Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Cassiopeja Svensson avlas en sommarnatt under stjärnorna i Paris. Hennes far är en namnlös mörklockig fransman, hennes mor en svenska på äventyr. Nitton år senare lämnar Cassiopeja småstaden som format henne, som lever i henne men som hon inte kan leva i, och flyttar till Stockholm. Hon ska läsa juridik, för det är vad begåvade flickor gör. Hennes vänner från utbildningen är mestadels menlösa och Cassiopeja har svårt att förstå sig på dem. Hon är dock för väluppfostrad för att ifrågasätta deras liv och intressen, hon vet att man förväntas att åtminstone se ut som om man lyssnar. Hon tror inte på kärlek utan hävdar envist att det är en myt, en inbillning, inget som hon kommer ägna sig åt.
   En dag hittar hon en lapp i trapphuset: en Casper erbjuder pianolektioner och Cassiopeja grips av en plötslig lust att skaffa sig ett intresse. Varför inte börja ta lektioner av en pianofarbror? Casper visar sig vara alldeles för ung för att kvalificera sig som pianofarbror, men han är det vackraste hon sett och snart är han allt hon kan tänka på. Tyvärr har han redan en flickvän. En sval, vacker flickvän i eleganta kläder som man inte vet om man kan konkurrera med.
   Jag gillar att Cassiopeja är precis lagom knäpp för att kännas realistisk. Skildringen av henne är en trovärdig bild av en tjej runt 20: hennes tankar, nojor, velande om vad hon egentligen vill och borde, och ibland tvärsäkerhet om hur saker och människor är beskaffade. Det är en berättelse om en kärlekshistoria, men också om vänskap som kan komma från ett lite oväntat håll, men vara starkare än det mesta.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är Katarina Sandbergs debutroman. En väldigt bra sådan.