Vem älskar Yngve Frej?

Min relation till Slas har hittills bestått i barndomsminnen från de barnprogram baserat på hans texter och bilder som sändes på åttiotalet. Det handlade om barndomsminnen, det fanns alltid nån mörk mörk skog och nån tant som kanske var en häxa och det var allmänt småläskigt och konstigt.
Förra hösten skaffade jag mig ett nytt Slasminne när jag läste Vem älskar Yngve Frej. En småmysig skröna om pensionärer på landsbygden som ska sätta upp en ny skylt till sina gårdar i och med att högertrafik ska införas. De har svårt att bestämma vad som ska stå på skylten. Ingen känner till bygdens rätta namn så det går inte att använda. Det som platsen kallas i folkmun är ju inte formellt rätt och går alltså inte heller att använda. Till slut får skomakaren nog och skriver kort och gott "Fornminne", syftande på sig själv och de andra gamla. Då börjar turister strömma till: folk älskar ju ett fornminne.
Jag tyckte mycket om Janne Loffe Carlssons inläsning, och boken gav några fniss och en hel del mysig stämning.

En efterlängtad besvikelse

Jag läste Dan Simmons bok Nattsommar för länge, länge sen. Med länge sen menar jag att det var på 90-talet, så jag kan inte påstå att jag egentligen minns så mycket mer än att det handlade om ett gäng småpojkar i en liten stad, något om ett spöke i en gammal skola, en spökade klocksträng och en himla massa cyklande. Det hela påminde mig om Stephen Kings romaner, och jag tyckte mycket om den.
Dock var det den enda Simmons-bok som mitt lokala bibliotek hade, så det har inte blivit av att läsa några fler. För en tid sedan hittade jag till min stora glädje A winter haunting som ljudbok på Storytel, men blev tyvärr ganska besviken. En högst ordinär spökhistoria som inte var särskilt skrämmande alls, och jag minns knappt denna bok såhär ett halvår efter att jag läst den. Snopet!

Kulla-Gulla revisited

Jag började läsa om Kulla-Gullaserien, och hann med Kulla-Gulla på Blomgården, Kulla-Gulla, Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte, Kulla-barnen på herrgården och Kulla-Gulla i skolan innan jag kände att jag behövde en paus. Kommer dock att ta tag i att läsa de sista snart, för de här böckerna är fortfarande riktigt, riktigt bra. Jag kan tycka att Kulla-Gulla har ett lite oförtjänt dåligt rykte som präktig och genomgod. Visst är hon snäll (och, ja nästintill perfekt-även om hon en gång slår en träsko i skallen på en mobbare) men böckerna är främst en otäck skildring av hur jävligt de fattigaste hade det i Sverige för inte så jättelänge sedan. Jag gillar dem jättemycket! 

Jag läser min mammas gamla upplagor från 50-talet. I de nyare utgåvorna (80-tal) är titlarna annorlunda, och böckerna uppdelade på ett annat sätt. Jag tror att texten är exakt densamma, men att det är fler och tunnare volymer. Kostigt att man gjorde så...