I Alltings början av Karolina Ramqvist växer Saga upp med vetskapen att det viktigaste är att vara självständig. En stark kvinna. En som inte behöver en man, men som gärna umgås med en. Eller flera. Hennes mamma är konstnär och feminist, barndomen är bullriga middagar med färgstarka gäster, miljöer där barnet tas på allvar. Nu ska Saga börja gymnasiet, och hela staden ligger där ute och väntar på att hon ska inta den. Barer där man kommer in utan legitimation, män som är så intressanta att man sitter i timmar på café för att få en skymt av dem och så den ständigt gnagande känslan av att det inte räcker, att man borde göra någonting. Föräldragenerationen stod på barrikaderna, de brann. Saga och hennes kompisar tycker en massa, men steget till att agera känns så långt borta. Och så finns Viktor Schantz, festfixaren, solen som allt kretsar kring. Saga blir besatt på ett sätt som verkligen inte passar in i hennes självbild. Vad hände med den självständiga kvinnan som styr sitt eget liv?
Boken är lite för lång, när jag läste den sista tredjedelen var jag ärligt talat ganska trött på den. Det händer inte så mycket. Det är ju det som är behållningen också, skildringen av den tristess och vanmakt som är tonåren - det där att vilja men inte riktigt orka, men det blev lite för långsamt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar