Mörk ängel

Det är alltid lite jobbigt när man börjar läsa en ny YA-fantasy; är detta den första boken i en serie eller kommer den faktiskt ha ett slut? Mörk ängel av Laini Taylor visade sig både vara första boken i en serie och ha ett ordentligt slut, så det var ju trevligt. Jag skulle kunna tänka mig att läsa fler böcker i serien, men det känns inte nödvändigt och jag kommer knappast att leta efter dem.

Boken börjar i Prag, där 17-åriga Karou pluggar konst och går hemliga ärenden åt önskemånglaren. Prag känns som gjort för att vara bakgrund åt en sån här historia, men trots att författaren försöker skapa en mystisk känsla lyfter det aldrig riktigt. Karaktärerna, och framförallt huvudpersonen, känns som något man skriver när man är 16: jättesnygga, mystiska, talar massor av språk; men de blir heller aldrig riktigt intressanta. Och när det börjar handla om den andra världen blir det hela lite plattare, trots att den känns välgenomtänkt. Boken är spännande och har potential, men den är tyvärr inte särskilt bra.

Vackra kyrkor och otäcka oknytt

Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött - Johannes Pinter

Valdemar Aurelius har ett ytterst hemligt yrke. Han är väktare, och reser ständigt runt i Sverige för att hålla ordning på de väsen och demoner som hela tiden dyker upp i landets kyrkor. Det är ett mycket farligt arbete, och även om Valdemar har lång erfarenhet och skickliga kollegor blir uppdraget nästan omöjligt svårt när det visar sig att det finns ett samband mellan de senaste attackerna.

Jag är svag för berättelser där väsen från gammal folktro vävs in i en modern värld, och i den här boken fick jag verkligen allt jag kunnat drömma i den vägen. Fartfyllt, skrämmande och framförallt underhållande. Min enda egentliga kritik är att det gick lite väl snabbt framåt, man hade kunnat dra ut på historien betydligt mer så att läsaren hinner hämta andan. (Och då hade ju boken också kunnat bli tjockare, och det hade jag verkligen inte haft något emot)!

Ordbrodösen

Anna Arvidsson har med Ordbrodösen lyckats skapa en riktigt originell YA-fantasy som jag mer eller mindre sträckläste. Alba har växt upp med sina morföräldrar i en liten bruksort i Värmland. Hennes släkt har i flera generationer haft en lukrativ hemlighet: kvinnorna bär på en förmåga att genom det skrivna ordet styra andra människor. På sin artonde födelsedag ska Albas kraft aktiveras, och som alla före henne ska hon genomgå ett inträdesprov. Till allas bestörtning misslyckas hon, och Alba får inte veta vad som kan vara fel. Alla kvinnor i släkten ska ju ha förmågan. Istället för att resa på ett utbildningsår med sin utvalda mentor skickas Alba till en avlägsen släkting i Stockholm, en kvinna som också saknar ordbrodösmagin. Där börjar hon nysta i mysteriet med den utblivna magin - det är något som blockerar den, men vad? 

Ordbrodösen är väldigt välskriven, och det är väl kanske en förutsättning när man skriver en roman om ordets makt. Jag gillar idén om ordbrodösmagin, både det att det som magityp i en fantasybok känns nytt och att det är en komplicerad typ av kraft. Även om man föds till ordbrodös är det inte alls lätt att vara det, minsta lillas språkliga fel kan ge enorma konsekvenser. 

Boken är spännande i stort sett rakt igenom, men tempot känns lugnt och berättelsen målas upp metodiskt bit för bit utan stress. 

Jag tror att boken är en fristående roman, men jag hoppas på en fortsättning för jag gillade den verkligen.

Small gods

Jaha, så var det plötsligt mitten av november och det var evigheter sedan jag skrev sist. Har varit upptagen med att göra om ett rum, så har inte hunnit läsa så mycket heller. Men nu ska jag förhoppningsvis komma ikapp.

För tillfället är jag kanske inte ensam om att vilja glömma världen ett tag och jag insåg att en Terry Pratchett-bok var den perfekta boken för mig. Valet föll på Small gods, en historia om gudar, de som tror på dem och de som tror att de tror på den. Boken är fylld med Pratchetts vanliga genialitet och språkhantering och den är otroligt optimistisk. Just nu står Discworld högt på listan över ställen jag vill flytta till. The Turtle Moves. 

Varför fortsätter jag läsa Neil Gaiman?

Även om jag inte är något stort fan av Neil Gaiman (jag vet, alla andra är det) så ger jag mig gång på gång på hans böcker. Jag gillar liksom idén om dem mer än vad jag gillar själva böckerna.
Skam den som ger sig, jag kan liksom inte låta bli att ge Gaiman chans efter chans. Jag läste Neverwhere.
  Boken utspelar sig i London, där den väldigt vanlige och ganska tråkige Richard kämpar med att göra sin väldigt tråkiga flickvän nöjd. Av en slump vänds hans liv upp och ner: han hamnar i London Below, en parallellvärld till vår som bebos av en stor mängd mer eller mindre magiska väsen. För Richard blir det spännande och väldigt farligt, för läsaren blir det lite roligt (ja, jag gillade att tunnelbanestationernas namn var samma i båda världarna men helt bokstavligt tolkade i London Below - fånigt men kul att det bor en earl på earls court osv). Det är väl helt ok fantasy, men jag får ingen riktig känsla för karaktärerna, och det roliga är inte riktigt roligt nog. Boken är lite lik Liftarens guide till galaxen i det att hjältarna flaxar runt och upplever små äventyr här och där på ett lite putslustigt sätt där de enskilda scenerna är så mycket bättre än helheten. Den når dock inte upp till samma nivå (disclaimer: jag läste Liftaren för mer än femton år sedan, så det är möjligt att jag inte gillar den heller numera - måste testa).

The shepherd's crown

The Shepherd's Crown är Terry Pratchetts sista bok och den är ett värdigt avslut på serien om Discworld. Även om det hade varit kul att fortsätta läsa om världen känns det lämpligt att historierna slutar när tåget kommit och världen kommit in i motsvarande 1800-talet. Pratchett hade säkert klarat att ta sin värld in i moderniteten och internet, men den passar att vara i förr.

De senaste böckerna om Ankh-Morpork har varit lite svagare, men Tiffany Aching-böckerna har fortsatt vara bra. Denna klarar av att både vara ett slut och att ge antydningar om att fler saker kommer hända. Det känns skönt, men självklart, sorgligt att lämna Discworld så här, i övertygelse om att det kommer fortsätta gå bra, världen kommer fortsätta utvecklas men också fortsätta sin färd genom rymden på den store A'tuin.

Alvernas liv - Muriel Barbery

Jag vet inte vad jag tycker om den här boken, vilket är ovanligt för mig. Å ena sidan gillar jag att det är mycket storslagna idéer och att musik och konst är viktiga delar av berättelsen. Å andra sidan är det mycket tjat om ädla bönder och rena själar och liknande, vilket är både tröttsamt och en smula obehagligt. Jag hade svårt att hålla reda på de olika karaktärerna, förmodligen för att boken inte riktigt fångade mig. Men historien är rätt intressant. Jag hade ganska höga förväntningar eftersom Barbery tidigare skrivit Igelkottens elegans, som jag älskade. Förväntningar bäddar förstås för besvikelse. Det är tur att vi inte sätter betyg på böckerna här, för jag har ingen aning om vad det skulle bli. Jag kommer nog inte läsa del två, känner inte att jag bryr mig tillräckligt.

Demonologi för nybörjare

I himlen har Gud gått in i väggen, i helvetet planerar Beelzebub att göra revolution mot Satan. De enda som kan stoppa apokalypsen är människorna Isak och Rufus.

I början tyckte jag att boken var rörig och svår att komma in i. Det händer saker på många olika ställen och med massor av personer. Men efter ett tag blir det tydligare hur allt hänger ihop och då var jag fast. Det är en fantastisk bok, rolig och spännande och med en hel del överraskningar. Alla karaktärer är bra skildrade, vare sig de är människor, änglar eller demoner. Isak och Rufus är trovärdiga som hjältar som motvilligt gör det som måste göras. Min favorit är dock råttan Beatrice, som är pojkarnas guide. Han är helt fantastisk.

