Täckning saknas

Zelda åker med sina vänner till ett torp i skogen, har problem med killar och letar lägenhet. Allt är som vanligt, men lite bättre. Jag gillar att det numera är en sammanhängande historia och att karaktärerna får utvecklas. Det är lite stereotypt ibland, men alltid njutbart. Längtar redan efter att läsa den igen.

Beckomberga

Sara Stridsbergs roman om Beckomberga handlar om mentalsjukhuset, om patienter, läkare och anhöriga. Den skildrar den avskilda värld som skapas på sjukhuset och hur de flesta patienter helst verkar vilja vara kvar där. Boken framställer sjukhusmiljön som trevlig och patienterna som eftersträvansvärda, men överlag tycker jag att den är ganska deppig. Det finns inte direkt något hopp om framtiden i den. Men det är en fin historia och väldigt bra skildrade karaktärer.

Avdelning 73

Emma Sköld vaknar på sjukhuset efter en svår ridolycka. Hon minns inget, men anar att olyckan kanske var arrangerad. Det är dock svårt att övertyga andra om att hon har rätt och saker börjar hända på sjukhuset.

Avdelning 73 är den fjärde boken om polisen Emma Sköld av Sofie Sarenbrant och den jag tyckt minst om. Jag gillar utredningsarbetet och vill inte ha för mycket av privatlivet och i denna bok är det främst privatlivet det fokuseras på. Den är dock bra skriven och spännande, men den känns lite som en mellanbok. Det är dock bra att läsa den om man tänker läsa nästa bok i serien.

Visning pågår

Den stora villan i Bromma ska säljas, men natten efter visningen blir ägaren mördad. Är det ett familjedrama, eller har någon dröjt sig kvar i huset för att kunna utföra dådet? Emma Sköld dras in i ännu en mordutredning, denna gång försvårad av att hennes syster är nära vän med en av de misstänkta.

Jag tycker att det är lite synd att det väldigt spännande upplägget med en mördare som stannar efter husvisningar inte används bättre. Hade förväntat mig mer seriemördardrama och mindre folk blir mördade av en orsak. Det är dock en spännande bok och Sarenbrant är en skicklig deckarförfattare. Detta är den tredje boken om Emma Sköld och det är en bra balans mellan privatliv och polisande, även om det är på gränsen då hennes syster är så pass involverad. En lagom spännande bok för hängmattan.

Vila i frid

En känd skådespelare hittas avsvimmad i en pool på Yasuragi, den japanska spa-anläggningen utanför Stockholm. Är det en olycka, ett självmordsförsök eller ett mordförsök? Medan polisen utreder hittas fler personer döda och det blir mer och mer uppenbart att en farlig mördare går lös.

Jag gillar Sofie Sarenbrants deckare och Vila i frid är den första i serien om polisen Emma Sköld. Den är spännande på en precis lagom nivå och innehåller inga blodiga scener. Yasuragi känns som en perfekt plats för en mordhistoria, särskilt på vintern när mörkret sänker sig tidigt på dagen. Miljöbeskrivningen är lite svag, men Sarenbrant lyckas verkligen förmedla en bra stämning som gör att jag inte tänkt på det förrän så här i efterhand.

Jag gillar de olika karaktärerna och det är svårt att tro att någon av dem skulle vara inblandad i morden. Detta är dock inte typen av deckare där mördaren är helt okänd, så det är rätt snart uppenbart att någon av de större karaktärerna måste vara skyldig. Historien lyckas dock hålla mig tvekande fram till slutet och även om jag gillar att kunna gissa vem det är, är det också kul att bli överraskad.

På det stora hela tycker jag dock att slutet är den svagaste delen av boken, upplösningen känns som en kopia av något annat jag läst och motivet är krystat. Men jag gillade boken och ser fram mot bok nummer fyra i serien, som kommer nu i vår.

Gideons ring

Gideons ring är ytterligare en bok i Hammarbyserien av Carin Gerhardsen, fortsättning på Helgonet som jag läste tidigare. Böckerna påminner mycket om varandra, spännande historier men inte särskilt intressanta personporträtt. Kvinnor utsätts för brutala brott och även om de klaras upp känns historien ändå oavslutad när berättelsen är klar. Inte min favoritdeckarförfattare, helt enkelt.

Helgonet

Helgonet av Carin Gerhardsen är en standarddeckare. Den är spännande och innehåller lagom många twister, men försvinner snart ur huvudet när man läst den. Karaktärerna känns mest som ett knippe samlade egenskaper och jag har problem med att skilja de olika poliserna från varandra. Jag gillade historien i början, men när det började handla om våldtagna kvinnor tröttnade jag lite. Och när man fått reda på lösningen är det inledande kapitlet helt obegripligt. Men den är ju lättläst.

Tonårstider

I Alltings början av Karolina Ramqvist växer Saga upp med vetskapen att det viktigaste är att vara självständig. En stark kvinna. En som inte behöver en man, men som gärna umgås med en. Eller flera. Hennes mamma är konstnär och feminist, barndomen är bullriga middagar med färgstarka gäster, miljöer där barnet tas på allvar. Nu ska Saga börja gymnasiet, och hela staden ligger där ute och väntar på att hon ska inta den. Barer där man kommer in utan legitimation, män som är så intressanta att man sitter i timmar på café för att få en skymt av dem och så den ständigt gnagande känslan av att det inte räcker, att man borde göra någonting. Föräldragenerationen stod på barrikaderna, de brann. Saga och hennes kompisar tycker en massa, men steget till att agera känns så långt borta. Och så finns Viktor Schantz, festfixaren, solen som allt kretsar kring. Saga blir besatt på ett sätt som verkligen inte passar in i hennes självbild. Vad hände med den självständiga kvinnan som styr sitt eget liv?
   Boken är lite för lång, när jag läste den sista tredjedelen var jag ärligt talat ganska trött på den. Det händer inte så mycket. Det är ju det som är behållningen också, skildringen av den tristess och vanmakt som är tonåren - det där att vilja men inte riktigt orka, men det blev lite för långsamt för mig.

Det var inte bättre förr

Maria Sandels Familjen Vinge gavs ut första gången 1913, i form av en följetong i dagstidningen Social-Demokraten. Sandel var en del av arbetarrörelsen, och räknas som en av Sveriges första arbetarförfattare. Hon gick fyra år i skola, arbetade som hemstickerska, var både döv och hade nedsatt syn och lyckades ändå skriva sex böcker.
   I Familjen Vinge får vi följa en grupp människor i Stockholms arbetarkvarter under tidigt 1900-tal. Det är otroligt fattigt och livet är en ständig kamp för mat för dagen och tak över huvudet. Många är alkoholiserade, vissa försörjer sig på bedrägeri och stölder, men i kvarteren arbetarkåkarna finns även varm vänskap, kärlek och en omsorg om sina medmänniskor och en envis vilja att hjälpa de som har det ännu värre.
   Det är fascinerande, fint, skrämmande och sorgligt att läsa om hur människor levde för inte alls särskilt länge sedan. Man blir arg, och jag tänker att alla borde läsa det här. Maria Sandel skrev på ett för sin tid modernt språk, och läsningen underlättas ytterligare av att dialektala ord och slang förklaras i fotnoter. De som gillar Fogelströms Stad-serie tycker garanterat om även denna bok. Spännande att läsa om de miljöer som han skildrade, men från någon som själv levde där och skrev om sin nutid.
(Som en bonus är boken väldigt snygg).

Nu måste jag samla de övriga Maria Sandelromanerna, jag vill ha allihop!

Stort tack för rec.ex, Murbruk förlag!

Allt är bara bra, tack

Lea slutar sitt stressiga tv-producentsjobb och åker till Paris för att förändra sitt liv. Hon inser dock att hon är samma person, tills hon träffar den karismatiske Michel. Tillsammans med honom blir hon en spännande och intressant person och livet är som en lång fest, bortsett från Michels besvärliga exflickvän. När Lea blir gravid flyttar paret till Stockholm, men i Sverige verkar Michel mindre charmig och mer alkoholiserad.

