Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.
Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.
En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.
Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.
Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).