Demonologi för nybörjare är Caroline L. Jensens fjärde roman och den har gjort mig sugen på att läsa fler av henne. Fick denna i julklapp och kan varmt rekommendera den.

Trigger Warning - Neil Gaiman

Trigger Warning är Gaimans senaste novellsamling och även om jag önskar att han skulle skriva fler romaner är hans noveller också underbara. Det är fascinerande hur lite man kan få reda på och ändå veta så mycket om en historia. Novellerna har olika format och helt olika handling, men utspelar sig alla i världar som är väldigt lika vår men som har något utomvärldsligt i sig. Det kan vara magi, monster eller utomjordingar, men det är alltid bra. Det är svårt att välja en favorit bland påhittade flickvänner, barnmonster, Sherlock Holmes och doktor Who, men min favoritnovell är The Truth Is a Cave in the Black Mountains... om en man på jakt efter guld, eller efter sanningen.

En gammal goding

Har haft en lässvacka större delen av våren, så under sommaren har jag mest läst serier och läst om böcker för att komma igång igen. Going postal är en av mina favoritböcker av Terry Pratchett, där skojaren Moist blir postmästare, får igång postväsendet igen och råkar uppfinna frimärken på köpet. Pratchett är perfekt när man inte riktigt orkar engagera sig i en bok, men vill läsa något roligt och bra.

Alexias vidare äventyr

I Chanslös, del 2 av Själlös-serien, är Alexia lyckligt gift, men en mystisk sjukdom sveper in över Londons övernaturliga varelser och hon får i uppdrag av drottningen att utreda saken. Den här gången omfattar berättelsen både luftskeppsresor till Skottland, lönnmördare och massvis med varulvar. Boken är lättläst och underhållande, men jag skulle vilja ha lite mer djup och innehåll. Man blir aldrig särskilt engagerad i handlingen och aldrig särskilt orolig att problemen inte ska gå att lösa. Det är en bok som borde vara bättre än den är.

Varia

I en avlägsen framtid håller världen på att tas över av änglar. Vissa anser att de är himmelska varelser, andra att de är en parasitisk, utomjordisk insektsart. Huvudpersonen Lenkas har blivit utvald att assimileras av änglarnas kollektiv, men börjar drömma om en annan framtid.

Det är inte helt lätt att beskriva handlingen i Varia av Charlotta Jonasson utan att beskriva allt som händer i boken. Denna typ av sci-fi/fantasyberättelse behöver förklara allt om sin värld och dess invånare och kan lätt bli lite fånig eller överdrivet omfattande. Jonasson lyckas dock balansera bra mellan att förklara det som behövs och inte låta sina karaktärer rabbla en massa fakta. Boken är inte lång, men man får en bra bild av världen och de varelser som befolkar den.

Bokens största styrka är dock karaktärsskildringarna. Både huvudpersonen och bikaraktärerna är kompletta och trovärdiga personer, trots att de inte alltid är mänskliga. Det känns att Jonasson har tänkt igenom sin värld ordentligt, både geografi, historia och invånare. Varia är en komplett historia, med ett bra avslut och jag skulle gärna läsa fler berättelser från denna värld.

Tack till Undrentide för recensionsexemplar.

Game of thrones som seriealbum

Game of thrones i serieform, kan de vara nåt? Spontant känns det om att det blir väldigt, väldigt många album om man ska täcka in hela sagan, men det gör ju inget om det är bra. Och det är det! Jag gillar att man inte har tecknat karaktärerna efter hur de ser ut i tv-serien, (jag gillar inte att alla är så snygga - det är de faktiskt inte i böckerna!) Bra tempo, snygg tecknarstil, och såklart en bra historia. Jag blev inte besviken, men jag tror att den som varken läst böckerna eller sett tv-serien får lite svårt att hänga med i handlingen.

