Jag Lars Hård

Ibland dyker ju tanken "jag borde läsa fler klassiker" upp hos varje läsande person (eller?), och när den slog till hos mig i början av 2018 bestämde jag mig för att lyssna på en inläsning av Jag Lars Hård av Jan Fridegård. Det var kanske inte den klassiker jag har engagerat mig mest i, främst på grund av att det händer så himla lite! Lars Hård är dock en härlig karaktär: en arbetarpojk som är helt olämpad att vara arbetare. Han är lat, faktiskt nästintill oförmögen att slutföra ett fysiskt arbete - han är mer av en intellektuell romantiker. Han har en hopplös situation eftersom han inte alls passar in i den roll han fötts till, och han saknar helt initiativförmåga att ens försöka ta sig någon annanstans i livet - det ger en lite ovanligt vinkling inom arbetarlitteraturen. Boken var oväntat kort, så nu när jag börjar tänka på den igen så undrar jag om jag inte ska ta och läsa de följande två böckerna i trilogin under 2019.

Martin Bircks ungdom

Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg är en roman som jag läste i slutet av 2017 och tyvärr redan har glömt det mesta av. Jag minns att jag inte lyckades få upp nåt riktigt intresse för karaktären Martin Birck som jag uppfattade som en smågnällig tråkmåns, så det är väl därför det känns lite luddigt såhär ett år senare. Läs den om du redan har läst Doktor Glas och Den allvarsamma leken och gillade dem. Har du inte läst dem så gör det och strunta i Martin Birck. Varsågoda, där har ni dagens lilla tips från mig.

Att dissa en klassiker

Ibland känner man ju att man måste peta in en klassiker bland alla YA-romaner med paranormal tema för att känna sig lite seriös, och då kanske det egentligen är lite fusk att välja en bok som innehåller en spökande general. Men, det var ändå precis vad jag gjorde, för jag har alltid tänkt att jag nån gång måste läsa Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf.
Det bästa med boken är att den är väldigt kort. Utöver det får jag säga att det inte fanns något jag gillade. Den påminner mig väldigt mycket om Gösta Berlings saga i stilen - det är konstiga tidshopp, myter och legender som inte mynnar ut i någon poäng och tråkiga karaktärer. Jag var glad när den äntligen var slut och det lär dröja innan jag läser Lagerlöf igen.

Den förlorade sonen

Den förlorade sonen är den första boken i Dean Koontz serie baserad på berättelsen om Frankenstein. Den utspelar sig i ett nutida New Orleans, där Victor Frankenstein fortfarande lever och har ägnat de senaste 200 åren åt att utveckla sin konst att skapa varelser. Hans första monster lever också och när denna får reda på att Frankenstein inte är död beger han sig till New Orleans för att göra upp med sin skapare. Samtidigt går en seriemördare lös i staden och vi får följa två poliser som utreder brotten.

Historien låter väldigt rörig när man ska beskriva den (och då har jag ändå utelämnat en sidohistoria som jag tror kommer bli huvudhistorian i nästa bok) men den känns inte rörig när man läser. Boken växlar mellan olika perspektiv vilket för handlingen framåt på ett väldigt bra sätt. Som läsare vet man alltid mer än karaktärerna om vad som händer; det är inte någon pusseldeckare. Historien om Frankenstein visar sig fungera väldigt bra att spinna vidare på och Koontz gör ett bra jobb både med att hålla sig till ursprunget och göra sin egen variant av det.

New Orleans passar ypperligt som skådeplats för en sådan här historia, kanske framförallt för att jag aldrig varit där och därför inte har verkligheten att förhålla mig till. Det är en stad med en mystisk aura och den fuktiga värmen ger det hela en extra dimension. Även om det egentligen inte är så mycket miljöskildringar i boken är det svårt att föreställa sig att den skulle utspela sig någon annanstans.

Den svaga punkten i boken är karaktärerna. De är överlag endimensionella och varje person är med ganska lite, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om någon. Eftersom berättelsen hoppar så mycket mellan karaktärerna blir det dock inget problem, man hinner aldrig tröttna på dem. Det är en perfekt sommarläsningsbok; spännande, passar för sträckläsning men är inte alltför tung och komplex.

Dödssynden

Dödssynden är en klassiker som utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern på trettiotalet. Scout och Jem växer upp med sin far och har inga större bekymmer än en fascination för deras enstörige granne. När en svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna ändras dock stämningen i staden.

Harper Lees bok berättar om rasism utan att skriva någon på näsan. Scout är ett barn och har svårt att förstå varför de vuxna tycker som de gör. Det finns både vuxna som är rättrådiga och de som vänder kappan efter vinden. Historien är dock så mycket mer, med vänskap och hemligheter och upptäckten att alla inte alltid är vad alla andra tror.

Gratis böcker

Jag snubblade över en app som heter Free Books och som har en himla massa e-böcker man kan ladda ner. Samtliga är så gamla att ingen har rättigheter till dem längre, så det går att lägga ut dem gratis. Varje gång man går in för att läsa kommer det upp reklam, men medan man läser slipper man reklamen. Jag har börjat läsa Moby Dick och är väldigt nöjd, men har inte använt appen jättelänge. Men gratis är gott.

The great Gatsby - F. Scott Fitzgerald

Så har jag då till slut läst The Great Gatsby, och ärligt talat tyckte jag att den var "sådär". För kort, för snabbt skissade karaktärer som man inte direkt bryr sig om, och med en kärlekshistoria som jag inte riktigt förstod. Men aja, ytterligare en klassiker att pricka av iallafall.

Mosippan

Mosippan är den andra boken i Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Andra världskriget pågår och folk gör så gott de kan för att klara sig. Nancy studerar men måste också arbeta för att få in lite extra pengar till hushållet.

Det är en bra bok, både handlingsmässigt och språkligt. Man känner med Nancy när hon drömmer om ett bättre liv, men inte riktigt vågar tro på det. Livet i ett fattigt hem skildras tydligt, utan att bli för negativt eller positivt. Det är hårt och jobbigt, men också roligt och med bra familjekänsla. Jag gillar hur den fokuserar på kvinnorna i olika generationer och deras olika lotter och att den ger en skymt av klassamhället, även om ingen i området tillhör de rikaste. Alla borde läsa dessa böcker.

En liten prinsessa (och en piga)

Ännu en barnboksklassiker avklarad! Denna gång Frances Hodgson Burnetts A little princess från 1905.

Sara Crewe har växt upp i Indien med en ensamstående far. När hon blir sju år är det dags för henne att få en utbildning, och hon får ensam flytta till London för att gå på Miss Minchin's flickskola.
Saras far är rik, och hon får allt en liten flicka kan önska sig. Hon  har dessutom lätt för sig i skolan, talar redan flytande franska och älskar att lära sig saker. Trots det beter hon sig inte bortskämt utan är tvärtom snäll och generös mot de mindre lyckligt lottade flickorna, och hon vinner snabbt deras beundran med sin fantastiska fantasi. 
   När fadern plötsligt dör förändras Saras liv. Hela familjens förmögenhet är borta, och allt tas ifrån henne. Hon kan inte längre vara elev på skolan utan får på nåder vara kvar som tjänsteflicka. Hon blir av med sitt fina rum och får flytta in i en kall skrubb på vinden,sätts i hårt arbete och får inte ens äta sig mätt. Trots svårigheterna försöker hon hålla humöret uppe och hjälpa andra som behöver henne.
  
A little princess är en ganska söt historia, och även om Sara i stort sett bara har positiva egenskaper (vilket lätt blir å-så-smörigt) så gillar man henne. Dock är boken, som förmodligen de flesta andra som skrev för mer än hundra år sen inte helt oproblematisk för den moderna läsaren. Det är faktiskt väldigt märkligt att det är jättejättesynd om Sara när hon blir fattig, men kökspigan Becky som alltid har levt under vidriga förhållanden får inte alls samma sympatier från omgivningen. Det är det faktum att Sara uppenbart är "väluppfostrad" och från en högre samhällsklass som gör att folk överhuvudtaget ser att hon behandlas illa. I slutet är Sara om igen en liten prinsessa, men för Becky finns inget annat liv än ett som piga.

