Jag Lars Hård

Ibland dyker ju tanken "jag borde läsa fler klassiker" upp hos varje läsande person (eller?), och när den slog till hos mig i början av 2018 bestämde jag mig för att lyssna på en inläsning av Jag Lars Hård av Jan Fridegård. Det var kanske inte den klassiker jag har engagerat mig mest i, främst på grund av att det händer så himla lite! Lars Hård är dock en härlig karaktär: en arbetarpojk som är helt olämpad att vara arbetare. Han är lat, faktiskt nästintill oförmögen att slutföra ett fysiskt arbete - han är mer av en intellektuell romantiker. Han har en hopplös situation eftersom han inte alls passar in i den roll han fötts till, och han saknar helt initiativförmåga att ens försöka ta sig någon annanstans i livet - det ger en lite ovanligt vinkling inom arbetarlitteraturen. Boken var oväntat kort, så nu när jag börjar tänka på den igen så undrar jag om jag inte ska ta och läsa de följande två böckerna i trilogin under 2019.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona - Anneli Jordahl

Det är 1959 när Mona reser från en liten by i Dalarna till Östersund för att börja arbeta som hembiträde. Hon har enorma förväntningar på staden som i hennes ögon ter ser enorm. Tänk vilket nöjesutbud! Caféer! Och dans!
Familjen hon flyttar in hos består av ett ungt par och en liten dotter. Mona har ingen erfarenhet av varken hushållsskötsel eller barn, men hon har med sig en kokbok hemifrån och tänker att hon väl får lära sig allteftersom. Lägenheten är liten, och Mona får sova i vardagsrummet. Det är inte så lätt att förstå vad arbetsgivarna förväntar sig av henne, och det är verkligen inte så lätt att sköta matlagningen. Det blir inte alls så mycket tid över för nöjen som hon har tänkt sig, och det är inte så lätt att få vänner i storstaden.
Mannen i familjen hon arbetar för spelar i en dansorkester, och till slut får Mona tillfälle att följa med ut på dansbanorna där de uppträder och hennes fantasier om ett virvlande nöjesliv uppfylls iallafall till viss del. När hon möter bandets försagda gitarrist Ove faller hon snabbt och livet känns nästan ännu mer spännande. Men det är inte alltid lätt att vara en ung kvinna under den här tiden. Killarna dricker mycket, kvinnor behandlas som ägodelar och skitsnacket frodas. Lönen är låg och arbetsgivarna hänsynslösa. Mona kämpar på, men hon har inte så stora möjligheter att påverka sin framtid.
Över hela boken vilar en känsla av hopplöshet. Jag tycker så synd om Mona som har så stora drömmar och så få chanser - det är jobbigt att läsa om henne. Samtidigt känns det väldigt äkta, jag kan verkligen tänka mig att livet kunde vara precis såhär och det gör att jag tycket  så mycket om boken trots att den gjorde mig nedstämd.

Det var inte bättre förr

Maria Sandels Familjen Vinge gavs ut första gången 1913, i form av en följetong i dagstidningen Social-Demokraten. Sandel var en del av arbetarrörelsen, och räknas som en av Sveriges första arbetarförfattare. Hon gick fyra år i skola, arbetade som hemstickerska, var både döv och hade nedsatt syn och lyckades ändå skriva sex böcker.
   I Familjen Vinge får vi följa en grupp människor i Stockholms arbetarkvarter under tidigt 1900-tal. Det är otroligt fattigt och livet är en ständig kamp för mat för dagen och tak över huvudet. Många är alkoholiserade, vissa försörjer sig på bedrägeri och stölder, men i kvarteren arbetarkåkarna finns även varm vänskap, kärlek och en omsorg om sina medmänniskor och en envis vilja att hjälpa de som har det ännu värre.
   Det är fascinerande, fint, skrämmande och sorgligt att läsa om hur människor levde för inte alls särskilt länge sedan. Man blir arg, och jag tänker att alla borde läsa det här. Maria Sandel skrev på ett för sin tid modernt språk, och läsningen underlättas ytterligare av att dialektala ord och slang förklaras i fotnoter. De som gillar Fogelströms Stad-serie tycker garanterat om även denna bok. Spännande att läsa om de miljöer som han skildrade, men från någon som själv levde där och skrev om sin nutid.
(Som en bonus är boken väldigt snygg).