Raising steam - Terry Pratchett

En ung ingenjör uppfinner ångloket och järnvägen kommer till Ankh-Morpork och snart vill alla ha den. Harry King, latrinkungen, finansierar det hela och Patriciern ser med någorlunda välvilliga ögon på det hela. Moist von Lipwig kallas in för att få snurr på det hela och eftersom han är uttråkad på sina jobb som postchef, bankchef och chef för myntverket slänger han sig in i det hela med liv och lust. Samtidigt i världen pågår en process att se goblins som likvärdiga varelser och dvärgarna bråkar, som vanligt.

Detta är bok tre om Moist von Lipwig och bok sjuttioelva om Ankh-Morpork och Diskvärlden. Dessvärre är den inte lika bra som de tidigare. Det stora problemet är att det inte finns någon spänning. Med Moists munväder, Kings pengar, Vimes beskydd och Vetinaris godkännande finns det inte direkt något som kan hända som stoppar planerna. Allt flyter på, alla problem blir lösta och jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken, till skillnad från de tidigare när jag ofta önskade att jag hade längre väg till jobbet medan jag läste.

Ytterligare ett problem med boken är att den hoppar mellan väldigt många olika personer. Särskilt i början får man bara små bitar av historien från olika håll, vilket inte ledde till att jag blev mer intresserad utan bara irriterad och frustrerad av att det inte går framåt. Jag tycker också att det är tråkigt att Pratchett känner sig tvungen att alltid ha med Colon och Nobbs, för de är väldigt ointressanta karaktärer som inte tillför någonting alls till historien. De är komiska sidekicks som inte är det minsta roliga och de har sedan länge spelat ut sina roller. Jag tycker heller inte om Vetinari i den här historien. Inte brukar han väl springa runt och prata om att han är diktator hela tiden? Känner inte igen honom från de tidigare böckerna.

Inte ens språket är så roligt och fyndigt som det brukade vara. Jag antar att det är kombinationen av Pratchetts sjukdom och att han skrivit så väldigt många böcker om Diskvärlden. Bland de senare böckerna tycker jag bäst om de som startar med nya karaktärer (de två första böckerna om Moist och böckerna om Tiffany) medan det verkar som att det är svårt för honom att utveckla de äldre karaktärerna.

Trots besvikelserna från Pratchett på senare tid kommer jag fortsätta att läsa nya böcker om Diskvärlden och hoppas på att de blir många. Jag har ändå följt karaktärerna så länge och sett Ankh-Morpork utvecklas från en tjuvhåla till en ändå helt okej stad. Det gör inget att de inte gör lika spännande saker längre, jag kan inte tänka mig att släppa Diskvärlden och gå vidare.

Wicked - en grym besvikelse..

Jag blev så glad när jag fyndade Gregory Maguires Wicked på loppis för ett tag sen. Det är en bok som jag har velat läsa jättelänge (minst tio år iallafall), men nu när jag har läst ut den måste jag tyvärr säga att jag är besviken.
Boken utspelar sig i landet Oz, och handlar om den grönhyade flickan Elphaba som ska växa upp och bli "the wicked witch of the west". Oz är ett land fullt av komplicerade politiska strider och krävande religioner, klassklyftorna är enorma och de besjälade Djuren håller på att förlora sina rättigheter. Elphaba är smart men kallsinnad, ofta med en vass humor. Hon brinner för att stödja Djuren men förhåller sig ganska likgiltig nästan allt annat och tyvärr får jag inget grepp om henne alls då man i större delen av boken får betrakta henne utifrån genom omvärldens oförstående blickar. På universitetet möter hon den vackra Glinda, och en oväntad vänskap växer fram.
När jag hade läst ungefär halva boken började jag längta tills den skulle ta slut, men jag ville ändå se hur det skulle sluta så jag läste vidare. Det var kanske inget bra val, då den snarare blev sämre än bättre mot slutet. Idén är så bra att jag blir irriterad på att den inte genomförts bättre. En mörk version av den klassiska barnboken, berättad från ett nytt perspektiv där saker visar sig vara oändligt mycket mer komplicerade än man trodde - ja tack. En 490 sidor lång bok som planlöst hoppar från ämne till ämne med helt oengagerande karaktärer - nej.

