Simma med de druknade

Simma med de drunknade av Lars Mytting är en mycket bra bok. Jag har överlag tröttnat på historier som utspelar sig i nutid på grund av saker som utspelades för länge  sedan (läs: alla svenska deckare nuförtiden), men Mytting gör det på ett sätt som både är relevant och otroligt intressant att läsa. Det handlar om ett mysterium som behöver lösas, men framförallt är det en roman om människor och deras relationer.

Historien börjar i norsk nutid och sträcker sig tillbaka till de franska skyttegravarna under första världskriget. Jag tycker att det är ett intressantare krig än andra världskriget, bland annat för att det är så meningslöst och helt utan vinnare. Mytting lyckas få fram den känslan och gör mig samtidigt sugen på att besöka Somme. Och Shetlandsöarna. Det enda som egentligen stör mig med boken är att omslaget har en kvinna i röd klänning när en blå klänning är viktig i boken.

Den lilla bokhandeln i Paris

Monsieur Perdu driver en bokhandel på en båt på Seine och rekommenderar böcker som ska lindra kundernas bekymmer. Han själv lider av att ha förlorat sitt livs kärlek och det tar många år innan han förmår sig att öppna hennes sista brev. När han väl gör det blir det inledningen på en båtresa på Frankrikes floder och kanaler till den södra delen av landet. Med på resan har han en succéförfattare och en kock.

Nina George har skrivit en bok som verkligen riktar sig mot folk som älskar att läsa. En bokhandelsbåt och litteratur som läkemedel samt två katter, väl valda ingredienser för att göra en bokbloggare lyrisk. Tyvärr tycker jag att det blir lite för mycket. Det är en bra bok och jag tyckte om den, men jag störde mig lite på karaktärerna. De känns lite ytligt djupa och jag skulle inte vilja vara vän med dem. Men samtidigt är det verkligen en feel good-bok och jag blev grymt sugen på att åka till Frankrike. Framförallt till staden Cuisery, som tydligen är ett bokmecka.

Tack till Bazar förlag för recensionsex.

Alvernas liv - Muriel Barbery

Jag vet inte vad jag tycker om den här boken, vilket är ovanligt för mig. Å ena sidan gillar jag att det är mycket storslagna idéer och att musik och konst är viktiga delar av berättelsen. Å andra sidan är det mycket tjat om ädla bönder och rena själar och liknande, vilket är både tröttsamt och en smula obehagligt. Jag hade svårt att hålla reda på de olika karaktärerna, förmodligen för att boken inte riktigt fångade mig. Men historien är rätt intressant. Jag hade ganska höga förväntningar eftersom Barbery tidigare skrivit Igelkottens elegans, som jag älskade. Förväntningar bäddar förstås för besvikelse. Det är tur att vi inte sätter betyg på böckerna här, för jag har ingen aning om vad det skulle bli. Jag kommer nog inte läsa del två, känner inte att jag bryr mig tillräckligt.

Så himla många söta pojkar överallt

 

Moa Eriksson Sandbergs bok Paris, Lola och jag är en kort men fin bok om att vara tretton år och på semester i Paris med Lola (och Lolas mamma, men hon är inte lika viktig). Hemma i Sverige ska mamman snart föda barn, och kanske bryr hon sig mest om sin nya man och sin nya bebis nu? I Paris vimlar det av söta mörklockiga pojkar att flirta med, och allt är spännande och nytt och man vet inte riktigt vad man vill och inte vill. Jag gillar stilen den är skriven i, korta stycken som inte alltid hänger ihop - som ögonblicksbilder eller snabba dagboksanteckningar från olika platser i Paris. 

En bok om att vara tonåring, som förmodligen tilltalar vuxna mer än trettonåringar. Jag tänker iallafall att om jag hade läst den i den åldern så hade jag retat mig på att den inte var spännande, och att man får veta så lite om karaktärerna. Nu är det exakt det som jag tycker om. En extra bonus är de fina illustrationerna.

Nostradamus försvunna profetior - Mario Reading

En amerikansk författare och två franska romer ger sig ut på jakt efter Nostradamus försvunna profetior. Hack i här har de en lönnmördare från ett hemligt sällskap samt polisen som tror att författaren är en mördare.

Detta låter ju som ett intressant upplägg för en bok, men tyvärr håller det inte särskilt långt. Karaktärerna är otroligt platta och det gör det svårt att bry sig om hur det ska gå för dem. Det hemliga sällskapet är jättehemligt och jätteont, romerna är härliga naturbarn som skrattar åt författaren när han inte förstår deras seder och författaren är jättesmart och jättebra på att slåss. Gäsp gäsp.