Ytterligare en klassiker att bli besviken på

Jean Websters Daddy-Long-Legs från 1912 är en coming-of-age-klassiker om en ung flickas väg genom college.
   Jerusha Abbott har växt upp på ett barnhem. När hon är 18 år får hon veta att en anonym välgörare har beslutat sig för att bekosta hennes collegestudier, med det enda villkoret att hon skriver brev till honom. För en föräldralös flicka som aldrig trott att det skulle vara möjligt att få utbilda sig är det en oerhörd chans, och Jerusha är väldigt entusiastisk och tacksam.
   Boken består av hennes brev till den okände mannen, som hon kallar Daddy-Long-Legs (som insekten) eftersom det enda hon vet om honom är att han är lång. Brevens innehåll varierar med hennes humör, ibland är hon strålande glad och berättar små anekdoter om livet på skolan och ibland sur och irriterad på att hennes brevvän aldrig svarar på hennes brev. Jag tänkte mig att boken skulle ha lite mer Anne på Grönkulla-kvaliteer, och men intrigen är mycket, mycket tråkigare. Faktum är att det inte händer någonting under Jerushas fyra år på college. Hon köper nya klänningar för pengar som Daddy skickar, hon lär sig simma, hon går på dans på Princeton. Men det finns inga som helst konflikter i boken (förutom nån missad tenta, och att hon ibland straffar Daddy genom att skriva extremt formella brev), vilket kanske är en ganska realistisk skildring men inte en särskilt intressant. Slutet gör mig dessutom riktigt irriterad! Det här är en av de där klassikerna som inte har så mycket att säga oss längre.

Brideshead revisited - årets tråkigaste läsning?

Brideshead revisited (En förlorad värld på svenska) av Evelyn Waugh är en sån där bok som man ofta hör folk prata helt lyriskt om. Kanske hade jag för höga förväntningar (svårt att inte ha det när man har hört att det är så mångas absoluta favoritbok), men jag tyckte inte alls om den.
    Berättarrösten, Charles Ryder, träffar Sebastian under sin studietid i Oxford. Sebastian är lite lagom excentrisk: han verkar ständigt vara lite småfull, bär runt på en nallebjörn och tar sig friheter med bilar tillhör andra. De unga männen blir vänner, och trots att Sebastian först ihärdigt hävdar att Charles aldrig någonsin ska få möta hans föräldrar och syskon så blir Charles snart nästan som en del i familjen, och tillbringar mycket tid på deras gods Brideshead.
   Tiden går. Sebastian blir allt mer alkoholiserad, och Charles blir allt mer intresserad av hans syster Julie. Jag tyckte att boken verkade lovande alldeles i början, men blev mer och mer trött på att det inte hände något. Överklassen lallar runt, super, jagar, gnäller. Relationerna mellan karaktärerna förändras, men inte på ett sätt som gör det spännande. Det pratas och pratas om religion, de styckena är väldigt långtråkiga. Meningen är väl att berätta om hur tillvaron förändrades för den brittiska överklassen under tiden för världskrigen, men för mig blev boken för långdragen och tråkig. (Jag lyssnade på den på ljudbok. Kanske den hade varit lite bättre om jag hade läst den på papper - det hade iallafall gått lite snabbare, och så hade jag sluppit irritera mig på att inläsaren läste alla repliker från kvinnor med överdrivet pipig röst).

En riktigt klassisk klassiker

Köpte denna snygga utgåva av Iliaden förra sommaren och nu har jag även läst den. Den är från 1946, så språket är gammaldags. Jag tycker att det passar när man läser en gammal bok, men det hade nog gått lättare att läsa den i en nyöversättning.

Det som slog mig var hur spännande den ändå är. Trots att det mest är folk som slår ihjäl varandra och man vet hur det går. En del klassiker undrar man varför de fått sin status, men jag förstår varför den här historien levt kvar så länge. Jag blev dock lite överraskad av hur blodig den är och hur mycket inälvor som skvätter åt olika håll. Om man gör en bokstavlig filmtolkning blir det definitivt gore.

