Tell the wolves I'm home rusade rakt in min lista över årets tio favoritböcker (redan i maj, jag vet, lite förhastat, men jag kan inte tänka mig att den kommer att petas ner från listan).
Det här är helt enkelt Så Bra. Handlingen, stämningen, karaktärerna... magiskt.
Det är 80-tal och June är fjorton år när hennes älskade morbror Finn dör i AIDS. Förlusten golvar henne totalt. Hon är en ganska ensam tjej som gärna flyr in i fantasier om medeltiden. Det är svårt för henne att umgås med jämnåriga, blygheten kommer alltid ivägen, och hon har inte samma intressen (sprit och sex) som sina jämåriga. Hon har alltid hämtat styrka från relationen med Finn. Han är den enda som fått henne att känna sig speciell, och nu när han är borta är hon vilsen. En dag tar Finns hemliga pojkvän kontakt med June. Ingen i hennes familj har någonsin träffat honom, June visste inte ens att han fanns. Nu är hon enormt nyfiken: vad vill han? Vet han något om Finn som hon inte känner till? Samtidigt får hon höra från sin storasyster att det är Tobys fel att Finn är död och att hon borde hata honom. Det gör hon också, både för den skuld hon känner att han har, och av svartsjuka på att han hade ett liv med Finn som hon aldrig kan få uppleva. Hon kan till slut inte hejda sig från att möta Tony, hon måste få veta om det går att hålla Finn vid liv lite längre genom att prata med någon annan som stod honom nära.
“That's the secret. If you always make sure you're exactly the person you hoped to be, if you always make sure you know only the very best people, then you won't care if you die tomorrow.”
