söndag 2 juli 2017

Den förlorade sonen

Den förlorade sonen är den första boken i Dean Koontz serie baserad på berättelsen om Frankenstein. Den utspelar sig i ett nutida New Orleans, där Victor Frankenstein fortfarande lever och har ägnat de senaste 200 åren åt att utveckla sin konst att skapa varelser. Hans första monster lever också och när denna får reda på att Frankenstein inte är död beger han sig till New Orleans för att göra upp med sin skapare. Samtidigt går en seriemördare lös i staden och vi får följa två poliser som utreder brotten.

Historien låter väldigt rörig när man ska beskriva den (och då har jag ändå utelämnat en sidohistoria som jag tror kommer bli huvudhistorian i nästa bok) men den känns inte rörig när man läser. Boken växlar mellan olika perspektiv vilket för handlingen framåt på ett väldigt bra sätt. Som läsare vet man alltid mer än karaktärerna om vad som händer; det är inte någon pusseldeckare. Historien om Frankenstein visar sig fungera väldigt bra att spinna vidare på och Koontz gör ett bra jobb både med att hålla sig till ursprunget och göra sin egen variant av det.

New Orleans passar ypperligt som skådeplats för en sådan här historia, kanske framförallt för att jag aldrig varit där och därför inte har verkligheten att förhålla mig till. Det är en stad med en mystisk aura och den fuktiga värmen ger det hela en extra dimension. Även om det egentligen inte är så mycket miljöskildringar i boken är det svårt att föreställa sig att den skulle utspela sig någon annanstans.

Den svaga punkten i boken är karaktärerna. De är överlag endimensionella och varje person är med ganska lite, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om någon. Eftersom berättelsen hoppar så mycket mellan karaktärerna blir det dock inget problem, man hinner aldrig tröttna på dem. Det är en perfekt sommarläsningsbok; spännande, passar för sträckläsning men är inte alltför tung och komplex.

onsdag 28 juni 2017

Norrlands svårmod

När den äldsta brodern försvinner i samband med älgjakten blir det början på den totala upplösningen av Annas familj. Många år senare börjar hon nysta i vad som verkligen hände, och hur det har påverkat henne.

Norrlands svårmod av Therése Söderlind är en roman om ett försvinnande, men också om att växa upp och hitta sig själv. Den är väldigt spännande, både för att man vill veta vad som hände och nyfikenheten på hur det ska gå framöver. Alla karaktärer känns så himla realistiska och även om man blir väldigt irriterad på dem ibland förstår man varför de gör som de gör. Det är en väldigt bra roman.

måndag 22 maj 2017

Simma med de druknade

Simma med de drunknade av Lars Mytting är en mycket bra bok. Jag har överlag tröttnat på historier som utspelar sig i nutid på grund av saker som utspelades för länge  sedan (läs: alla svenska deckare nuförtiden), men Mytting gör det på ett sätt som både är relevant och otroligt intressant att läsa. Det handlar om ett mysterium som behöver lösas, men framförallt är det en roman om människor och deras relationer.

Historien börjar i norsk nutid och sträcker sig tillbaka till de franska skyttegravarna under första världskriget. Jag tycker att det är ett intressantare krig än andra världskriget, bland annat för att det är så meningslöst och helt utan vinnare. Mytting lyckas få fram den känslan och gör mig samtidigt sugen på att besöka Somme. Och Shetlandsöarna. Det enda som egentligen stör mig med boken är att omslaget har en kvinna i röd klänning när en blå klänning är viktig i boken.

söndag 14 maj 2017

Sputnikälskling

När det kommer till böcker och filmer påverkar ens förväntningar ofta vad man tycker om dem. Jag har mest hört negativa saker om Haruki Murakamis böcker och blev därför glatt överraskad när Sputnikälskling överträffade mina (visserligen låga) förväntningar. Jag gillar att den är lågmäld och har en ganska enkel handling. Den är skönt svårplacerad i tiden och lite lagom exotisk för en västerlänning. Nu är jag betydligt mer sugen på att läsa övriga böcker Murakami skrivit, får hoppas att förväntningarna inte blivit för höga.

lördag 13 maj 2017

Kärleken passerade här en gång

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson kallas en modern kärleksroman på omslaget, men är främst en roman om en skilsmässa. Vi får följa huvudpersonen Samuels känslor när hans fru plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Parallellt med historien om deras uppbrott får man följa hur de blev ihop. Det är en fin liten historia och jag gillar när vuxna hanterar sina problem på ett vuxet sätt. Den lämnar dock inga större intryck och jag kommer knappast komma ihåg den särskilt länge. Men boken fungerar bra som tidsfördriv.

onsdag 10 maj 2017

Stalker

Stalker är Lars Keller femte deckare, men den första av dem som jag läst. Den var lättläst och överlag spännande, men också onödigt blodig och jag känner mig inte sugen på att läsa fler. Den känns också onödigt detaljerad, på vissa ställen känns det nästan som att författarna vill skryta med hur mycket de kan. Också onödigt detaljerat sex. Helt enkelt känns väldigt mycket onödigt i boken. Själva historien känns överdriven och karaktärerna är av kategorin "bäst och vackrast", vilket mest är irriterande. Inte min typ av bok, helt enkelt.

lördag 6 maj 2017

En dåres försvarstal

En dåres försvarstal är August Strindbergs uppgörelse med sin första fru, Siri von Essen, efter deras skilsmässa. Skildringen av ett äktenskap från första mötet till det bittra slutet är en berg-och dalbaneresa tillsammans med två riktigt jobbiga människor. Det är otroligt roligt, romantiskt, irriterande, hemskt och sorgligt. I romanens början skrattar jag flera gånger högt, även om jag inte vet om Strindberg avsåg att vara rolig är han det verkligen - jag uppfattar det som att han har en viss självironi i t ex avsnittet där han blir arg på sin hustru för att hon inte tar hans förkylning på allvar eftersom han tycker att han faktiskt nästan dog under natten.
Jag tänkte mycket på hur det var att leva på Strindbergs tid medan jag läste, hur små ramar alla (särskilt kvinnorna) hade att röra sig inom. Det är ju egentligen konstigt att inte alla blev knäppa.
Jag rekommenderar En dåres försvarstal varmt, den var verkligen läsvärd.

fredag 5 maj 2017

Ordbrodösen


Anna Arvidsson har med Ordbrodösen lyckats skapa en riktigt originell YA-fantasy som jag mer eller mindre sträckläste. Alba har växt upp med sina morföräldrar i en liten bruksort i Värmland. Hennes släkt har i flera generationer haft en lukrativ hemlighet: kvinnorna bär på en förmåga att genom det skrivna ordet styra andra människor. På sin artonde födelsedag ska Albas kraft aktiveras, och som alla före henne ska hon genomgå ett inträdesprov. Till allas bestörtning misslyckas hon, och Alba får inte veta vad som kan vara fel. Alla kvinnor i släkten ska ju ha förmågan. Istället för att resa på ett utbildningsår med sin utvalda mentor skickas Alba till en avlägsen släkting i Stockholm, en kvinna som också saknar ordbrodösmagin. Där börjar hon nysta i mysteriet med den utblivna magin - det är något som blockerar den, men vad? 
Ordbrodösen är väldigt välskriven, och det är väl kanske en förutsättning när man skriver en roman om ordets makt. Jag gillar idén om ordbrodösmagin, både det att det som magityp i en fantasybok känns nytt och att det är en komplicerad typ av kraft. Även om man föds till ordbrodös är det inte alls lätt att vara det, minsta lillas språkliga fel kan ge enorma konsekvenser. 
Boken är spännande i stort sett rakt igenom, men tempot känns lugnt och berättelsen målas upp metodiskt bit för bit utan stress. 
Jag tror att boken är en fristående roman, men jag hoppas på en fortsättning för jag gillade den verkligen.

Gudarna



Gudarna - Elin Cullhed

Janne, Bita och Lilly är sexton år, och de är inte tjejer de är Gudar. De bor i Tierp, världens ände, som ibland är så kvävande att man måste sätta sig på en buss och bara åka vartsomhelst så länge man orkar. När Janne och Bita får veta att Lillys pojkvän misshandlar henne bestämmer de sig genast för att utkräva hämnd. När man inte kan lita på att någon annan ska ordna upp saker måste man göra det själv, och det ska göras hårt och obevekligt.
Hela boken är otroligt genomsyrad av tonårsfrustration, och det är det som är själva styrkan i den. Handlingen är kanske inte så viktig och karaktärerna är svåra att tycka om, men känslorna är levande och äkta och rasande och det räcker ganska långt. 

torsdag 4 maj 2017

Tripprapporter


Tone Schunnessons hyllade roman Tripprapporter läste jag bara för att den blev vald till månadens bok i min feministiska bokcirkel. Det är faktiskt väldigt rolig att bli utmanad på det sättet, jag är så van att läsa precis vad jag själv vill - man får ju inte böcker tilldelade sig på det sättet längre efter att ha slutat skolan.
Tripprapporter handlar om en ung kvinna som reser till Barcelona, Berlin, Thailand. Hon reser, lånar pengar, knarkar och kräks. Det händer inte mycket utanför henne själv och inuti är det kaos.
Jag tyckte inte om boken.
Faktiskt inte alls. Jag gillade inte språket och tyckte inte att det var unikt utan snarare pretentiöst. Jag blir frustrerad över bristen på story. Jag tycker att det är lite kul med en osympatisk kvinnlig huvudperson som sätter sig själv i centrum absolut hela tiden och beter sig allmänt oempatiskt och konstigt - men jag har läst det förr och bättre i andra böcker.
Jag gillade inte boken, men jag uppskattad verkligen att läsa den, för det blev en lång och intressant diskussion om den i bokcirkeln och efteråt kunde jag se vissa positiva aspekter med den som jag inte inte hade funderat så mycket på medan jag läste. (Hurra för bokcirklar, det är så himla kul!)