Nu måste jag samla de övriga Maria Sandelromanerna, jag vill ha allihop!

Stort tack för rec.ex, Murbruk förlag!

En blomma av blod - Ngugi wa Thiong'o

Munira kommer som lärare till den sömniga lilla byn Ilmorog i Kenya. Sakta men säkert kommer han in i bylivet och lär känna de olika invånarna. Byn drabbas av svår torka och de beger sig till staden för att söka hjälp hos sin parlamentsledamot. Detta är början på en tillväxtperiod för byn, som går från bortglömd avkrok med bönder och herdar till modern storstad med fabriker och slum.

En blomma av blod skildrar ett Kenya som har blivit självständigt men fortfarande är påverkat av kolonialismen. De rika utnyttjar de fattiga i fabriker och på sina gårdar. Politikerna tänker på att stoppa pengarna i sina egna fickor innan de hjälper sina väljare.

Jag gillar blandningen av arbetarroman och postkolonialism. Man får följa flera personer som har olika upplevelser av frihetskampen och det som kom efter och de är alla bra och trovärdigt skildrade. Miljön är också bra skildrad, både när byn är lantlig och när den växt till stad. Det är dock lite rörigt hur historien skildras ur olika perspektiv, ibland någon av karaktärernas, ibland någon slags allvetande utomstående. Men det är ett mindre problem i en mycket intressant bok.

Av kött och blod - Henrik Johansson

Av kött och blod är en mashup av en arbetarroman om hur hårt livet som restauranganställd kan vara och en thriller. Eftersom det redan i baksidestexten avslöjas att någon kommer att mördas av ett monster så får man som läsare vissa förväntningar på mängden monsterrelaterad intrig. Dessa infriades faktiskt inte alls.
Det gör å andra sidan inte så mycket. Mordet är verkligen inte centralt i historien, författarens fokus ligger på de dåliga arbetsvillkor som personalen på restaurang Tempi Moderni måste hantera. Författaren verkar ha stor insikt i hur branschen fungerar, åtminstone känns det som att man får lära sig mycket om rutiner, arbetssätt och matlagning. Jag tycker om hur karaktärerna byggs upp, även om det känns lite snopet när praktikanter som man nyss lärt känna plötsligt försvinner ur bild - men så är det ju å andra sidan i verkligheten också. Som en skildring från restaurangspisen är boken läsvärd - med reservation för att vissa dialoger är övertydliga och väl omständiga och uppenbarligen är med för att läsaren ska lära sig något specifikt om hur köket funkar.
   Jag förstår ärligt talat inte varför det här skulle behöva vara en monsterthirller. Monstret är knappt ens med vilket gjorde mig besviken och ganska förvånad, och hela mordsekvensen stressas förbi på alldeles för få sidor. Ska man ha med ett övernaturligt väsen i en berättelse  kunde det ju vara bra att lägga lite tid på att få in det i handlingen och ge det ett tydligt syfte. Efterspelet till mordet är bättre skildrat, här blir personalens inbördes relationer och solidaritet satta på prov när en nitisk polis inte vill släppa fallet.
   Även om vissa delar av boken inte motsvarade mina förväntningar tyckte jag om den som helhet. Den har ett rikt persongalleri som man bryr sig om, avskyr, hejar på och oroar sig för och den är lättläst och svår att lägga ifrån sig. 

Mosippan

Mosippan är den andra boken i Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Andra världskriget pågår och folk gör så gott de kan för att klara sig. Nancy studerar men måste också arbeta för att få in lite extra pengar till hushållet.

Det är en bra bok, både handlingsmässigt och språkligt. Man känner med Nancy när hon drömmer om ett bättre liv, men inte riktigt vågar tro på det. Livet i ett fattigt hem skildras tydligt, utan att bli för negativt eller positivt. Det är hårt och jobbigt, men också roligt och med bra familjekänsla. Jag gillar hur den fokuserar på kvinnorna i olika generationer och deras olika lotter och att den ger en skymt av klassamhället, även om ingen i området tillhör de rikaste. Alla borde läsa dessa böcker.

Bästa arbetarförfattaren

Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.

Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.

En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.

Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.

Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).