Jag har tagit mig igenom årets första Strindberg (tänkte ju läsa 4st enligt utmaningen). Det blev Fröken Julie, helt enkelt för att jag ville läsa en snabb liten bok och den fanns tillgänglig i bokhyllan.
För er som inte känner till pjäsen så handlar den om en midsommarnatt då grevens dotter Julie och grevens betjänt Jean möts i köket och börjar prata (och dricka). Hon är sällskapssjuk, han mer motvillig. Det hela leder till att de har sex. Julie ångrar sig genast, det går ju inte an att en fin fröken gör sånt med en simpel arbetare. Men gjort är gjort, och frågan är hur hon ska kunna leva med detta.
Hela pjäsen är någon slags maktkamp mellan överklassflickan som genom sin börd anser sig ha rätt att få vad hon vill och Jean som ändå på något sätt har övertaget eftersom han är man. För mig var det här inte en särskilt intressant story. Julie får inte riktigt en chans. Det spelar ingen roll att hon sägs ha uppfostrats fritt "som en pojke", när hon blir kritiserad (om än av tjänstefolket) blir hon genast ängslig och rädd för att inte vara till lags och för att bli avvisad.
Jean har, trots sin mycket enkla bakggrund en chans till en framtid (han vill resa långt bort, köpa ett hotell och kanske till och med en grevetitel. Han kan språk, är belevad - det enda han saknar är kapital. Julie har pengar, men utöver det... ingenting. Ett enda snedsteg och hon är en fallen kvinna. "En hora är en hora" säger Jean. Vad han själv är? Oändligt stolt, dryg och tydligen blivande greve.
Det är inte en text som provocerar mig, snarare tyckte jag det var ganska menlöst och lite tråkigt. (Kanske det inte heller var till bokens fördel att jag inte kunde låta bli att se Persbrandt framför mig som Jean...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar