Rekviem för en vanskapt - Mattias Hagberg

Det här är berättelsen om Stor-Stina, Kristina Larsdotter, som föddes i en samisk familj i Máláge i början av 1800-talet. Stina växte upp till att bli världens kanske längsta kvinna som en tid försörjde familjen genom att resa runt och visas upp som en medicinsk kuriositet tillsammans med skäggiga damer, dvärgar och andra människor med ovanliga utseenden.
   Boken har en poetisk och ödesmättad ton, vilket passar historien väldigt bra. Det är ingen rolig historia, och Stina hade knappast ett särskilt roligt liv. Redan när hon föddes diskuterades det vad som gjort henne till ett sånt missfoster: kanske modern blivit skrämd av något under graviditeten? Eller kanske onda krafter haft ett finger med i spelet? Eftersom man inte kunde säga säkert att det ovanligt stora barnet verkligen hade en själ kunde hon inte döpas - vilket i slutändan ledde till att hon vid sin död inte fick begravas i vigt jord utan hamnade utanför kyrkogårdsmuren. Där hann hon i och för sig inte vila särskilt länge - en professor från storstaden kom och grävde upp kroppen för att obducera, dokumentera och spara skelettet till eftervärlden.
   Historien berättas från två håll. Samtidigt som hennes liv beskrivs så får man veta vad som händer med henne efter döden. Dåtidens fascinations för obduktionen som vetenskaplig metod får stor plats i boken, vilket är både intressant och upprörande. Tankarna hos bland annat professorn rör sig mycket runt frågan om vad som egentligen gör en människa till människa och hur mänskliga raser ska definieras. Det är obehagligt hur kallt obducenterna ser på sina avvikande forskningsobjekt, men man kan mycket väl tänka sig att det var precis såhär det var i ett ungt artonhundratal när läkare fortfarande trevade sig fram i den relativt outforskade människokroppen.
   Jag tyckte väldigt mycket om Rekviem för en vanskapt. Den rör sig i en tid och i miljöer som jag inte brukar läsa så mycket om och den är både vacker och grym.