Allt är bara bra, tack av Moa Herngren är en bra roman om ett destruktivt förhållande. Även om man redan tidigt förstår att det är dåligt för Lea lyckas författaren verkligen förmedla hennes känslor och anledningar att göra som hon gör. I det längsta ljuger hon för familj och vänner för att kunna fortsätta ljuga för sig själv. Det antyds att omgivningen anar vad som händer, men Lea är fast besluten att inte avslöja att hennes liv inte är perfekt, särskilt som hennes bror verkar ha det perfekta jobbet och perfekta familjen.

Boken kan nog vara väldigt triggande för den som varit i en liknande situation, men för oss andra är det en intressant och spännande historia. Jag var lite tveksam först, men drogs in i berättelsen mer och mer. Man oroar sig för Lea och hoppas att hon ska ta sitt förnuft till fånga. Lite av en mellanbok, bra men inte fantastisk.

Gängkrig 145 - Jens Lapidus och Peter Bergting

  Gängkrig 145 är ett samarbete mellan Jens Lapidus och Peter Bergting. Storyn är inte så komplicerad: en våldtäkt utlöser konflikter mellan olika gäng, konflikterna trappas upp, kriget hotar.
Teckningarna är snygga och passar väl till tonen i berättelsen, och Lapidus stil gör sig väldigt bra som grafisk roman. Jag skulle inte säga att jag tyckte att det var en särskilt intressant intrig, men det är ett snyggt och lättläst album som underhåller för stunden.

Ambivalens

Cassiopeja Svensson är nitton år, pluggar juridik och tror inte på kärleken. Hon har själv tillkommit genom den största kärleksklichén av dem alla: en ungdomsförälskelse i Paris. Så träffar hon Casper och drabbas av kärleken med stort K.

Jag är väldigt osäker på vad jag tycker om Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. I början tyckte jag den var jättebra, med intressanta karaktärer som det var lätt att känna igen sig i, men i mitten tappade den fart och jag började irritera mig på dem. Sedan blev det bättre igen, men sedan blev jag irriterad på slutet.  Fast slutet var ändå bra. Helt omöjligt att bestämma mig alltså.

Cassiopeja är intressant men ibland blir jag bara sjukt irriterad på henne. Övriga personer är ganska enkelt tecknade och blir nästan karikatyrer. Vi ser allt genom Cassiopejas ögon, så det är inte jättekonstigt  att hennes vänner inte får något djup, men ibland undrar man varför hon ens umgås med dem. Dock blir det lite tydligare att hon faktiskt uppskattar dem när man kommer längre in i boken.

Jag stör mig lite på hur boken hoppar mellan saker som händer på riktigt och saker som bara händer i Cassiopejas huvud. Det känns också som att det händer saker som inte nämns, man får inte reda på så mycket om hennes studier, till exempel. Samtidigt känns Cassiopeja verkligen som en riktig person och hennes känslor och reaktioner är mycket realistiskt skildrade. Jag skulle inte rekommendera boken, men den är ändå underhållande och lättläst.

Montecore - Jonas Hassen Khemiri

Efter att han publicerat sin första roman får Jonas mail från sin fars barndomsvän Kadir,  som föreslår att hans nästa roman ska handla om fadern. Jonas accepterar något motvilligt idén och börjar sammanställa historien utifrån Kadirs och sina egna hågkomster. Vissa saker har de dock ganska olika uppfattning om.

Fadern växer upp i Tunisien och drömmer om att bli fotograf. Han träffar Pernilla och flyttar till Sverige, där de snart får sin första son. Livet i Sverige är ganska bra under tidigt åttiotal. Fadern har svårt att lyckas som fotograf men är full av hopp, familjen har det knapert men ändå ganska bra. När åttiotal övergår i nittiotal blir dock samhällsklimatet hårdare och rasismen ökar. Fadern vill att Jonas ska umgås med vita, tennisspelande östermalmsbarn,  men Jonas vill hänga med sina förortskompisar. Slitningarna i familjen ökar och så småningom ger sig fadern iväg.

Boken är en fin skildring av en uppväxt under åttio- och nittiotalen och en pappa som försöker men inte riktigt lyckas. Språket växlar mellan Kadirs och Jonas delar, där den förstnämnde har ett extremt utbroderat språk och den senare växlar mellan ett mer vanligt språk och en "blattesvenska". Under läsningen växlade jag mellan att uppskatta Kadirs användning av synonymer som nästan men inte riktigt betyder samma sak (typexempel: levitera från stolen istället för resa sig) och att verkligen irritera mig. I slutändan vann dock uppskattningen, jag tyckte att det här är en väldigt bra bok med intressanta karaktärer, bra språk och en gripande historia.

Stockholmsnatt 3 - Forshed och Thungren

De partande ungdomarna har vuxit upp och skaffat barn men är fortfarande lika besatta av att vara rätt. Nu är det även viktigt att barnen har rätt kläder, men insikten om att man inte är inne längre kommer klockan nio på morgonen på ett lekland.

Eftersom jag aldrig har strävat efter att vara inne läser jag albumet med mer hån än igenkänning, men jag gillar det väldigt mycket. Det är en skön skildring av Stockholm och av hipsters och den väldigt snäva världsbilden hos folk som tror att de är vidsynta. Jag tycker också att det är snygg tecknat i blått, svart och vitt.

Hoppas - Åsa Anderberg Strollo

Sextonåriga Jonna tröttnar på sin opålitliga mamma och alkoholiserade mormor och rymmer hemifrån. Sista dagen före jullovet tar hon sig från lilla Kolsva till stora Stockholm med planen att skaffa jobb i en julrushig butik och sedan någonstans att bo. Men det visar sig vara mycket svårare än hon tänkt sig och första natten tillbringar hon på en nattbuss. Sedan träffar hon Alex, en annan tonåring utan eget hem, och börjar lära sig hur man klarar sig som hemlös.

Jag tyckte väldigt mycket om Hoppas. Jonna känns hela tiden som en riktig människa och jag sitter hela boken igenom och oroar mig för henne. Suckar över att hon så envist vägrar ta emot hjälp, att hon tror att hon ska klara allt själv. Det framgår tydligt varför hon inte litar på vuxenvärlden och det är intressant hur olika livsvillkor gör att man litar på att myndigheterna eller inte.

Språket fungerar bra i boken, även om jag kan störa mig på Jonnas ständiga räknande av saker (vilket dock också är logiskt). Det känns att det handlar om ungdomar men det är inga förenklingar. Det kan låta som att boken är mörk, men överlag tycker jag att det finns en positiv ton i den. Jonna irriteras av att hon ständigt hoppas på saker, men jag gillar att hon gör det, det gör att det känns som om hon ändå kommer klara sig i slutändan. Och detta är en bok där jag verkligen bryr mig om huvudpersonen och vill att det ska gå bra för henne.

Jenny har också recenserat.

Norrtullsligan - Elin Wägner

 

"-Ja, men tror ni då, att jag får den jag vill ha? frågade Baby alldeles som om de skulle kunnat se in i notarien och framtiden.
-Nej, Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre".

