fredag 4 augusti 2017

Lily and the octopus - kanske årets bästa hittills


Jag måste erkänna att när jag lyssnar på ljudböcker ökar jag nästan alltid hastigheten. De flesta inläsare pratar så oändligt långsamt att jag inte står ut. När jag sätter hastigheten på 1,25 eller 1,5 får jag en upplevelse som liknar hur det känns att läsa själv (jag läser snabbt) och det känns mer naturligt.
Men när jag lyssnade på Lily and the octopus av Steven Rowley förstod jag genast att det måste bli normal hastighet som gällde. Inläsaren, Michael Urie är mer eller mindre ett GENI och hans röst och hastighet är fantastisk precis som den är inspelad.
Boken handlar om Ted och hans åldrande tax Lily. De lever ett inrutat liv med ett strikt veckoschema. Ibland träffar de någon av Teds vänner, men för det mesta är de ensamma. Ted har ett kraschat förhållande bakom sig och vill aldrig mer uppleva något liknande, han tycker att han har ett utmärkt liv med Lily. Tyvärr börjar taxen bli gammal, och en dag upptäcker Ted att en stor bläckfisk har slagit sig ner på hennes huvud.
Bläckfisken, en metafor för en tumör som Ted inte står ut med att tänka på vid dess rätta namn, vägrar att flytta på sig och hävdar istället sin rätt att sitta där han sitter. Lily vill inte heller riktigt låtsas om hans existens, men Ted bestämmer sig för att göra vad som helst för att bli av med parasiten.
Boken är till stor del uppbyggd runt de samtal Ted har med sin tax. Lily svarar med en mänsklig röst, men förstår inte alltid allt det som Ted säger. Jag älskar deras dialoger, även om de var lite förvirrande i början. Pratar hunden på riktigt eller är det bara som Ted föreställer sig att hon skulle svarat om hon kunde? Det spelar ingen roll egentligen.
En jättefin berättelse om kärlek, livet och om att släppa taget om det som inte går att hålla kvar.

1 kommentar:

  1. Jag ska läsa den här, den finns här hemma och väntar. Men jag tror jag kommer gråta ögonen ur mig så jag väntar på rätt tillfälle :)

    SvaraRadera