One for sorrow

One for sorrow av Mary Downing Hahn

Under influensaepedemin 1918 dör en mobbad flicka, men återkommer strax som ett hämndlystet spöke. Jag läste boken 2017 och minns den knappt. Jag var nog lite för gammal för denna, tror att den hade varit ganska spännande om jag varit elva år ungefär. (Dock brukar jag gilla spökhistorier för mellan- och högstadieåldern, av någon anledning är de ofta läskigare än vuxenromaner med övernaturligt tema).

Öppna inte ögonen!

Goodreads boktipsfunktion plockade fram Bird Box av Josh Malerman åt mig. Det är tydligen uppenbart att jag fastnat i nåt slags dystopiträsk.
Det finns något ondskefullt där ute. Ingen vet vad det är, men en enda blick på det leder till galenskap. Sån galenskap som leder till både mord och självmord. Ingen som sett det överlever.
Malorie har tillbringat de senaste fem åren instängd i ett hus tillsammans med två små barn. Hon har tränat barnen i att lyssna, och de har utvecklat en nästan övernaturlig hörsel. Det är nödvändigt när man inte kan använda synen. Hon har också lärt dem att aldrig aldrig lätta på ögonbindeln. De är fyra år gamla och är stora nog för familjen att försöka sig på en flykt. Kanske finns det fler överlevande någonstans.
Boken växlar mellan att berätta om flykten, tiden då det hela startade och hur det var när hon levde ensam i huset med barnen.
Jag lyssnade på ljudboksversionen, vilket passade storyn väldigt bra. (inga ögon, bara ljud liksom). Boken hade ett lite överraskande och nytt perspektiv på dystopitemat, och det var faktiskt riktigt läskigt inbland. Tyvärr är huvudpersonen Malorie inte särskilt ingående skildrad, man får knappt veta någonting om henne vilket gör att hon inte känns helt levande. Jag brydde mig helt enkelt inte jättemycket om henne, och det blir ju lite trist - vissa av bikaraktärerna känns mycket mer intressanta.
I stort så gillade jag ändå Bird box. Författaren får till en tung känsla av klaustrofobi, och det händer en hel del överraskande grejer. Inte så förutsägbart, väldigt spännande helt enkelt.

Ensam på Mars

Ensam på Mars av Andy Weir är den första boken på väldigt länge som jag läser om rymden. Jag minns inte ens när jag läste nåt på det temat senast (det kan ha varit Liftarens guide till galaxen, och det var mååånga år sen).
Hur som helst...
Boken utspelar sig i en ganska nära framtid där bemannade rymdexpeditioner till Mars är möjliga att genomföra. Mark Watney är den nittonde astronauten som sätter foten på den röda planetens yta. Tyvärr (för honom) så blir resan betydligt mer spännande än det var meningen. Expeditionen hamnar i en sandstorm. Mark skadas och hans kamrater, som tror att han dött, tvingas ge sig av och lämna honom kvar. Såklart var han inte död, utan vaknar upp och inser att han är mer ensam än någon annan människa nånsin har varit. Han har ingen möjlighet att kontakta jorden. Han räknar snabbt ut att nästa Marsexpedition kommer dyka upp om flera år, och att han varken har mat eller vatten som räcker så länge. Här kunde man trott att någon slags panikångest skulle vara befogat, men Mark tar istället genast tag i att ordna vatten, fundera över om det går att odla på mars och förbereda sig för en lång tid som ofrivillig eremit.
Boken är full av vetenskapliga förklaringar till allt som händer. Det gör att den känns ganska rimlig även om den utspelar sig på Mars, men också att den blir lite svårläst. Jag hänger helt enkelt inte med i hur all teknik fungerar (och går sönder). Det tog mig nog en fjärdedel av boken innan jag var riktigt fast och verkligen började bry mig om hur det skulle gå för den ensamme astronauten, men när det väl hände så var det riktigt spännande.
Tyvärr tycker jag att boken saknar djup. Borde inte en människa som lämnas att dö på en tom planet ha nån slags.. känslor inför det? Ångest? Skräck? PANIK? Sorg? Även om han har fullt upp med överlevnad så borde det förekomma någon slags reflektion över hur livet går vidare på jorden utan honom, saknad efter familj och vänner, tankar om hur man hanterar ensamhet en längre tid... inget sånt får man. Inget alls. Det känns helt enkelt lite konstigt. En annan brist var att man fick veta väldigt lite om hur det ser ut på mars. Jag började undra mer och mer om hur landskapet egentligen är format och hur ljust det egentligen blir där när solen lyser.
I början störde jag mig på språket i Wanteys loggbok. För många konstiga utrop, för oseriöst och skämtsamt... men å andra sidan kanske man skulle släppa alla vetenskapliga pretentioner om man var den enda människan på en planet, och bara skriva dagbok som om det var en rolig blogg. En bit in i boken började jag dessutom tycka att det var ganska kul.
Efter att ha läst Ensam på mars konstaterar jag att jag faktiskt inte är så intresserad av rymden, men att nån enstaka bok som utspelar sig där kan jag väl tänka mig att plocka upp i framtiden. Den här var underhållande, men bara om man köper ett överlevnadsäventyr som nästan helt saknar känslor.

Tack Bookmark för rec.ex!