Det finns en intressant skillnad i berättarteknik mot dagens böcker och filmer. Iliaden jobbar mycket med upprepningar, vilket underlättar när man ska recitera ur minnet. Till exempel vill Zeus att Agamemnon ska förmedla ett budskap till grekerna. Han berättar då för Hermes hur denne ska ta sig in i Agamemnons dröm och berätta vad Zeus vill ha sagt. Sedan tar sig Hermes in i drömmen och upprepar Zeus ord, varpå Agamemnon vaknar, samlar grekerna och upprepar allt ordagrant. Så skulle man inte lägga upp det idag.

Men det mest intressanta med Iliaden är ändå hur den framställer både greker och trojaner som likvärdiga i mänsklighet och mod. Grekerna må vara protagonister, men trojanen Hektor framställs som minst lika bra. Jag har alltid hållit på trojanerna, vilket är jobbigt när man vet att de kommer förlora. Men det är ju tämligen överdrivet att dra ut i krig och bränna ner en stad för att ens fru har stuckit med en annan man.

För Lydia - Gun-Britt Sundström

För Lydia är en omskrivning av Hjalmar Söderbergs klassiska Den allvarsamma leken, och utspelar sig på 60- och 70talet.
   Lydia och Arvid träffas en sommar i skärgården och kommer överens om att ses inne i stan till hösten. Lydia väntar och väntar, men Arvid hör inte av sig. Hon kan inte glömma honom och hoppas ständigt på att springa på honom på gatan eller på att ett brev ska komma. Hon går sista året på gymnasiet, han arbetar som lärare men får snart jobb som journalist på en tidning. Handlingen följer originalberättelsen, Lydia och Arvids vägar korsas flera gånger men av olika anledningar lyckas de inte riktigt få till en kärleksrelation trots att de älskar varandra. (Åtminstone älskar Lydia Arvid, vad han håller på med är mer oklart...)
   Historien fungerar mycket väl även i denna tidsålder, det händer mycket i samhället runtomkring, studenterna går i protesttåg och synen på äktenskapet och kärleken förändras, och detta vävs samman med Lydias liv.  Allt berättas ur hennes synvinkel (I Den allvarsamma leken är det Arvid som är berättarröst), och det gör att det denna gång är han som känns nyckfull, fladdrig och många gånger egoisktisk och rent av konstig. Det är svårt att förstå vad Lydia egentligen ser hos honom, han blir något av en bifigur som man inte riktigt lär känna.
   Har man läst Den allvarsamma leken ska man absolut läsa denna också, det är ungefär samma historia men placeringen i en annan tid gör att den känns ny. Den är dessutom en intressant skildring av sin egen tid, en riktigt bra roman som man inte nödvändigtvis måste läsa i relation till originalet.

Barabbas

För ett tag sen läste jag Pär Lagerkvists Barabbas, mest för att den såg lagom tunn ut när jag snabbt behövde rycka åt mig något att läsa på tåget, men den ÄR ju också en klassiker och jag har länge tänkt att jag nog borde läsa den. Dvärgen var ju bra!

   Barabbas är mannen som frigavs istället för Jesus, och när boken börjar står han och tittar på korsfästelsen lite i smyg. Han har svårt att greppa det faktum att han kom undan och fick leva, varför blev det så? Barabbas har inget direkt syfte eller mål i sitt liv. Han driver runt i stan, ibland försöker han tafatt närma sig Jesus lärljungar men det blir inte så mycket av det. Kanske vill han finna någon slags tro, men religion verkar inte riktigt vara hans grej.
   Jag blev lite besviken på den här boken. Jag trodde den skulle vara... bättre. Det händer egentligen ingenting, jag får ingen förståelse för huvudpersonen... det blir lite långtråkigt Kanske ska behållningen vara just detta, att det inte händer något särskilt med mannen som fick leva.

