Vattenänglar

Jahapp, då har jag läst ytterligare en bok av den deckarförfattare jag tycker minst om, Mons Kallentoft. Som vanligt kryllar den av försök att vara poetisk och kursiverade mordoffer som vet allt om hur polisen tänker men inget om vem som mördade dem, trots att det var någon de kände. Det finns så många bättre böcker att läsa.

Lilla stjärna

En flicka hittas i skogen och visar sig vara ett musikaliskt underbarn. Hon uppfostras dold från omvärlden. En annan flicka har en helt vanlig uppväxt, är inte direkt mobbad men alltid utanför. När de båda träffas sätts en serie händelser igång, som kommer att leda till mycket blodsspillan.

John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna är till hälften en rätt klassisk uppväxtroman om den udda i klassen och till hälften en väldigt konstig historia. Den är överlag intressant och spännande, men också svår att få grepp om. Jag har väldigt svårt att säga vad jag tycker om den. Ajvide Lindqvist är bra på att beskriva människor och jag gillar idén att ha ett väldigt udda inslag i en vardaglig berättelse, men jag tycker inte riktigt att det funkar. Och slutet var en besvikelse, fast det är de tyvärr ofta. En okej bok.

Dead and alive

Slutet på Dean Koontz Frankensteintriologi var tyvärr en besvikelse. Upptakten är bra, precis som de tidigare böckerna är det spännande och fartfyllt. Men själva upplösningen är ett antiklimax och den missar flera tänkbara lösningar som jag tyckt varit bättre. Det är alldeles för ofta som en bra berättelse faller i slutet.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona - Anneli Jordahl

Det är 1959 när Mona reser från en liten by i Dalarna till Östersund för att börja arbeta som hembiträde. Hon har enorma förväntningar på staden som i hennes ögon ter ser enorm. Tänk vilket nöjesutbud! Caféer! Och dans!
Familjen hon flyttar in hos består av ett ungt par och en liten dotter. Mona har ingen erfarenhet av varken hushållsskötsel eller barn, men hon har med sig en kokbok hemifrån och tänker att hon väl får lära sig allteftersom. Lägenheten är liten, och Mona får sova i vardagsrummet. Det är inte så lätt att förstå vad arbetsgivarna förväntar sig av henne, och det är verkligen inte så lätt att sköta matlagningen. Det blir inte alls så mycket tid över för nöjen som hon har tänkt sig, och det är inte så lätt att få vänner i storstaden.
Mannen i familjen hon arbetar för spelar i en dansorkester, och till slut får Mona tillfälle att följa med ut på dansbanorna där de uppträder och hennes fantasier om ett virvlande nöjesliv uppfylls iallafall till viss del. När hon möter bandets försagda gitarrist Ove faller hon snabbt och livet känns nästan ännu mer spännande. Men det är inte alltid lätt att vara en ung kvinna under den här tiden. Killarna dricker mycket, kvinnor behandlas som ägodelar och skitsnacket frodas. Lönen är låg och arbetsgivarna hänsynslösa. Mona kämpar på, men hon har inte så stora möjligheter att påverka sin framtid.
Över hela boken vilar en känsla av hopplöshet. Jag tycker så synd om Mona som har så stora drömmar och så få chanser - det är jobbigt att läsa om henne. Samtidigt känns det väldigt äkta, jag kan verkligen tänka mig att livet kunde vara precis såhär och det gör att jag tycket  så mycket om boken trots att den gjorde mig nedstämd.

Våra kemiska hjärtan

Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland är en YA-roman som vill vara djup och känslosam men som inte sa mig särskilt mycket. Det handlar om Henry, romantikern, som skriver i skoltidningen och väntar på den stora kärleken. En dag dyker Grace upp. Hon är klädd helt i pojkkläder, går med käpp och är till synes helt ointresserad av att lära känna någon i skolan. Henry får snabbt en känsla av att hon döljer något och blir otroligt intresserad av både henne och hennes mörka hemligheter.
Det är inte en helt ointressant bok, men för mig räckte den på nåt sätt inte hela vägen. Jag brydde mig inte så mycket om handlingen och tyckte att boken lider av det som många YA-böcker gör: överdrivet quirky karaktärer. Både i frågan om att samtliga är ganska märkliga, men också att det inte känns helt trovärdigt med kompisgäng som består av så omaka personer som Henrys gör. Inte riktigt värt lästiden med andra ord.Vå

Nattens härskare

Del två i Dean Koontz triologi om Frankenstein, Nattens härskare, tar vid där den första delen slutade. Dagen efter den förra slutade närmare bestämt, vilket får mig att tycka att det är lite onödigt att dela upp boken i tre delar, även om den blivit rätt tjock som en bok. Detektiverna O'Connor och Maddison fortsätter att jaga efter Victor Frankenstein, som håller på att skapa sig en armé av sin nya ras. Till sin hjälp har de Frankensteins första skapelse, Deukalion, men inte mycket mer då de inser att polisen är infiltrerad av den nya rasen. Samtidigt svävar O'Connors bror i fara utan att veta om det.

