Vem älskar Yngve Frej?

Min relation till Slas har hittills bestått i barndomsminnen från de barnprogram baserat på hans texter och bilder som sändes på åttiotalet. Det handlade om barndomsminnen, det fanns alltid nån mörk mörk skog och nån tant som kanske var en häxa och det var allmänt småläskigt och konstigt.
Förra hösten skaffade jag mig ett nytt Slasminne när jag läste Vem älskar Yngve Frej. En småmysig skröna om pensionärer på landsbygden som ska sätta upp en ny skylt till sina gårdar i och med att högertrafik ska införas. De har svårt att bestämma vad som ska stå på skylten. Ingen känner till bygdens rätta namn så det går inte att använda. Det som platsen kallas i folkmun är ju inte formellt rätt och går alltså inte heller att använda. Till slut får skomakaren nog och skriver kort och gott "Fornminne", syftande på sig själv och de andra gamla. Då börjar turister strömma till: folk älskar ju ett fornminne.
Jag tyckte mycket om Janne Loffe Carlssons inläsning, och boken gav några fniss och en hel del mysig stämning.