Fjärde riket



Fjärde riket har en ganska konstig storyline enligt mig. Blenda, Penny och LSD (ja, irriterande nog finns det en karaktär som kallas LSD) bestämmer sig för att störta skolans härskarinna Hedvig från hennes tron genom att använda tekniker hämtade från Hitlers övertagande av Tyskland. Ja, ni ser. Konstigt. Faktiskt rent osmakligt, även om tjejerna själva envist hävdar att de tycker att Hitler var hemsk men att han hade himla smart marknadsföring. 
Bortsett från att jag inte köper rimligheten i detta med nazi-taktiken känns boken allmänt ganska overklig, både med avseende på hur ungdomarna beter sig och pratar och på hur skolan fungerar. Rekommenderas alltså inte.

onsdag 3 maj 2017

Katter och annat

Det har blivit lite av ett tema för mig under vintern att läsa böcker baserade på bloggar. Tidigare Hyperbole and a half, nu How to tell if your cat is plotting to kill you. En sammanställning i bokform av The Oatmeals serier, som nog de flesta som befunnit sig på internet har sett. De är lite lagom roliga och det kan vara kul att bläddra i boken ibland, men man skulle lika gärna kunna googla. Och hur vet man om ens katt är ute efter ens liv? Tja, genom att den uppför sig som en katt...

Rakt ner i sjuttiotalet


Hemma hos Bettan - Eli Åhman Owetz

Barndomsvännerna Matte, Bettan och Carina har alla fastnat i gamla hjulspår. Matte är en halvkänd författare, skriver feelgood-romaner och föreläser för medelålders kvinnor på bibliotek runt om i landet. Någon gång ska han skriva nåt riktigt, riktigt bra. Bettan drömmer om att öppna en inredningsbutik, men den perfekta lokalen verkar aldrig dyka upp. Carinas framgångsrika karriär tar en dag tvärstopp när hon blir uppsagd och inte kan hitta ett nytt jobb. 
De bestämmer sig för att de borde samlas ute hos Bettan på landet och samla sig, och därifrån leder allt bara rakt ner i sjuttiotalet. Plötsligt har de råkat öppnat ett retro-retreat där vilsna människor i medelåldern får resa tillbaka till sina tonår och samla kraft. 
Jag trodde inte att jag skulle gilla Hemma hos Bettan, men gav den ändå en chans. Vilken tur att jag gjorde det! Det är nämligen en jättemysig bok och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. 

tisdag 2 maj 2017

Hallahem

 

Det är alltid kul med fantasy som innehåller gammal nordisk folktro och svenska miljöer. Den här gången har jag läst de första två (av tre) delarna i Hallahem-serien, skriven av Susanne Trydal. 
Torun har växt upp i Hallahem, staden under berget, där vitterfolket bor. Tilda har levt hela sitt liv i staden, i en vanlig villa bland människorna. En dag får de veta att de är bortbytingar och har levt på varandras plats. När Hallahem hotas blir Tilda en viktig del i kampen för att rädda staden. 
Böckerna var helt ok, men det känns att de är skrivna för en lite yngre publik. Jag tycker att vissa partier hastas förbi (t ex när Tilda, en vanlig trettonåring i en småstad får veta att hon tillhör ett mystiskt vitterfolk med särskilda krafter är det rent märklig hur svag hennes reaktion är. Det borde vara... en chock?) Språkligt haltar det lite, jag tycker att dialogen inte flyter så väl alla gånger - men på det stora hela så gillar jag ändå böckerna. Man kommer snabbt in i historian, det är ganska spännande och, som sagt: kul med svensk fantasy!

måndag 1 maj 2017

Spelreglerna

Jag har börjat uppskatta noveller alltmer, men det krävs en skicklig författare för att skriva riktigt bra på så lite utrymme. Jonas Karlsson är okej, men når inte de högsta höjderna. Jag gillar att flera av novellerna innehåller små blinkningar till varandra, men på det stora hela lämnar de inga intyck på mig. Så här några veckor efter att jag läst dem måste jag anstränga mig för att komma ihåg dem.