Precis som den första boken är denna del spännande och fartfylld. Det är dock tur för historien att Deukalion är programmerad att inte kunna skada sin skapare, då han är totalt överlägsen alla andra. Jag gillar hur man får följa olika personer ur den nya rasen och inte bara detektiverna. Det gör att man vet betydligt mer än huvudpersonerna, vilket ökar spänningen ytterligare. New Orleans har en mer tillbakadragen roll i denna bok, men känns fortfarande som den perfekta platsen för en sådan här historia.

Svindlande missnöje

Sommartider är klassikertider i det här hushållet och vad kan väl passa bättre än en riktigt romantisk klassiker med vindpinade hedra, längtande älskande och kärlek som aldrig dör? Så det hade ju varit kul om Svindlande höjder av Emily Brontë hade innehållit det. Istället får man ett gäng otrevliga människor som gapar och svär åt varandra, kallar varandra öknamn, går bakom ryggen på och funderar på hur de bäst ska förgöra varandra. Hur kan folk tycka att den är romantisk? Jag är mest glad över att inte behöva tillbringa en minut till med dessa vidriga karaktärer.

Jag håller det visserligen öppet för att språket har förändrats en del, eller att jag har läst en dålig översättning, och att det inte betyder att folk är otrevliga när de skriker och väser åt varandra, kallar varandra elaka och svär som borstbindare. Men inte heller själva historien är särskilt romantisk i mina ögon. Catherines pappa kommer hem efter en resa och har med sig Heathcliff, ett övergivet barn han har hittat. De två är oskiljaktiga när de växer upp men Heathcliff blir sur när Catherine får fler vänner och ger sig iväg. Catherine gifter sig med grannen, som avskyr Heathcliff, och blir jättesur när den senare kommer tillbaka och hennes man inte vill att de ska umgås. Hon blir så sur att hon blir sjuk och så småningom dör, efter att ha fött en dotter. Under tiden har Heathcliff gift sig med Catherines svägerska, som dock ångrar sig på en gång och efter ett tag lämnar sin man med sitt barn. När barnen har växt upp konspirerar Heathcliff så att han ska kunna ta över både gården där han och Catherine växt upp och granngården. Genom hela boken är Heathcliff sur, grinig och tvär och beskrivs som elak och besvärlig. Catherine är elak och intrigerande, blir sjuk när det passar henne och gnäller en massa. Catherines dotter är naiv, Heathcliffs som är irriterande mesig och självupptagen och det finns inte en vettig människa inom synhåll. Det bästa med denna bok är att mitt exemplar håller på att ramla i bitar så jag kan slänga den med gott samvete.

Undret

Undret, av R J Palacio.

Augustus, tio år, ska börja skolan för första gången. Eftersom han är född med en missbildning i ansiktet har han fram tills nu blivit undervisad i hemmet, och varken han själv eller familjen är helt säkra på att det är en bra idé att han börjar i en vanlig skola. Det blir inte helt lätt för honom. Många av skolbarnen är skeptiska, eller rent av elaka. Vissa är snälla. Augustus vill bara att de ska se honom som vilken pojke som helst, men det verkar omöjligt att smälta in.

Jag gillade inte boken.
Historien berättas från sex olika perspektiv vilket inte känns helt nödvändigt utan snarare rörigt. Vissa av rösterna tillför inget av betydelse, och de olika personerna har inte direkt fått några unika röster utan låter ungefär likadana. Karaktärerna är aningen väldigt goda eller orimligt elaka. Det hela känns lite ytligt. Jag vet inte om det är översättningen till svenska som är dålig eller om boken är tjatigt skriven, men jag blev verkligen tokig på att alla barn och ungdomar besvarar nästan ALLA frågor med "skulle tro det!" (vem pratar så??).
Den gick snabbt att läsa iallafall, men jag skulle inte rekommendera den. För insmickrande, ytlig och inte särskilt bra språk och flow.

Lily and the octopus - kanske årets bästa hittills

Jag måste erkänna att när jag lyssnar på ljudböcker ökar jag nästan alltid hastigheten. De flesta inläsare pratar så oändligt långsamt att jag inte står ut. När jag sätter hastigheten på 1,25 eller 1,5 får jag en upplevelse som liknar hur det känns att läsa själv (jag läser snabbt) och det känns mer naturligt.
Men när jag lyssnade på Lily and the octopus av Steven Rowley förstod jag genast att det måste bli normal hastighet som gällde. Inläsaren, Michael Urie är mer eller mindre ett GENI och hans röst och hastighet är fantastisk precis som den är inspelad.
Boken handlar om Ted och hans åldrande tax Lily. De lever ett inrutat liv med ett strikt veckoschema. Ibland träffar de någon av Teds vänner, men för det mesta är de ensamma. Ted har ett kraschat förhållande bakom sig och vill aldrig mer uppleva något liknande, han tycker att han har ett utmärkt liv med Lily. Tyvärr börjar taxen bli gammal, och en dag upptäcker Ted att en stor bläckfisk har slagit sig ner på hennes huvud.
Bläckfisken, en metafor för en tumör som Ted inte står ut med att tänka på vid dess rätta namn, vägrar att flytta på sig och hävdar istället sin rätt att sitta där han sitter. Lily vill inte heller riktigt låtsas om hans existens, men Ted bestämmer sig för att göra vad som helst för att bli av med parasiten.
Boken är till stor del uppbyggd runt de samtal Ted har med sin tax. Lily svarar med en mänsklig röst, men förstår inte alltid allt det som Ted säger. Jag älskar deras dialoger, även om de var lite förvirrande i början. Pratar hunden på riktigt eller är det bara som Ted föreställer sig att hon skulle svarat om hon kunde? Det spelar ingen roll egentligen.
En jättefin berättelse om kärlek, livet och om att släppa taget om det som inte går att hålla kvar.

