Steglitsan

När Theos mamma dör i en terrorattack på ett konstmuseum kastas hans tillvaro över ända. Hans nya fasta punkt blir målningen Steglitsan som han tog med från museet. Detta ovärderliga 1600-talsverk kommer dock att dra in honom i den kriminella världen.

Donna Tartts roman Steglitsan är helt fantastisk. Vi får följa Theo från barndom till vuxen ålder och hur han kämpar med att hantera sin mors död. Historien berättas snabbt och hetsigt, vilket ger en passande känsla då Theo förutom att lida av PTSD är drogpåverkad större delen av tiden. Det är frustrerande att han aldrig kan erkänna hur dåligt han mår, men också fullt förståeligt. Han är väldigt bra skildrad, fast han är ett svin större delen av tiden.

Även de övriga karaktärerna är väldigt bra skildrade och miljöerna hjälper till att sätta rätt stämning. Det skulle kunna bli överdrivet, men är väldigt bra gjort. När Theo flyttar till Las Vegas känns det som det enda rimliga stället för den delen av boken att utspelas.

Den enda som är dåligt med boken är slutet. Det känns lite abrupt och otillfredsställande efter en så himla bra historia.

Alvernas liv - Muriel Barbery

Jag vet inte vad jag tycker om den här boken, vilket är ovanligt för mig. Å ena sidan gillar jag att det är mycket storslagna idéer och att musik och konst är viktiga delar av berättelsen. Å andra sidan är det mycket tjat om ädla bönder och rena själar och liknande, vilket är både tröttsamt och en smula obehagligt. Jag hade svårt att hålla reda på de olika karaktärerna, förmodligen för att boken inte riktigt fångade mig. Men historien är rätt intressant. Jag hade ganska höga förväntningar eftersom Barbery tidigare skrivit Igelkottens elegans, som jag älskade. Förväntningar bäddar förstås för besvikelse. Det är tur att vi inte sätter betyg på böckerna här, för jag har ingen aning om vad det skulle bli. Jag kommer nog inte läsa del två, känner inte att jag bryr mig tillräckligt.

TBT - det roligaste i min bokhylla

Konstnärskollektivet GuiltyGuilty har gett ut två helt underbara böcker som jag faktiskt inte kan bläddra i utan att skratta högt. (Alltså även när jag försöker bläddra lite tyst så frustar det ut lite skratt ur näsan ändå, jag tycker att det är så otroligt roligt). De "Det kan inte vara sant" och "Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar". Jag tror tyvärr inte att de går att köpa längre, så tveka inte en sekund om ni ser dem på loppis eller så.
Projektet som skildras går ut på att två personer under ett år hjälps åt att samla alla löpsedlar från Expressen och Aftonbladet. Sen träffas de och klipper, klistrar och skapar nya rubriker. Ofta blir det lite elakt, och man märker vilka kändisar som ofta var aktuella på löpsedlarna. (Det är mycket Kicki...) Men oj vad roligt det är!