Zelda åker med sina vänner till ett torp i skogen, har problem med killar och letar lägenhet. Allt är som vanligt, men lite bättre. Jag gillar att det numera är en sammanhängande historia och att karaktärerna får utvecklas. Det är lite stereotypt ibland, men alltid njutbart. Längtar redan efter att läsa den igen.
När en helgonstaty i hennes irländska hemby börjar gråta behöver Asta åka tillbaka för första gången på sexton år. Med sig har hon sin dotter, anledningen till att hon lämnade hemmet till att börja med, samt riktigt låga förväntningar på sin familj och sin by. Hon blir dock överraskad av att saker inte är exakt som hon kom ihåg och när det dessutom visar sig att en snygg och mystisk främling har flyttat till byn ser allt betydligt ljusare ut.
Julens andra bok levde inte heller upp till förväntningarna, som kanske, möjligtvis är lite för höga. Det är mest en klassisk romans och de juligaste inslagen är en snöstorm och julbelysning. Personerna är dock trevligt tecknade och det hela känns rätt trovärdigt. En lite småputtrig bok att slöläsa under lediga dagar, men tror inte att jag kommer att vilja läsa om den. Fick de starkaste julkänslorna efter slutet, när författaren räknar upp sin favoritjulmat och -dryck, så nästa år kanske jag ska läsa kokböcker istället.
Den ständiga jakten på en bra och mysig julbok fortsatte även denna jul. Den första denna säsong var en helt okej bok, men inte så julig som jag letar efter. Tre författare har skrivit varsin historia med lite överlappning. Det börjar med en rejäl snöstorm på julafton som får ett tåg att köra fast. En tjej, en kille och ett gäng cheerleaders går av (högst oklart vad de andra passagerarna gör) och startar varsin händelsekedja. Det är massor med snö, en hel del kärlek, men som sagt, det saknas julstämning. Och eftersom det är en YA-bok är alla typ sexton och det märks. Men omslaget är fint.
Renoveringen av vår balkong gjorde att vi inte kunde använda den på hela sommaren, byggbranschen går för högtryck vilket innebär massor med jobbstress och nu börjar kylan och mörkret sänka sig. Saker är helt enkelt inte så bra som de skulle kunna vara. Då drog jag ut en Rockybok från bokhyllan och blev lite gladare. Det är ju tråkigt för Kellerman att han är som roligast när han är singel och deppig, men det är kul att skratta högt åt det man läser. Och så insåg jag att det har kommit fler än de vi har, så nu blir det till att fylla på önskelistan.
Det är alltid lite jobbigt när man börjar läsa en ny YA-fantasy; är detta den första boken i en serie eller kommer den faktiskt ha ett slut? Mörk ängel av Laini Taylor visade sig både vara första boken i en serie och ha ett ordentligt slut, så det var ju trevligt. Jag skulle kunna tänka mig att läsa fler böcker i serien, men det känns inte nödvändigt och jag kommer knappast att leta efter dem.
Boken börjar i Prag, där 17-åriga Karou pluggar konst och går hemliga ärenden åt önskemånglaren. Prag känns som gjort för att vara bakgrund åt en sån här historia, men trots att författaren försöker skapa en mystisk känsla lyfter det aldrig riktigt. Karaktärerna, och framförallt huvudpersonen, känns som något man skriver när man är 16: jättesnygga, mystiska, talar massor av språk; men de blir heller aldrig riktigt intressanta. Och när det börjar handla om den andra världen blir det hela lite plattare, trots att den känns välgenomtänkt. Boken är spännande och har potential, men den är tyvärr inte särskilt bra.
Jag fick den här biografin över Kristian Tyrann av en slump, hade aldrig valt själv att skaffa och läsa den. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Min uppfattning om det sena 1400- och tidiga 1500-talet var ett par Sten Sturar, Stockholms blodbad och Gustav Vasa. Och så lite Luther på det. Nu har jag betydligt bättre koll på en tid som verkligen hjälpt till att forma Sverige som land.