En tönt i hejarklacken

The geek girl's guide to cheerleading av Charity Tahmaseb och Darcy Vance är en smårolig bagatell.
Bethany bestämmer sig för att komma med i skolans cheerleadinglag och lyckas, trots att hon inte är cool, komma med. Väl framme vid detta mål upptäcker hon att svårigheterna inte är över: de övriga tjejerna i gruppen är inte alls nöjda med att hon och hennes bästis ska vara med och gör allt för att ställa till det för dem.
Jag gillar idén mer än själva boken. Jag blev lite trött på hur präktig Bethany är, och mycket i handling och dialog känns inte helt trovärdigt. Kul när man känner för nåt snabbt och lättsamt i highschool-miljö men inget man direkt minns veckan efter.

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns, av Jonas Hassen Khemiri.

"Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Jaha. 

Jag säger att det här är en långtråkig bok som jag aldrig skulle ha läst ut om det inte var för att den valdes som första bok i min nya bokcirkel Bokcirkusen. Jag blir snabbt trött på det luddiga, att man inte får veta vad som är sant och vad som är olika människors vinklade uppfattningar om varandra. Jag blir genast trött på Samuel som är en helt obegriplig karaktär. Jag fattar inte varför Laide blir kär i honom. En stor del av tiden fattar jag inte vilken av karaktärerna det är som har ordet i kapitlet, för man slängs snabbt emellan dem och deras röster är förvillande lika. 

Rekommenderas med andra ord inte.

Storstadstroll

I Elin Säfströms En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Stockholms undre värld. Den världen som befolkas av troll, älvor och vättar. För att det ska vara möjligt för dessa väsen att leva sida vid sida av människorna utan att ställa till med kaos finns det en väktare som håller ordning på dem. I vanliga fall fylls den rollen av Tildas mormor, men eftersom hon är någonstans i Norrland på ett viktigt och hemligt uppdrag blir det Tildas ansvar att ta hand om hela huvudstaden trots att hon bara är femton år gammal.
   Jag hade väldigt rolig när jag läste En väktares bekännelser. Jag är generellt svag för böcker som blandar in gammal svensk folktro i moderna miljöer, och här görs det på ett väldigt rolig sätt.

Flickboksbonanza

Under våren och sommaren har jag då och då petat in en Lotta-bok emellan övriga böcker jag läst. Så mysiga! Jag läste aldrig om Lotta som barn, men njuter för fullt av detta flickboksuniversum befolkat av oändligt godhjärtade, präktiga och slarviga ungdomar som ramlar runt i en småstad och råkar ut för lagom stora bekymmer. Det finns hur många böcker som helst, men hittills har de ändå lyckats bjuda på en del variation (jag har läst 14 st nu). Perfekt att ta fram en sån här bok på Storytel (alla finns som e-bok där) och läsa när man vill ha något väldigt snabbläst och lättsamt.

Harry Potter och hans irriterande barn

Som jag hade sett fram emot att läsa Harry Potter and the cursed child! Och så besviken jag blev... Boken handlar om Harrys son Albus som känner sig ouppskattad av sin far och därför försätter sig i mer än rimligt besvärliga situationer.
Jag blir mest trött. Det är jobbigt att läsa i manusformat (boken är ett manus till en pjäs). Jag kommer gång på gång på mig med att undra hur sjutton pjäsen ska kunna genomföras live på scen (det är alltså helt absurda specialeffekter som krävs. Det simmas runt under vatten, magiska böcker flyger... ja, sådär som det brukar i Harry Potters värld). Jag retar mig också ganska mycket på karaktärerna som är ganska osympatiska. Hela grejen känns onödig, för mig hade historien gärna fått sluta i o m den sista "riktiga" Harry Potter-boken.

Alena

Alena - Kim W Andersson

Alena har det verkligen inte kul på sin snobbiga internatskola. Hon blir svårt mobbad av de coola tjejerna i lacrosselaget, men försöker låtsas som ingenting. Hennes enda kompis, Josefin, tycker att Alena ska sluta mesa och hämnas istället. Alena lyssnar dock inte på Josefins råd, Josefin har ju trots allt varit död i ett helt år...

Väldigt snyggt tecknat, men jag är inte jätteförtjust i storyn. Det blir lite för surrealistiskt med en internatskola med skoluniformer och lacrosse i Sverige (jag köper dock spökkompisen rakt av, så jag påstår inte att jag är helt logisk...). Jag tyckte också att det gick lite för fort fram och att det hela gärna hade fått spridas ut på flera album.