Det är pappan, som ser det nya landet som den stora möjligheten. Här ska allt kunna hända, här finns friheten och framtiden. Allt är möjligt att få om man arbetar tillräckligt hårt för det.
Det är mamman, som ibland tvivlar på att det var rätt att fly. Kanske det hade varit bättre där man är hemma, kanske hade det varit värt att dö för sin övertygelse.
Det är flickan, hon som är Framtiden. Hon som ska uppfylla alla drömmar om den skinande framtiden. Hon som är svensk, så svensk man kan bli.
Åttiotalets skola i Fabriksorden där de bor har inte mycket att enbjuda. Flickan sätts i specialundervisning trots att hon redan kan svenska. Lärarna som avlöser varandra har alla samma sak att säga: det spelar ingen roll hur hårt du arbetar, du kan aldrig bli mer än såhär, alla har sin plats i samhället och din plats är här nere. En av dem refererar till och med till hennes utländska bakgrund som ett handikapp, något att lära sig leva med men som alltid med rätta kommer att begränsa henne. Flickan försöker att inte lyssna, hon måste kämpa, måste göra pappa stolt, måste bli bäst! Hon räknar pappans egenkonstruerade räkneuppgifter som ligger årskurser före hennes ålder, läser flera klassiker i veckan trots att hon knappt förstår vad de handlar om och tränar hårdast i handbollslaget. Det handlar hela tiden om att arbeta hårdare, lära mera, vara bättre. Man har en dröm, sen arbetar man hård, och sen får man det man drömt om. Det är pappans fasta övertygelse, och på väg mot drömmen finns ingen tid för vila.
Familjen knakar i fogarna. Pappa, som oftast är den trygga famnen med honungsögon som ser så stolt på sin flicka kan när som helst förvandlas till Monstret som rasar okontrollerat. Flickan måste skydda både Mamman och Lillebror mot monstret, även om det sliter itu familjen.
Med åren kommer tvivlen: finns det en väg bort från Fabriksorten? Hon passar ju inte in. Hon är uppväxt i Sverige, men i andras ögon är hon alltid den annorlunda, den som inte har någon plats högre upp, Trollet som inte kan förklä sig till Prinsessa. Hon söker sig in mot staden, till invandrargängen, "Blatteland", och deras gemenskap. Ett nytt liv, ett liv där man kan festa varje helg klädd i kort och glittrigt med vänner som har det gemensamt att de inte är svennar, där man slipper vara annorlunda. Eller gör man? Flickan läser fortfarande läxböcker i väntan på nattbussen, talar för fin svenska, passar fortfarande inte in hur hon än omformar sig.
Allt hårt arbete hon lagt ner, till slut leder det iallfall till Drömmen. Pappans dröm, själv verkar hon inte veta vad hon vill mer än att hon vill bli bäst, ha det bästa, komma upp, göra pappan nöjd. Drömmen blir till Elitskolan, där de bästa av de bästa fortsätter kämpa, tävla, klösa sig till toppen. Hon har lyckats, hon är på plats, men vem är hon nu? Blev det nåt kvar av henne mer än ett stelt leende?
Det är en klassresa, en berättelse om att sträva uppåt utan att veta om det finns något uppåt för en att nå eller vad man ska göra när man kommit dit. Flickan vet bara att hon alltid måste kämpa hårdare, ta i mer, visa att hon kan, övertyga om att hon hör hemma.
Det är en jobbig bok att läsa, nästan fysiskt utmattande. All stress, alla extremt höga ambitioner och så frustrationen över fördomar och strukturer som hindrar och trycker ner. Ändå tyckte jag om att läsa den, den har ett bra tempo och fina karaktärer. En sak jag inte är så förtjust i är att vissa platser och personer inte har fått några riktiga namn. Att flickan, mamman och pappan inte namnges känns inte så märkligt, men att barndomsbästisen kallas Allra käraste syster blir lite krystat och att Fabriksorten inte preciseras mer än så gör att en del dialoger blir lite stappliga och konstgjorda. Bortsett från det är språket fint och jag dras verkligen in i historien. Boken klassas i baksidetexten som "prestationsjunkiens berättelse ur ett invandrarperspektiv", men det känns alldeles för smalt för att beskriva den. Historien rymmer så mycket mer, framförallt en skildring av ett klassamhälle där man ibland måste välja sida, anpassa sig, klättra vidare utan att se tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar