Mellanstadieskräckisar

 

Rum 213 och Sal 305 är två spökhistorier för mellanstadieåldern. Lite småcreepy, och säkert spännande för en yngre publik. Jag tyckte att Rum 213 var den vassare av de två då Dal 305 kändes lite mer ologisk.

Om det var krig i norden

Om det var krig i Norden, av Janne Teller.
En liten, tunn bok som målar upp scenariot att det blir krig här i Norden, och att läsaren tvingas fly till ett land långt borta, där hen inte talar språket och inte är bekant med kulturen. Tänkvärt, otäckt och bra om att vara flykting.

Pretty girls

Pretty girls, av Karin Slaughter
För mer än tjugo år sedan försvann Claire och Lydias syster, och sedan dess har de två inte träffats. Storasysterns försvinnande är fortfarande ett trauma för dem båda, och när Claires man blir mördad tvingas de börja rota i det förflutna - och att göra det tillsammans...

Spännande, men den gjorde inte ett lika starkt intryck på mig som Karin Slaughters serie om Sara Linton. 

Tillbaka till henne

Tillbaka till henne av Sara Lövestam

I nutid får en kvinna av en slump ett par skor, en linjal, ett par glasögon en en brosch i sin ägo. Hon har en gnagande känsla av att föremålen vill henne något, och drivs att försöka ta reda på varifrån de kommer.

1906 kämpar folkskollärarinnan Signe för kvinnlig rösträtt, och genom det möter hon den stora kärleken i en form som inte går att vara offentlig med. 

Jag tyckte att nutidshistorian hade kunnat utgå. Det var intressant om än lite segdraget att läsa om Signe men detektivarbetet i vår tid gav mig inget särskilt. Jag hade förväntat mig att bli mer gripen av boken, för hittills har jag älskat allt jag läst av Sara Lövestam.

En svensk klassiker

Agnes Cecilia är Maria Gripes klassiska saga om ensamhet, spöken och släktband. Jag är inget stort fan av Maria Gripe får jag erkänna, men Agnes Cecilia är riktigt fin.

Outside beauty

Outside beauty av Cynthia Kadohata

Fyra systrar med en rastlös mamma, alla vana vid snabba uppbrott från nya män och att flytta kors och tvärs över landet. En dag händer något som gör att familjen splittras, flickorna blir tvungna att flytta hem till sina respektive pappor men familjen måste hållas samman till varje pris.
Den här boken har fått höga betyg på goodreads.com, och kallas "wickedly funny", men jag minns den som väldigt platt och möjligtvis lite irriterande.

One for sorrow

One for sorrow av Mary Downing Hahn

Under influensaepedemin 1918 dör en mobbad flicka, men återkommer strax som ett hämndlystet spöke. Jag läste boken 2017 och minns den knappt. Jag var nog lite för gammal för denna, tror att den hade varit ganska spännande om jag varit elva år ungefär. (Dock brukar jag gilla spökhistorier för mellan- och högstadieåldern, av någon anledning är de ofta läskigare än vuxenromaner med övernaturligt tema).

Final girls

Final girls av Riley Sager handlar om Quincey, som är den enda överlevande från en mardrömslik upplevelse: under en semesterresa mördades fem av hennes vänner. Nu tillhör hon en grupp tjejer som omskrivs i pressen som "the final girls", tre tjejer som överlevt liknande massmord.  När en av de tre hittas död och den andra av dem söker upp Quincy tvingas hon försöka minnas vad som egentligen hände den där natten i skogen.
Idén låter bra tycker jag, men boken var tyvärr ganska förutsägbar och lämnade inte särskilt många bestående intryck.

Creepypasta - för den som till skillnad från mig tycker att Getmannen är läskig

Jag har älskat vandringssägner sedan jag var tio och upptäckte fenomenet på mitt lokala biblioteks högläsningsgrupp för spökhistorier. Självklart ville jag då läsa Jack Werners bok Creepy pasta, som tar upp spökhistorier från Internet.
Mitt betyg blir att den var helt ok, inget fel alls på själva boken men jag upptäckte snabbt att jag inte är särskilt intresserad av mysterier som tar sin plats på själva Internet, tycker att getmannen är en extremt tråkig myt och har hör de flesta historier som tas upp i boken på Jack Werners podcast Creepypodden och på podcasten NoSleep.

We have always lived in the castle

We have always lived in the castle av Shirley Jackson är mer eller mindre en klassiker, och den återfinns ofta på tipslistor med läskig litteratur.
Om man gillar mystik, opålitliga berättare och mörka familjehemligheter är det kanske en bok man bör ha läst. Jag måste säga att jag tycker att den är ganska överskattad, men den lyckas iallafall berätta en ganska avanerad historia på ett litet sidantal och det tyckte jag var lite imponerande.

Sälj! Köp inte den här boken.

Fredrik Eklund betonar många (många många!) gånger i sin bok Sälj! att boken är otroligt bra och givande för alla upptänkliga yrkeskategorier. Alla behöver läsa den! Jag är otroligt tveksam till om den gör någon större nytta för någon över huvud taget...
Eklund ger en mängd handfasta tips om hur man blir en bättre säljare. Vissa av dem är säkert relevanta för folk med säljyrken, vissa är relevanta för dem som alltid önskat sig en ätstörning eller får en kick av att införa regler för sig själv som gör livet lite mer plågsamt. För att bli en framgångsrik säljare bör man t ex må väldig bra själv, vilket man uppnår genom att träna varje dag (helst två timmar) och aldrig äta något som helst onyttigt. (Onyttigt är allt utom typ rawfood). På bokens hurtiga tempo och hetsiga språk märks att boken är skriven för en amerikansk självhjälpsboks-publik, och jag vet inte riktigt varför jag läste den för jag är helt ointresserad av självspäkning och säljande.

Carrie

Jag läste Carrie av Stephen King för många, många år sedan - då i en svensk översättning från sjuttiotalet som jag tyckte var så dålig att det rent av var svårt att hänga med i handlingen. 2017 läste jag om boken, nu som ljudbok och på origialspråket engelska. Den här gången blev jag inte besviken. Som skräckbok räknad så får jag medge att jag inte tyckte att den var särskilt otäck - men då får man ta med i beräkningen att jag har läst den förut och dessutom sett den första filmatiseringen (med Sissy Spacek som Carrie) flera gången och alltså inte blev överraskad av något över huvud taget.
Den numera klassiska berättelsen om den tonåringen Carrie som hunsas av sin extremt religiösa mor och trakasseras av en hel high school, och som en dag upptäcker att hon har telekinesiska krafter är trots att jag inte tyckte att den var särskilt skrämmande en riktigt bra roman trots sitt ringa sidantal.

Rum

Alex Schulman och Sigge Eklund ritar sina psyken som världskartor i Rum, uppföljaren till Tid.
Jag tycker att boken ger mig en fin läsupplevelse, dock känns det väldigt mycket som att lyssna på ett par avsintt av deras podcast. Flera av berättelserna känner man som podlyssnare igen rakt av, men mest är det sättet att skriva som känns igen. Det är lite trist ibland, men känns också välbekant och lite tryggt och mysigt.
Konceptet är jag lite tveksam till, det är lite väl långsökt med kartorna. Kanske är det mest en ursäkt för att kunna ge ut ytterligare en lite pladdrig bok om författarnas egna liv och tankar med en titel som passar extremt väl ihop med föregående bok.