Författaren har dock lyckats få till en rimlig anledning till att huvudpersonerna måste åka runt Frankrike för att hitta olika ledtrådar till profetiorna. Ofta när folk åker runt för att hitta delar av någon artefakt som blir jättefarlig om man sätter ihop den är problemet att de andra som är ute efter samma sak inte vet var delarna är och alltså inte skulle kunna hitta dem utan att huvudpersonen letar upp dem. Här vet den onde mördaren lika mycket som huvudpersonerna hela tiden och det finns alltså en anledning att åka till alla ledtrådar. Men förutom det är detta en tråkig bok som inte är värd att läsa.

Barnflickan - Hanna von Corswant

När jag började läsa Barnflickan trodde jag att det var en deckare som utspelade sig i nutid, så jag blev väldigt förvirrad av att det inte skedde något mord, att det var så otäckt och att det verkade så gammeldags. Sedan insåg jag att det är en thriller som utspelar sig på 60-talet, då blev det hela så mycket mer logiskt...

Karin kommer till Frankrike som au-pair, men när hon kommer fram till familjen finns där inget barn. Ingen vill heller berätta vad som har hänt och hennes arbetsgivare växlar mellan att vara jättetrevlig och väldigt kritisk och verka vilja förändra henne. Mannen i huset är läkare och verkar hålla på med hemliga experiment. Alla ifrågasätter dock Karin när hon försöker förklara att något märkligt är på gång.

Jag gillade verkligen den här boken, trots förvirringen i början. von Corswant lyckas verkligen etablera en otäck stämning i det ensliga huset och varje sida ger nya frågor. Hon lyckas också få läsaren att undra om Karin har rätt eller om hon faktiskt håller på att bli galen. Det enda jag inte riktigt gillar är att slutet är väldigt oklart och öppet, jag gillar slut där man får reda på vad som egentligen hända.

Svarta havet igen

Anna recenserade Svarta havet av Kéthévane Davrichewy häromdagen (samma dag som jag läste ut den lustigt nog). Hon var lite skeptiskt, själv tyckte jag om den.
   Bokens huvdperson Tamouna vaknar i Paris på sin nittionde födelsedag. Hela familjen ska fira, men det viktigaste är att hennes livs stora kärlek Tamaz har lovat att komma på kalaset. Varvat med förberedelserna och festen får vi genom tillbakablickar följa Tamounas liv - den lyckliga uppväxten i Georgien, landsflykten till ett främmande land, anpassningen till ett nytt liv, familjen, vänner... Hela tiden finns Tamaz i bakgrunden, mannen hon aldrig fick men som hon alltid har älskat.
   Jag är inte jätteförtjust i själva kärlekshistorien. Tanken är väl att den ska binda ihop alla bilder och vara en konsant i Tamounas liv men jag tycker inte att den tillför särskilt mycket. Jag blir mest förvirrad och retar mig på att hon aldrig gör minsta ansats till att närma sig honom på riktigt utan nöjer sig med att ha honom som en fantasi genom hela livet.
   Det jag gillar är att boken är så pass kort och ändå tecknar ett helt liv. Det blir inte långtråkigt eftersom man egentligen bara får ögonblicksbilder, och det är snyggt att skildra ett helt liv med dessa nedslag i tiden utan att det känns som att man som läsare har missat något viktigt.

Svarta havet

Det finns två sorters böcker som jag tycker återkommer alltför ofta. Den ena är min absoluta hat-genre: gammal man skriver om när han var ung man, precis flyttat till storstad och går runt och trånar efter kvinnor (snark). Den andra är motsvarande genre för kvinnor: gammal kvinna minns sitt liv och hur det inte blev som hon ville. Eftersom den senare är mer ovanlig tycker jag inte lika illa om den, men den är inte heller min favorit.

Svarta havet av Kéthévane Davrichewey tillhör den senare genren. Tamouna bor i Paris och det är hennes nittionde födelsedag. Hennes barn och barnbarn kommer förbi under dagen för att förbereda kvällens fest men det enda hon kan tänkta på är att Tamaz, hennes ungdomskärlek, har lovat att komma förbi. Medan dagen går tänker hon tillbaka till sin uppväxt i Tbilisi, Georgien och hur hennes familj tvingades fly till Frankrike.

Det jag gillade med den här boken var att den handlar om georgier och delvis utspelar sig i Georgien. Det är inte ett land som jag har särskilt bra koll på och det är alltid intressant att läsa om sådana. Till exempel hade jag inte koll på att landet var på väg att bli en demokrati i början av 1900-talet. Beskrivningen av de georgiska utvandrarnas tillvaro i Frankrike är intressant, hur vissa bara längtar tillbaka och tar första chansen de får att åka hem medan andra snabbt anpassar sig till sitt nya land.

Jag gillade inte huvudpersonen och hennes ungdomskärlek. Det var svårt att förstå varför de aldrig fick ihop det. Tamouna kändes väldigt självutplånande, en som hela tiden lever för andra. Skildringen av henne är inte särskilt intressant och jag blev mest lite deppig av hela historien. Georgiendelen var intressant, men överlag vad det inte en bok som grep mig.