Jag hade lite svårt för upplägget av boken, med många hopp fram och tillbaka i tiden. Boken följer olika spår (ekonomi, lagar bland annat), därav dessa hopp, och det är väl ett rimligt upplägg, men lite förvirrande när man som sagt inte har så bra koll på tiden. Men överlag är den väldigt intressant och mycket allmänbildande. Nu skulle jag gärna läsa mer om Luther, det verkar vara ett intressant ämne.
När en ond varelse tar över sagoländerna flyr sagofigurerna till människornas värld och bosätter sig i New York. Där bygger de upp ett samhälle, med Snövit som ledare och Stora stygga vargen som sheriff, och lever sina liv så gott de kan, drömmandes om att någon dag ta tillbaka sin värld. Under tiden händer det en hel del; i denna första delux-utgåva får vi följa utredningen av mordet på Rosenröd och en revolution.
Jag gillar både historierna och teckningsstilen i Fables av Bill Willingham (och ett gäng tecknare). Det är en rolig blandning av nutid och gamla välkända sagor. Sagofigurerna är mer komplexa än i ursprungshistorierna, vilket känns realistiskt med tanke på att de har varit med om mycket. Jag gillar också att historierna får ta den tid de behöver och är ganska långa. Det hade varit kul att se mer inslag av den vanliga världen, men så här i början räcker det bra att lära känna alla fabler.
Jahapp, då har jag läst ytterligare en bok av den deckarförfattare jag tycker minst om, Mons Kallentoft. Som vanligt kryllar den av försök att vara poetisk och kursiverade mordoffer som vet allt om hur polisen tänker men inget om vem som mördade dem, trots att det var någon de kände. Det finns så många bättre böcker att läsa.
En flicka hittas i skogen och visar sig vara ett musikaliskt underbarn. Hon uppfostras dold från omvärlden. En annan flicka har en helt vanlig uppväxt, är inte direkt mobbad men alltid utanför. När de båda träffas sätts en serie händelser igång, som kommer att leda till mycket blodsspillan.
John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna är till hälften en rätt klassisk uppväxtroman om den udda i klassen och till hälften en väldigt konstig historia. Den är överlag intressant och spännande, men också svår att få grepp om. Jag har väldigt svårt att säga vad jag tycker om den. Ajvide Lindqvist är bra på att beskriva människor och jag gillar idén att ha ett väldigt udda inslag i en vardaglig berättelse, men jag tycker inte riktigt att det funkar. Och slutet var en besvikelse, fast det är de tyvärr ofta. En okej bok.
Slutet på Dean Koontz Frankensteintriologi var tyvärr en besvikelse. Upptakten är bra, precis som de tidigare böckerna är det spännande och fartfyllt. Men själva upplösningen är ett antiklimax och den missar flera tänkbara lösningar som jag tyckt varit bättre. Det är alldeles för ofta som en bra berättelse faller i slutet.
Del två i Dean Koontz triologi om Frankenstein, Nattens härskare, tar vid där den första delen slutade. Dagen efter den förra slutade närmare bestämt, vilket får mig att tycka att det är lite onödigt att dela upp boken i tre delar, även om den blivit rätt tjock som en bok. Detektiverna O'Connor och Maddison fortsätter att jaga efter Victor Frankenstein, som håller på att skapa sig en armé av sin nya ras. Till sin hjälp har de Frankensteins första skapelse, Deukalion, men inte mycket mer då de inser att polisen är infiltrerad av den nya rasen. Samtidigt svävar O'Connors bror i fara utan att veta om det.
Precis som den första boken är denna del spännande och fartfylld. Det är dock tur för historien att Deukalion är programmerad att inte kunna skada sin skapare, då han är totalt överlägsen alla andra. Jag gillar hur man får följa olika personer ur den nya rasen och inte bara detektiverna. Det gör att man vet betydligt mer än huvudpersonerna, vilket ökar spänningen ytterligare. New Orleans har en mer tillbakadragen roll i denna bok, men känns fortfarande som den perfekta platsen för en sådan här historia.
Sommartider är klassikertider i det här hushållet och vad kan väl passa bättre än en riktigt romantisk klassiker med vindpinade hedra, längtande älskande och kärlek som aldrig dör? Så det hade ju varit kul om Svindlande höjder av Emily Brontë hade innehållit det. Istället får man ett gäng otrevliga människor som gapar och svär åt varandra, kallar varandra öknamn, går bakom ryggen på och funderar på hur de bäst ska förgöra varandra. Hur kan folk tycka att den är romantisk? Jag är mest glad över att inte behöva tillbringa en minut till med dessa vidriga karaktärer.
Jag håller det visserligen öppet för att språket har förändrats en del, eller att jag har läst en dålig översättning, och att det inte betyder att folk är otrevliga när de skriker och väser åt varandra, kallar varandra elaka och svär som borstbindare. Men inte heller själva historien är särskilt romantisk i mina ögon. Catherines pappa kommer hem efter en resa och har med sig Heathcliff, ett övergivet barn han har hittat. De två är oskiljaktiga när de växer upp men Heathcliff blir sur när Catherine får fler vänner och ger sig iväg. Catherine gifter sig med grannen, som avskyr Heathcliff, och blir jättesur när den senare kommer tillbaka och hennes man inte vill att de ska umgås. Hon blir så sur att hon blir sjuk och så småningom dör, efter att ha fött en dotter. Under tiden har Heathcliff gift sig med Catherines svägerska, som dock ångrar sig på en gång och efter ett tag lämnar sin man med sitt barn. När barnen har växt upp konspirerar Heathcliff så att han ska kunna ta över både gården där han och Catherine växt upp och granngården. Genom hela boken är Heathcliff sur, grinig och tvär och beskrivs som elak och besvärlig. Catherine är elak och intrigerande, blir sjuk när det passar henne och gnäller en massa. Catherines dotter är naiv, Heathcliffs som är irriterande mesig och självupptagen och det finns inte en vettig människa inom synhåll. Det bästa med denna bok är att mitt exemplar håller på att ramla i bitar så jag kan slänga den med gott samvete.
Den förlorade sonen är den första boken i Dean Koontz serie baserad på berättelsen om Frankenstein. Den utspelar sig i ett nutida New Orleans, där Victor Frankenstein fortfarande lever och har ägnat de senaste 200 åren åt att utveckla sin konst att skapa varelser. Hans första monster lever också och när denna får reda på att Frankenstein inte är död beger han sig till New Orleans för att göra upp med sin skapare. Samtidigt går en seriemördare lös i staden och vi får följa två poliser som utreder brotten.
Historien låter väldigt rörig när man ska beskriva den (och då har jag ändå utelämnat en sidohistoria som jag tror kommer bli huvudhistorian i nästa bok) men den känns inte rörig när man läser. Boken växlar mellan olika perspektiv vilket för handlingen framåt på ett väldigt bra sätt. Som läsare vet man alltid mer än karaktärerna om vad som händer; det är inte någon pusseldeckare. Historien om Frankenstein visar sig fungera väldigt bra att spinna vidare på och Koontz gör ett bra jobb både med att hålla sig till ursprunget och göra sin egen variant av det.
New Orleans passar ypperligt som skådeplats för en sådan här historia, kanske framförallt för att jag aldrig varit där och därför inte har verkligheten att förhålla mig till. Det är en stad med en mystisk aura och den fuktiga värmen ger det hela en extra dimension. Även om det egentligen inte är så mycket miljöskildringar i boken är det svårt att föreställa sig att den skulle utspela sig någon annanstans.
Den svaga punkten i boken är karaktärerna. De är överlag endimensionella och varje person är med ganska lite, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om någon. Eftersom berättelsen hoppar så mycket mellan karaktärerna blir det dock inget problem, man hinner aldrig tröttna på dem. Det är en perfekt sommarläsningsbok; spännande, passar för sträckläsning men är inte alltför tung och komplex.
När den äldsta brodern försvinner i samband med älgjakten blir det början på den totala upplösningen av Annas familj. Många år senare börjar hon nysta i vad som verkligen hände, och hur det har påverkat henne.
Norrlands svårmod av Therése Söderlind är en roman om ett försvinnande, men också om att växa upp och hitta sig själv. Den är väldigt spännande, både för att man vill veta vad som hände och nyfikenheten på hur det ska gå framöver. Alla karaktärer känns så himla realistiska och även om man blir väldigt irriterad på dem ibland förstår man varför de gör som de gör. Det är en väldigt bra roman.
Simma med de drunknade av Lars Mytting är en mycket bra bok. Jag har överlag tröttnat på historier som utspelar sig i nutid på grund av saker som utspelades för länge sedan (läs: alla svenska deckare nuförtiden), men Mytting gör det på ett sätt som både är relevant och otroligt intressant att läsa. Det handlar om ett mysterium som behöver lösas, men framförallt är det en roman om människor och deras relationer.
Historien börjar i norsk nutid och sträcker sig tillbaka till de franska skyttegravarna under första världskriget. Jag tycker att det är ett intressantare krig än andra världskriget, bland annat för att det är så meningslöst och helt utan vinnare. Mytting lyckas få fram den känslan och gör mig samtidigt sugen på att besöka Somme. Och Shetlandsöarna. Det enda som egentligen stör mig med boken är att omslaget har en kvinna i röd klänning när en blå klänning är viktig i boken.
När det kommer till böcker och filmer påverkar ens förväntningar ofta vad man tycker om dem. Jag har mest hört negativa saker om Haruki Murakamis böcker och blev därför glatt överraskad när Sputnikälskling överträffade mina (visserligen låga) förväntningar. Jag gillar att den är lågmäld och har en ganska enkel handling. Den är skönt svårplacerad i tiden och lite lagom exotisk för en västerlänning. Nu är jag betydligt mer sugen på att läsa övriga böcker Murakami skrivit, får hoppas att förväntningarna inte blivit för höga.
Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson kallas en modern kärleksroman på omslaget, men är främst en roman om en skilsmässa. Vi får följa huvudpersonen Samuels känslor när hans fru plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Parallellt med historien om deras uppbrott får man följa hur de blev ihop. Det är en fin liten historia och jag gillar när vuxna hanterar sina problem på ett vuxet sätt. Den lämnar dock inga större intryck och jag kommer knappast komma ihåg den särskilt länge. Men boken fungerar bra som tidsfördriv.
Stalker är Lars Keller femte deckare, men den första av dem som jag läst. Den var lättläst och överlag spännande, men också onödigt blodig och jag känner mig inte sugen på att läsa fler. Den känns också onödigt detaljerad, på vissa ställen känns det nästan som att författarna vill skryta med hur mycket de kan. Också onödigt detaljerat sex. Helt enkelt känns väldigt mycket onödigt i boken. Själva historien känns överdriven och karaktärerna är av kategorin "bäst och vackrast", vilket mest är irriterande. Inte min typ av bok, helt enkelt.
Det har blivit lite av ett tema för mig under vintern att läsa böcker baserade på bloggar. Tidigare Hyperbole and a half, nu How to tell if your cat is plotting to kill you. En sammanställning i bokform av The Oatmeals serier, som nog de flesta som befunnit sig på internet har sett. De är lite lagom roliga och det kan vara kul att bläddra i boken ibland, men man skulle lika gärna kunna googla. Och hur vet man om ens katt är ute efter ens liv? Tja, genom att den uppför sig som en katt...
Jag har börjat uppskatta noveller alltmer, men det krävs en skicklig författare för att skriva riktigt bra på så lite utrymme. Jonas Karlsson är okej, men når inte de högsta höjderna. Jag gillar att flera av novellerna innehåller små blinkningar till varandra, men på det stora hela lämnar de inga intyck på mig. Så här några veckor efter att jag läst dem måste jag anstränga mig för att komma ihåg dem.