Mörk ängel - annorlunda fantasy i parallella världar

Karou lever ett extremt dubbelliv. De flesta dagar är hon en begåvad konststudent i Prag, bor i en pytteligen lägenhet och äter gulash på en kvarterskrog med sin bästa vän. Vissa andra dagar besöker hon sin familj på andra sidan om en magisk portal. De är kimärer, ett slags demonfolk med en blandning av djuriska och mänskliga drag, och de har uppfostrat henne sen hon var liten. Karou hjälper sin fosterfar, magikern Brimstone att köpa upp de tänder han behöver för sitt uppdrag, en uppgift som tar henne på äventyr över hela världen. Karou vet inte vem hon själv är. Hon är en människa, så hon vet att hon inte kommer från kimärernas värld, men hon har ingen aning om vilka som var hennes föräldrar. Ofta känner hon sig ensam och rotlös, och det är tungt att ha hemligheter att bevara.
   När Karou är på uppdrag i Marrakech attackeras hon plötsligt av Akiva. Han är det vackraste hon har sett, men också det farligaste och snart har hon dragits in i ett krig mellan änglar och demoner.
   Mörk ängel är en originell fantasyberättelse som man snabbt dras in i. Författaren lägger mycket krut på miljöbeskrivningar, både av Karous Prag och de parallella världar som hon kommer att närma sig och det sätter verkligen stämningarna i historien. Karaktärerna är genomgående intressanta, och alla tillför något till berättelsen. Särskilt gillar jag den mystiska Brimstone och Karous kaxiga människokompis Suzann som ställer upp på alla sätt hon kan och aldrig ifrågasätter det Karou berättar för henne hur konstigt det än låter. Mot slutet av boken vävs trådar ihop och mycket faller på plats, och jag tror att nu när man förstår mer av de olika folkgrupperna och deras världar så kommer del två i serien bli ännu bättre.
   Jag skulle gärna se att Mörk ängel blev en grafisk roman, för det är svårt att se de märkliga kimärerna framför sig men det känns som att med rätt illustratör skulle de, och de fantastiska miljöerna, kunna bli helt otroliga.

Boken var ett recex från Bazar förlag. Tack!

M is for Magic

Neil Gaiman är en fantastisk författare och de flesta av hans noveller är små mästerverk. De är alla avslutade historier, även de som bara är några sidor. I M is for Magic samlas de lite mer barnvänliga berättelserna. De innehåller magi, spöken och död, men som sagt i relativt barnvänliga varianter. Tyvärr finns en hel del av novellerna i Gaimans andra novellsamlingar, så jag hade redan läst dem.

Här finns berättelser om vad som egentligen hände när Humpty Dumpty trillade från hyllan, en bro med ett troll under och en rolig fest som befolkas av underliga varelser. Språket är fantastiskt, karaktärerna är intressanta och trovärdigt beskrivna, händelserna är precis lagom bisarra. Alla borde läsa allt av Gaiman, han är hel enkelt bäst.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag har läst flera som varit rätt negativa till den här boken så jag hade inte jättehöga förväntningar på den. Kanske var det därför jag tyckte den var ganska bra? Premissen är dock lite bättre än vad själva boken är.

Jacobs farfar brukade berätta historier för honom om sin uppväxt på en underbar ö i skydd från läskiga monster. Han visar även bilder på sina vänner där, med mer eller mindre märkliga förmågor. När Jacob växer upp slutar han tro på historierna men när farfadern dör inser han att det kanske ändå fanns någon sanning i dem. Han reser med sin far till ön där farfadern växte upp för att ta reda på vad som är sant och inte.

Mycket av boken spinner kring att Jacob har foton på de besynnerliga barnen och dessa foton finns också med i boken. Det är ett intressant grepp, men det leder till att historien mest fokuserar på att beskriva de olika barnen och inte så mycket på att det ska hända saker. Ungefär två tredjedelar av boken är mest en slags uppbyggnad och miljöbeskrivning så när handlingen väl kommer igång är det inte mycket plats för den och boken slutar ganska abrupt. Jag tyckte ändå om den, men den hade kunnat gå mer på djupet både vad gäller karaktärer och miljö. Till exempel hade jag gärna sett lite mer problematisering av sättet de besynnerliga barnen lever på.

