Spelreglerna

Jag har börjat uppskatta noveller alltmer, men det krävs en skicklig författare för att skriva riktigt bra på så lite utrymme. Jonas Karlsson är okej, men når inte de högsta höjderna. Jag gillar att flera av novellerna innehåller små blinkningar till varandra, men på det stora hela lämnar de inga intyck på mig. Så här några veckor efter att jag läst dem måste jag anstränga mig för att komma ihåg dem.

Just after sunset

Just after sunset är en av de Stephen King-böcker som stått olästa allt för länge i min bokhylla. Tyvärr tyckte jag inte särskilt mycket om den (förutom the Gingerbread girl som jag läst tidigare och som är lysande). Jag har helt enkelt lite svårt för att engegera mig i noveller. Visserligen brukar jag tycka att just skräck gör sig ganska bra i just novellform, men de här berättselserna skrämde mig inte tillräckligt. En trea av fem möjliga får den ändå, det är ändå Stephen King vi pratar om!

Skruvat, spöklikt, spännande: ÄNTLIGEN en bra novellsamling.



 

Jag brukar inte gilla att läsa noveller, men ändå har jag en tendens att ivrigt kasta mig över novellsamlingar som lockar med spök/skräckhistorier, sago-retellings, och annat som känns "spännande". Och så läser jag. Och så blir jag besviken. Det är aldrig så bra som jag ville att det skulle vara. Det är inte så att jag brukar HATA novellsamlingarna, men jag brukar verkligen itne älska dem. De brukar vara... okej. Med dragning åt "inte så bra".

Men, som de säger i reklamfilmen: PLÖTSLIGT HÄNDER DET!

Jag hittade en GANSKA BRA novellsamling: Slasher girls and monster boys (samlade av April Genevieve Tucholke). Berättelserna är skrivna av YA-författar, bl a Carrie Ryan och Marie Lu, och de är alla inspirerade av en film eller en saga. Det är för en gångs skull riktigt creepy, välskrivet och spännande. Känslan är väl kanske lite åt Kelly Link-hållet. Det är skruvat, brutalt, mystiskt, roligt och fullt av coola tjejer.

Jag skulle kanske inte säga att jag älskade den, men jag gillade iallafall alla texter utom en i den och det är ett superbetyg för mig vad gäller novellsamlingar.

 

Mina favorithistorier ur boken: 

In the forest dark and deep av Carrie Ryan. Inspirerad av Alice i underlandet och kreativt och oväntat utförd. Det kanske inte är en jättebra idé att ha teparty i skogen...

Hide and seek av Megan Shepherd. Bokstavligt talat en kurragömmalek med döden.

Stitches av A.G Howard. En pappa gör en obehaglig deal för att rädda sin familj. Lite äcklig, men snyggt och stillsamt berättad saga.

 

Sen har vi ett riktigt bottennapp i Danielle Paiges The dark, scary parts and all men med tanke på att man får 15 riktigt bra noveller och en ganska lam så gör det liksom ingenting att jag inte gillade just den här.

 

Creepy fairytale-retellings

Grim är en samling noveller i bästa fairytale-retellingstil, skrivna av ett gäng YA-författare. Det är inte alltid helt lätt att gissa originalsagan, då dessa nya versioner innehåller både rymdskepp, fratboys och pojkband, men det sagokänslan är iallafall påtaglig hela tiden. De flesta berättelserna är mörka, och vissa till och med lite äckliga. Somliga av novellerna är riktigt platta och tråkiga (jag spolade förbi en del, alltså jag gillar verkligen inte rymdskepp!).

Bäst var faktiskt de minst läskiga sagorna: Figment av Jeri Smith Ready (retelling av Mästerkatten i stövlar, creepy men samtidigt gullig) och Beauty and the Chad (där en slarvig student från vår tid blivit fångad i en klassisk sagovärld).

 

Fantastiska noveller

Alice Munro förtjänar verkligen sitt Nobelpris. Novellerna i Kärlek vänskap hat är bland de absolut bästa jag någonsin läst. De skildrar vardagliga händelser och vanliga människor på ett sätt som gör att de känns extraordinära. Varje novell känns som att den innehåller allt den behöver för att berätta sin historia, varken mer eller mindre.

Jag fascineras av hur exotiskt det känns att historierna utspelar sig i Kanada. Samhället påminner mycket om både Sverige och USA som det skildras i film och tv-serier, men så kommer det små saker som påminner om att det är ett annat land. Sättet att skildra naturen, och hur folk förhåller sig till den, känns väldigt svenskt, men det finns något av en nybyggaranda i berättelserna.

När jag läste den första novellen var jag övertygad om att den var den bästa i boken, men de andra höll samma höga klass. Nu är jag sugen på att läsa allt annat hon skrivit också.

Trigger Warning - Neil Gaiman

Trigger Warning är Gaimans senaste novellsamling och även om jag önskar att han skulle skriva fler romaner är hans noveller också underbara. Det är fascinerande hur lite man kan få reda på och ändå veta så mycket om en historia. Novellerna har olika format och helt olika handling, men utspelar sig alla i världar som är väldigt lika vår men som har något utomvärldsligt i sig. Det kan vara magi, monster eller utomjordingar, men det är alltid bra. Det är svårt att välja en favorit bland påhittade flickvänner, barnmonster, Sherlock Holmes och doktor Who, men min favoritnovell är The Truth Is a Cave in the Black Mountains... om en man på jakt efter guld, eller efter sanningen.

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Jag är ingen novellperson, men ibland händer det att jag läser en novellsamling för omväxlings skull.
Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans tyckte jag ovanligt mycket om.

Noveller brukar vara lite frustrerande att läsa, så fort man kommit in i en historia är den slut! Om man ens kommer in i den, ofta tycker jag att novellformatet blir ytligt och ointressant. Men den här gången var balansen väldigt bra: korta ögonblicksbilder som både gav en tillfredställande avslutande känsla, och fick mig att önska att man hade fått veta lite mer om hur det gick sen.

En besvikelse till skräcknovellsamling

De odöda är en novellantologi med bidrag från många olika författare, t ex John Ajvide Lindqvist, Amanda Hellberg och Anders Fager.
I början står det något i stil med "självklart kan man inte göra en skräckantologi utan att ta med klassiska noveller från Poe och H P Lovecraft". Så det har man gjort. (Även en av Selma Lagerlöf).
Jag håller inte alls med. Den svarta katten finns ju redan med i ungefär ALLA skräckantologier. Kan inte en samling noveller få vara modern för en gångs skull?
   Jag blev lite besviken på texterna. Ajvide Lindqvists novell hade något krypande otäckt över sig, de flesta andra var ren monstergore eller ganska ointressanta. Kanske hade jag för höga förväntningar, men det lät ju så bra med nya skräckberättelser. Inget i den här samlingen skrämde mig särskilt mycket. Synd!

Pawana - J.M.G. Le Clézio

Ett skepp styr kosan söderut och upptäcker lagunen dit gråvalarna kommer för att kalva. Allt är stilla och lugnt, stränderna är vackra och havet kryllar av val. Eftersom denna historia utspelar sig på 1800-talet bör väl ingen bli förvånad av att den inte fortsätter med att människor och valar tar varandras händer och sjunger Kumbaya. Istället förbyts paradiset i blodig massaker.

Det bästa med denna bok är det otroligt snygga omslaget. Och att den är väldigt kort, bara femtio sidor. På dessa sidor ryms dock tillräckligt många skildringar av hänsynslös jakt för att få mig att ta ytterligare steg mot vegetarianismen. Det är plågsamt att läsa om hur valarna skriker av smärta, hur blodet färgar vattnet och hur kalvarna dör när mammorna harpuneras.

Boken är baserad på den sanna historien om hur kapten Scammon upptäckte valarnas lagun, höll på att utrota dem och sedan ångrade sig och arbetade för deras bevarande. Att det är sant gör det ännu jobbigare att läsa. Jag tror jag ångrar mitt tidigare påstående om vad som är bra med boken. Den är väldigt gripande och lyckas skildra människor med ett helt annat sätt att se på djur och natur än vi har idag. Och detta på ett väldigt litet utrymme.

Och så är det ju författaren nobelpristagare också, alltid trevligt att kunna kryssa av ytterligare en från listan.

M is for Magic

Neil Gaiman är en fantastisk författare och de flesta av hans noveller är små mästerverk. De är alla avslutade historier, även de som bara är några sidor. I M is for Magic samlas de lite mer barnvänliga berättelserna. De innehåller magi, spöken och död, men som sagt i relativt barnvänliga varianter. Tyvärr finns en hel del av novellerna i Gaimans andra novellsamlingar, så jag hade redan läst dem.

Här finns berättelser om vad som egentligen hände när Humpty Dumpty trillade från hyllan, en bro med ett troll under och en rolig fest som befolkas av underliga varelser. Språket är fantastiskt, karaktärerna är intressanta och trovärdigt beskrivna, händelserna är precis lagom bisarra. Alla borde läsa allt av Gaiman, han är hel enkelt bäst.

The Poison Eaters - Holly Black

The Poison Eaters är en novellsamling av Holly Black. I tolv skruvade berättelser får möta flickan som blivit smittad av ett vampyrvirus, besöka caféet där älvor samlas mitt bland dödliga och bevittna en ätartävling mot djävulen själv.
Jag tyckte att boken påminde lite om Kelly Links Pretty monsters (Fel grav på svenska), men att denna var bättre. Lite mindre freaky, lite mer lättbegripligt, men med samma magiska känsla. Snabbläst och mysig!

Tunnelbaneskräck

Jag hittade en bok som verkade väldigt lovande på biblioteket i Kulturhuset. The end of the line (Jonathan Oliver) är en samling skräcknoveller på temat tunnelbana (och en del andra underjordiska platser). Det låter ju jätteläskigt! Dock: det är det inte. Jag läste ut hela, mest för att jag hela tiden tänkte att nästa berättelse kanske skulle visa sig vara bra (alla är skrivna av olika författare), men i stort sett var det bortkastad tid. Alldeles för många av författarna har skrivit på temat "person åker tunnelbana och hamnar på nåt märkligt sätt i en annan dimension". Det blir lite tjatigt. Jag hade hellre velat läsa om spöken i tunnlarna...
Den noveller jag tycker bäst om är Natasha Rodes Crazy train ,om vad som egentligen händer när rockstjärnor dör. Resten kan man egentligen hoppa över.

Samlade svenska kulter

För några veckor sen läste jag Anders Fagers Samlade svenska kulter. Och älskade den!
Det är en samling berättelser (många berättelser), som handlar om hemliga ockulta sällskap, urtidsmonster, dagisbarn, tonårstjejer, roadtrips och ålderdomshem. Vissa av historierna hänger ihop, vissa tror man gör det, men man vet inte säkert. Jag blir förvirrad, äcklad, road och väldigt sugen på att läsa mer av Anders Fager. Detta är riktigt bra svensk skräck.
Jag har läst att många jämfört boken med Lovecraft, vilket förmodligen har sina poänger. Själv kan jag inte uttala mig så mycket i den frågan, min enda Lovecraft-upplevelse hade jag som sextonåring då jag, hetsad av en klasskompis, lånade en novellsamling av honom på biblioteket och, i princip, tänkte: "vad är det här för skit?" och slutade läsa efter halva. Så, helt likt är det nog inte. Eller så har min smak ändrats, och jag borde ge Lovecraft en andra chans.