Den lille prinsen - en favoritklassiker

En av de bästa böckerna är Lille prinsen, skriven och illustrerad av piloten Antoine De Saint-Exupéry. Boken kom ut första gången 1943, och har sedan dess översatts till 250 språk. Tydligen finns det fem olika engelska översättningar (från originalspråket franska). Jag har aldrig läst den här boken på svenska, bara på franska. (Den är lättläst, om man har läst franska i 1-2år tar man sig utan problem igenom den med ett lexikon till hands).
   Det är ingen speciellt komplicerad handling: en pilot störtar i öknen, och möter där en liten pojke. Pojken är en prins från en främmande planet som berättar för piloten om sina resor och om vänner han mött på vägen. Storheten är att det är så poetiskt berättat om kärlek och vänskap och dessutom är illustrationerna väldigt söta.



Jag satt och kollade runt på etsy.com igår, siten där människor från hela världen säljer handgjorda- och vintageföremål. Kolla in de här Lille prinsen-grejerna, så fina!

 

Halsband i guld med en elefant som blivit uppäten av en orm. Självklart är det inte en HATT! Ca 240 kr.

 

Silverarmband med citatet "It is only with the heart that one can see rightly" på utsidan och "What is essential is invisible to the eye" på insidan. Ca 550 kr.

  Örhängen med prinsen och hans ros, ca 170 kr.

Kejsaren av Portugallien

Jag tyckte att det var dags för en ljudbok igen, och lyssnade på Selma Lagerlöfs klassiker Kejsaren av Portugallien - streamat från bibliotekets hemsida. Att valet föll på just den hade ärligt talat ganska mycket med längden på boken att göra... Jag tycker att kortare böcker gör sig bättre som ljudböcker än långa,eftersom jag blir så otålig över att det går så himla mycket långsammare än när man läser själv i en pappersbok. Om ljudboken är för lång blir det lätt så att jag lyssnar på halva, inte har tid att fortsätta just då, och glömmer bort boken tillräckligt länge för att ha glömt var jag var och vad som hänt och ger upp. Men Kejsaren av Portugallien tog runt sju timmar, dvs hade en perfekt längd.

Torparen Jan i Skrolycka får en liten dotter som han inte visste att han ville ha. När han första gången får hålla i flickan fylls han med en kärlek han inte visste fanns och från den stunden är hon det enda som spelar någon roll. Dottern får namnet Klara Fina Gulleborg, och under hela hennes uppväxt har hon och fadern en väldigt nära relation. När Klara är vuxen hotas plötsligt familjen av vräkning: ägaren till stugan de bor i vill åt marken och kräver att de betalar sina skulder och familjen har inga pengar. Klara bestämmer sig för att fara in till stan, skaffa sig anställning och tjäna ihop pengarna som behövs. Jan och hans hustru Kattrina väntar otåligt på brev från dottern, men det kommer bara ett enda. Det börjar gå rykten i bygden om att flickan hamnat i olycka i storstan, och för att hantera förlusten av Klara blir Jan mer och mer märklig. Han fantiserar om allt bra som hänt Klara i stan, hon kanske till exempel har fått en tjänst hos en fin fru och lever som en prinsessa! Eller så kanske hon rent av själv har blivit kejsarinna? Kärleken till dottern driver Jan till galenskap, han utnämner sig själv till kejsare av Portugallien och kräver tillbörlig respekt av både torpare, bönder och präster.
Boken var fin, men stör mig lite på alla bihistorier (Selma gillade ju som bekant skrönor väldigt mycket...). En av de bättre Lagerlöf jag har läst faktiskt, men inte i närheten av min favorit Jerusalem.

Ingvar Hirdwall spelade kejsaren i SVT's filmatisering.

Strindberg nr l, Fröken Julie

Jag har tagit mig igenom årets första Strindberg (tänkte ju läsa 4st enligt utmaningen). Det blev Fröken Julie, helt enkelt för att jag ville läsa en snabb liten bok och den fanns tillgänglig i bokhyllan.

För er som inte känner till pjäsen så handlar den om en midsommarnatt då grevens dotter Julie och grevens betjänt Jean möts i köket och börjar prata (och dricka). Hon är sällskapssjuk, han mer motvillig. Det hela leder till att de har sex. Julie ångrar sig genast, det går ju inte an att en fin fröken gör sånt med en simpel arbetare. Men gjort är gjort, och frågan är hur hon ska kunna leva med detta.

