböner får Jonatan epileptiska anfall. Oförmågan att bli helad ökar hans ångest, och han skickas till en psykolog som ska hjälpa honom att må bättre. Det är dock inte lätt att förklara för en psykolog som inte ens är kristen hur livet i församlingen fungerar, när man inte själv har haft en tanke på att ifrågasätta det man lärt sig.
Jag var intresserad av att läsa om hur det kunde vara att växa upp i Livets ord under 90-talet, mycket på grund av att jag själv växte upp i Uppsala under nittiotalet. Den här boken ger en liten smak av det, men främst är det en berättelse om ångest, krav och om att hitta en sexualitet. Jag tyckte om den även om den var lite annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Johan Heltne skriver levande och mångfacetterade karaktärer som inte alltid är lätta att förstå sig på. Det var svårt att lägga ifrån sig boken innan den var slut, och jag läser gärna mer av den här författaren.
.JPG)
.JPG)
