Och allt ska vara kärlek

"Min mor sade: 'Det är alla de där böckerna du läser, det är böckerna som förstör dig"'. Det är möjligt att hon hade rätt. Att det på ett plan verkligen var så: att böckerna som jag läste också visade mig en väg bort, en väg ut. Om jag hade stannat kvar då? Om berättelsen hade avslutats där? En meningslös tankelek bara. Och jag står vid H-staketet vid Yarden och ser mina arbetskamrater röra sig fram och tillbaka över parkeringsplatsen i sina gula skyddskläder. Jag är fyrtiotvå år gammal och tänker att jag står vid randen av mig själv, att det finns ett uppdrag för mig som nu formuleras. Att jag måste beskriva det jag ser. Att det som nu sker i samtiden omöjligt kan få fortgå utan att jag talar om det. Att jag inte kan tiga. Det är så. Jag tror att jag kan använda min egen baklängesresa genom klasserna för att exemplifiera ett tillstånd".

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg är en fristående fortsättning på Yarden som jag läste förra året. (Eller snarare lyssnade på, en jättetrevlig inläsning av författaren själv). Det var en fantastisk upplevelse, en poetisk beskrivning av en klassresa tillbaka neråt, en berättelse om kroppsarbete och stängda dörrar. Om en tillvaro som timanställd på bemanningsföretag där man aldrig vet om man får jobba kvar nästa dag, och där arbetarna övervakas minutiöst. Det handlar om papperslösa, om fattiga, om människor som inte har något annat val. Det är oerhört vackert, och oerhört plågsamt.

Så läste jag då Och allt ska vara kärlek, och den är också fin. Det är inte så mycket en fortsättning på Yarden som en omskrivning, det handlar om samma tidsperiod (iallafall delvis), men den här gången får arbetet även sällskap av kärleken. Den stora kärleken, som kanske är omöjligt men som ändå är viktigast av allt.

Boken berör mig inte riktigt lika mycket som Yarden gjorde. Kanske för att den känns rörigare, kanske för att det blir mycket upprepningar. Den är dock fortfarande väldigt, väldigt bra. Läs Yarden först om ni inte har gjort det, sen den här. Det här är den bästa moderna arbetarlitteratur jag har läst, och det är inte böcker man ska missa.