Hela pjäsen är någon slags maktkamp mellan överklassflickan som genom sin börd anser sig ha rätt att få vad hon vill och Jean som ändå på något sätt har övertaget eftersom han är man. För mig var det här inte en särskilt intressant story. Julie får inte riktigt en chans. Det spelar ingen roll att hon sägs ha uppfostrats fritt "som en pojke", när hon blir kritiserad (om än av tjänstefolket) blir hon genast ängslig och rädd för att inte vara till lags och för att bli avvisad.
Jean har, trots sin mycket enkla bakggrund en chans till en framtid (han vill resa långt bort, köpa ett hotell och kanske till och med en grevetitel. Han kan språk, är belevad - det enda han saknar är kapital. Julie har pengar, men utöver det... ingenting. Ett enda snedsteg och hon är en fallen kvinna. "En hora är en hora" säger Jean. Vad han själv är? Oändligt stolt, dryg och tydligen blivande greve.

Det är inte en text som provocerar mig, snarare tyckte jag det var ganska menlöst och lite tråkigt. (Kanske det inte heller var till bokens fördel att jag inte kunde låta bli att se Persbrandt framför mig som Jean...)

En ganska tråkig gubbe

Det är tydligen hundra år sedan Strindberg dog, vilket föranlett att 2012 utsetts till "Strindbergåret". Jag har aldrig haft nån egentlig relation till Strindberg, har alltid tyckt att han var en ganska tråkig gubbe som skrivit en del riktigt sviniga saker om kvinnor. Av hans verk har jag läst Hemsöborna (som jag tyckte mycket om), Giftas (som jag tyckte väldigt illa om) samt Fadren och Ett drömspel i gymnasiet.

Jag har tänkt att det kanske vore en bra idé att läsa något mer, och då kan det väl passa bra under själva Strindbergåret. Ord och inga visor har en Strindbergutmaning som går ut på att läsa fyra (eller iallafall tre) verk under 2012, och det ska jag väl hinna med tänker jag. Så, jag är på. Fyra stycken. Vilka ska man välja? Har länge tänkt läsa Tjänstekvinnans son, men vad mer? Förmodligen kommer jag plocka upp Röda rummet, den känns som en sån klassiker som man "ska ha läst".


En ovanligt gullig Strindbergbild, lånad från Strindbergsmuseets webbsida.

A single man - Christoffer Isherwood

Christoffer Isherwoods A single man (En enda man på svenska) utspelar sig under en enda dag. Vi får lära känna George, en medelålders universitetslärare i Kalifornien.. Han lever ensam sedan han förlorade sin man, Jim, i en olycka, och läsaren får följa honom en enda, vanlig (åtminstone till en början) dag. Det handlar om sorg, åldrande, vad som hindrar människor från att till fullo förstå varandra och om hopp. Det är en väldigt fin liten bok (bara 150 sidor lång) med ett målande språk som gör att man verkligen kommer huvudpersonen nära.

Mer icke-feelgood

Efter Den enögda kaninen fortsatte jag på temat "böcker som är långt ifrån feel-good" och läste Märta Tikkanens klassiker Män kan inte våldtas.

Tova Randers, bibliotikarie och frånskild tvåbarnsmamma, blir på sin 40årsdag våldtagen av en man hon träffat på en restaurang. Först blir hon chockad. Hon tar sig hem, spolar handlederna med kallt vatten eftersom hon inte vill störa grannarna med att duscha så sent, och sitter vaken och grubblande hela natten. Långsamt växer ilskan och en önskan att hämnas, och att få våldtäcksmannen att förstå vad han har gjort, hur vidrigt det är att förnedras och bli tvingad till något man inte vill. Tova inser att det enda sättet är att ge igen med samma mynt. Hon beslutar sig för att övermanna och våldta mannen, och börjar snickra på en plan.

Det är en kort men minnesvärd bok. Tova är både stark och svag, och känns väldigt trovärdig och verklig. Hennes historia är enormt frustrerande, men boken är klart läsvärd.