Det som slog mig var hur spännande den ändå är. Trots att det mest är folk som slår ihjäl varandra och man vet hur det går. En del klassiker undrar man varför de fått sin status, men jag förstår varför den här historien levt kvar så länge. Jag blev dock lite överraskad av hur blodig den är och hur mycket inälvor som skvätter åt olika håll. Om man gör en bokstavlig filmtolkning blir det definitivt gore.
Det finns en intressant skillnad i berättarteknik mot dagens böcker och filmer. Iliaden jobbar mycket med upprepningar, vilket underlättar när man ska recitera ur minnet. Till exempel vill Zeus att Agamemnon ska förmedla ett budskap till grekerna. Han berättar då för Hermes hur denne ska ta sig in i Agamemnons dröm och berätta vad Zeus vill ha sagt. Sedan tar sig Hermes in i drömmen och upprepar Zeus ord, varpå Agamemnon vaknar, samlar grekerna och upprepar allt ordagrant. Så skulle man inte lägga upp det idag.
Men det mest intressanta med Iliaden är ändå hur den framställer både greker och trojaner som likvärdiga i mänsklighet och mod. Grekerna må vara protagonister, men trojanen Hektor framställs som minst lika bra. Jag har alltid hållit på trojanerna, vilket är jobbigt när man vet att de kommer förlora. Men det är ju tämligen överdrivet att dra ut i krig och bränna ner en stad för att ens fru har stuckit med en annan man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar