Svarta havet igen

Anna recenserade Svarta havet av Kéthévane Davrichewy häromdagen (samma dag som jag läste ut den lustigt nog). Hon var lite skeptiskt, själv tyckte jag om den.
   Bokens huvdperson Tamouna vaknar i Paris på sin nittionde födelsedag. Hela familjen ska fira, men det viktigaste är att hennes livs stora kärlek Tamaz har lovat att komma på kalaset. Varvat med förberedelserna och festen får vi genom tillbakablickar följa Tamounas liv - den lyckliga uppväxten i Georgien, landsflykten till ett främmande land, anpassningen till ett nytt liv, familjen, vänner... Hela tiden finns Tamaz i bakgrunden, mannen hon aldrig fick men som hon alltid har älskat.
   Jag är inte jätteförtjust i själva kärlekshistorien. Tanken är väl att den ska binda ihop alla bilder och vara en konsant i Tamounas liv men jag tycker inte att den tillför särskilt mycket. Jag blir mest förvirrad och retar mig på att hon aldrig gör minsta ansats till att närma sig honom på riktigt utan nöjer sig med att ha honom som en fantasi genom hela livet.
   Det jag gillar är att boken är så pass kort och ändå tecknar ett helt liv. Det blir inte långtråkigt eftersom man egentligen bara får ögonblicksbilder, och det är snyggt att skildra ett helt liv med dessa nedslag i tiden utan att det känns som att man som läsare har missat något viktigt.

Svarta havet

Det finns två sorters böcker som jag tycker återkommer alltför ofta. Den ena är min absoluta hat-genre: gammal man skriver om när han var ung man, precis flyttat till storstad och går runt och trånar efter kvinnor (snark). Den andra är motsvarande genre för kvinnor: gammal kvinna minns sitt liv och hur det inte blev som hon ville. Eftersom den senare är mer ovanlig tycker jag inte lika illa om den, men den är inte heller min favorit.

Svarta havet av Kéthévane Davrichewey tillhör den senare genren. Tamouna bor i Paris och det är hennes nittionde födelsedag. Hennes barn och barnbarn kommer förbi under dagen för att förbereda kvällens fest men det enda hon kan tänkta på är att Tamaz, hennes ungdomskärlek, har lovat att komma förbi. Medan dagen går tänker hon tillbaka till sin uppväxt i Tbilisi, Georgien och hur hennes familj tvingades fly till Frankrike.

Det jag gillade med den här boken var att den handlar om georgier och delvis utspelar sig i Georgien. Det är inte ett land som jag har särskilt bra koll på och det är alltid intressant att läsa om sådana. Till exempel hade jag inte koll på att landet var på väg att bli en demokrati i början av 1900-talet. Beskrivningen av de georgiska utvandrarnas tillvaro i Frankrike är intressant, hur vissa bara längtar tillbaka och tar första chansen de får att åka hem medan andra snabbt anpassar sig till sitt nya land.

Jag gillade inte huvudpersonen och hennes ungdomskärlek. Det var svårt att förstå varför de aldrig fick ihop det. Tamouna kändes väldigt självutplånande, en som hela tiden lever för andra. Skildringen av henne är inte särskilt intressant och jag blev mest lite deppig av hela historien. Georgiendelen var intressant, men överlag vad det inte en bok som grep mig.