Slutet på boken gör att den känns som början på en serie och del två är på gång. Jag blir dock mest lite irriterad över att det inte blir något ordentligt slut och jag känner mig inte särskilt sugen på att läsa ytterligare en bok med dessa karaktärer.

Jenny har också skrivit om boken.

The ocean at the end of the lane - sommarens bästa läsning

Det är förstås lite tidigt att kora sommarens bästa bok, men jag har läst så mycket tråkigt i sommar så jag känner att jag kan göra det. Neil Gaiman är min favoritförfattare och en av världens absolut bästa författare. Tyvärr har han inte den snabbaste produktionstakten men då blir man ju också så mycket gladare när det är en ny bok på gång. Särskilt när det också är en vuxenbok. Gaiman skriver visserligen mycket bra barnböcker (t.ex. Coraline och The graveyard book) men jag föredrar ändå att läsa vuxenböcker.

Så med dessa förväntningar var det förstås upplagt för besvikelse. The ocean... är en mycket bra bok (det var ju trots allt sommarens bästa), men den är inte lika bra som hans tidigare. Den lutar mer åt barnbokshållet och saknar det mörker som gör Neverwhere och American gods så bra. Det här är nog en bra bok att börja sätta sig in i Gaimans författarskap med, men jag vill ha något mer.

The ocean... är en äldre mans tillbakablick på en tid i sin barndom. Ett självmord leder till att en märklig varelse släpps lös i området och måste bekämpas. Det största problemet är att varelsen aldrig känns riktigt farlig. Huvudpersonen behöver heller inte kämpa så mycket själv mot den utan har hjälp av tre magiska kvinnor som bor i närheten. Som läsare hinner man aldrig bli orolig för vad som ska hända, det är så uppenbart att allt kommer att lösa sig och även om nåt går snett kommer det gå bra i slutändan. Det gör det svårt att bli riktigt uppslukad av boken. Men som vanligt har Gaiman ett fantastiskt språk och beskriver karaktärerna på ett sätt som gör att man verkligen förstår dem. Till och med den onda varelsen får lite mer komplicerade känslor och man förstår varför den gör som den gör. Även miljöskildringarna är träffsäkra och som läsare är man men och kryper i törnsnåren och klättrar på stuprören.

Så jag får väl sammanfatta med att säga att det är en väldigt, väldigt bra bok, men de andra är bättre. Och som en varning: det dör en katt i början av boken.

Något besviken på Den oändliga historien

Jag har länge tänkt läsa Michael Endes Den oändliga historien men sparat det till nåt "bra tillfälle". Nu när jag skulle tillbringa en del av semestern i skärgården kändes det som en bra idé med en mysig saga och jag lånade hem ett slitet exemplar från biblioteket.
   Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken. Jag hade väl för höga förväntningar efter att ha sett filmerna (för många år sen) och efter att ha läst Momo eller Kampen om tiden säkert tio gånger och älskat den lika mycket varje gång.
   Den oändliga historien började ganska bra. Den mobbade pojken Bastian stjäl en väldigt spännande bok från en antikvariat och dras så småningom själv in i handlingen. Några kapitel in börjar det bli rörigt. Fantasivärlden som boken handlar om innehåller oändligt många länder, folk och djur. Alla presenteras kort, och försvinner lika snabbt igen. Halvvägs in i boken finns det ett rimligt slut. Men, eftersom den är oändlig så fortsätter det hela ett varv till och här hade jag verkligen tröttnat. Bastian blir enormt osympatisk, fler och fler märkliga varelser dyker upp och försvinner... Till slut tog det äntligen slut.
   Jag är ändå glad att jag läste den, för jag har tänkt på att göra det då och då sedan jag gick i mellanstadiet så det är ju skönt att äntligen få stryka den från läslistan.