Elin Wägners Norrtullsligan kom ut 1908, men den är fortfarande rapp, rolig och intressant att läsa.
Ligan består av fyra kontorsflickor som hyr två rum ihop på Norrtullsgatan i Stockholm. Livet är en kamp. De är fattiga, har usla arbetsvillkor, närgångna chefer och fästmän som sviker, men de har iallafall varandra och ibland pengar över till en öl till smörgåsen.
Boken är bara 121 sidor lång, men man hinner ändå följa tjejerna under ett helt år utan att det känns för kortfattat. Den är fullproppad av smarta och roliga citat som man vill spara, och dialogerna är fulla av humor. Jag tyckte jättemycket om den, och skulle gärna ge den i present till ungefär alla jag känner.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Cassiopeja Svensson avlas en sommarnatt under stjärnorna i Paris. Hennes far är en namnlös mörklockig fransman, hennes mor en svenska på äventyr. Nitton år senare lämnar Cassiopeja småstaden som format henne, som lever i henne men som hon inte kan leva i, och flyttar till Stockholm. Hon ska läsa juridik, för det är vad begåvade flickor gör. Hennes vänner från utbildningen är mestadels menlösa och Cassiopeja har svårt att förstå sig på dem. Hon är dock för väluppfostrad för att ifrågasätta deras liv och intressen, hon vet att man förväntas att åtminstone se ut som om man lyssnar. Hon tror inte på kärlek utan hävdar envist att det är en myt, en inbillning, inget som hon kommer ägna sig åt.
   En dag hittar hon en lapp i trapphuset: en Casper erbjuder pianolektioner och Cassiopeja grips av en plötslig lust att skaffa sig ett intresse. Varför inte börja ta lektioner av en pianofarbror? Casper visar sig vara alldeles för ung för att kvalificera sig som pianofarbror, men han är det vackraste hon sett och snart är han allt hon kan tänka på. Tyvärr har han redan en flickvän. En sval, vacker flickvän i eleganta kläder som man inte vet om man kan konkurrera med.
   Jag gillar att Cassiopeja är precis lagom knäpp för att kännas realistisk. Skildringen av henne är en trovärdig bild av en tjej runt 20: hennes tankar, nojor, velande om vad hon egentligen vill och borde, och ibland tvärsäkerhet om hur saker och människor är beskaffade. Det är en berättelse om en kärlekshistoria, men också om vänskap som kan komma från ett lite oväntat håll, men vara starkare än det mesta.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är Katarina Sandbergs debutroman. En väldigt bra sådan. 
  

Det enda rätta - Susanne Boll

Tre kvinnor. Maria, psykolog och tvåbarnsmamma, med en knöl i bröstet. Isabelle, förskollärare och sambo, med en ouppklarad kärlek i bagaget. Helmi, cancerläkare och mansslukerska, som börjar tröttna på sitt jobb. Under en gråkall december utvecklas deras historier och deras vägar korsas delvis.

Detta var en bok jag inte tycker så mycket om. Den var inte dålig, men heller inte särskilt bra, och den fastnade inte i minnet. Jag läste ut den igår och kände direkt att det skulle vara väldigt svårt att beskriva vad den handlar om. Det behöver inte vara dåligt i sig, men det är lite problematiskt när man antingen inte kan säga något eller måste förklara hela boken. Eller så är det bara jag som är lite trött.

Boll lyckas bra med att skildra tre olika personligheter, men de lyckas inte engagera mig. Jag bryr mig aldrig riktigt om vad som händer med dem, vilket väl är ganska dåligt för en psykologisk spänningsroman. Upptäckte dessutom nu att jag missat att det finns en prolog. Nåja, det var väl inte hela världen.

Jag har fått denna bok via booked.nu

Bästa arbetarförfattaren

Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.

Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.

En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.

Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.

Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).

Mamma, pappa, barn

Jag brukar tänka att jag inte läser deckare längre; efter en period när det i princip var det enda jag läste har jag tröttnat på den genren. Så tänker jag på vad jag läst på sista tiden och inser att det är långt ifrån sant. Men nuförtiden läser jag bara deckare som jag av någon anledning får i present. Och det borgar ju inte nödvändligtvis för kvalitet.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen var dock helt okej. Den utspelar sig på Söder i Stockholm, så det är ju kul med lite kända miljöer. Man får lite av polisernas privatliv, lite av offrens privatliv, några olika brott som visar sig hänga ihop i slutet. Inte fantastiskt bra men heller inte dåligt. Jag har läst mycket sämre deckare, så gillar man den genren är den här att rekommendera.