Ytterligare en bokbloggare läser En dag

Ja, jag föll för grupptrycket. Jag läste också David Nicholls En dag.

Emma och Dexter träffas när de är unga studenter. Emma blir förälskad, Dexter är mer av en fri själ som vill slampa runt. De blir inte ihop, men på något sätt blir de vänner, snart till och med bästa vänner. I boken får vi lära känna dem och deras liv från det första mötet och tjugo år framåt, genom ett årligt nerslag. Varje femtonde juli skildras, och genom de bådas tankar och känslor just den dagen får man veta mer eller mindre ingående vad som hänt under resten av året.
   Bäst är skildringen av Dexter. Hans vilsenhet, sökande, knarkande och tafatta försök till karriär och relationer är, kanske just för att han är så irriterande självcentrerad och barnslig, trovärdig. Det händer mycket i hans liv, han får kämpa för att bli någon han kan stå ut med. Emma däremot var tråkig. I stort sett det enda hon gör som inte är genompräktigt är att inleda en relation med en gift man. Författaren verkar ha förälskat sig så mycket mer i den vilda, galna Dexter och låter Emma vara en grå fond mot vilken han riktigt får freaka ur och synas. Tyvärr är Emma så pass tråkig och Dexter så pass irriterande oresonabel att jag ganska snabbt tappar intresset för huruvida de ska säga upp kontakten, fortsätta vara vänner eller bli tillsammans, och det är just den frågan som driver hela handlingen. Boken blir lite menlös när man inte sitter och hoppas på att de ska få till en romans.
   Formen, att bara skildra en dag varje år, fungerar oväntat bra. Det känns inte som om man går miste om någon viktig information om vad karaktärerna har haft för sig sedan sist, och handlingen kan snabbt hoppa framåt eftersom inte allt måste skildras ingående.
   En dag är en sån där bok som jag kommer prata om som en "bok som alla sa var fantastisk men som jag tyckte var ganska dålig". Den var absolut inte så dålig att jag ångrar att jag läste den, men den var lite småtråkig och alldeles för lång.