Alex & me

Alex & Me är Irene M Pepperbergs berättelse om papegojan Alex som var en del av hennes forskningsprojekt om fåglar och språkinlärning. Alex otroliga förmåga att lära sig ord och att kommunicera med människorna i sin omgivning är såklart fascinerande och tankeväckande att läsa om, och läsningen var till största delen en väldigt positiv upplevelse. Dock tycker jag att författaren fokuserar lite för mycket på sig själv, sin barndom osv och för lite på sin relation med Alex och de andra fåglarna. Jag vill veta mer om Alex och följa hans framsteg mer detaljerat, steg för steg!

The one and only Ivan

 

På hemresan från USA hamnade vi i en liknande situation som på ditresan: lång väntetid på flygplatsen i Düsseldorff. Denna gång plockade jag fram en av de nya böcker jag köpt i San Fransico: The one and only Ivan av Katherine Appelgate. Jag sträckläste boken (ok, det tog inte så lång tid, den är väldigt luftig) och den kanske inte var helt optimal att läsa på en flygplats för vissa kapitel är väldigt rörande.
Boken handlar om gorillan Ivan som bor i en väldigt deppig utställning i ett nedgånget köpcentrum. Ivan har det inte så bra där i köpcentret, men han tänker inte så mycket på det. Han har sin tv, han är van vid att människor stirrar på honom, han har sina kompisar elefanten Stella och hunden Bob. En dag flyttar ett nytt djur in: elefantungen Ruby och mötet med henne leder till att Ivan börjar fråga sig om det finns något sätt att hjälpa Ruby till ett bättre liv.
Står man inte ut med djur som berättarröst så är det här inte en bok man kommer gilla, men mig passade det bara fint. Ivan är en utmärkt berättare och en av mina favorithuvudpersoner i årets läsning.

Bläckfiskars själ

The soul of an octopus av Sy Montgomery är en otroligt fascinerande bok som skildrar hur författaren lär sig om bläckfiskar på ett akvarium. Man får massor av intressant fakta om dessa otroligt spännande djur, och det presenteras med stor entusiasm på att lättsamt sätt. Visste ni att bläckfiskar känner smak med alla sina sugproppar?
Det tråkiga är att hon inte alls ifrågasätter huruvida man alls borde hålla bläckfiskar i fångenskap, även om hon berättar om att de viltfångas och att de mindre bläckfiskarna måste hållas i pyttesmå kärl för att hindra att de rymmer. Det känns lite väl onyanserat att helt köpa forskarnas argument "vi måste ju göra detta för att folk ska fatta att det är intressanta och bevaransvärda djur".
Jag lyssnade på ljudboken som läses med stor inlevelse av författaren själv.

En hästbok

Jag har verkligen varit sämst på att blogga den här våren. Sämst på att läsa också! Det blev ganska mycket bröllopsplanerande under april och maj, och det har dessutom varit väldigt mycket på jobbet. Men nu närmar sig semestern, jag är lyckligt gift och tänker göra ett försök att komma tillbaka till läsrutinerna!

I mars (ja, ni ser, jag ligger efter med recensionerna...) lyssnade jag på en mysig ljudbok: The eighty-dollar champion av Elizabeth Letts. En sann historia om hästen Snowman som räddades undan slakt av Harry de Leyer. Det som en gång var en sliten lantbrukshäst kom efter år av träning att nå oanade framgångar. Förutom att det var intressant att följa Snowman och hans människofamilj så fick man som bonus en massa lättsmält information om hästsportens framväxt i USA. Min enda kritik är egentligen att jag tycker att författaren är lite för frikostig med passager där hon lägger in specifika tankar och känslor som hon inte kan ha haft en aning om dessa personer haft just vid det tillfället. Det gör att flowet bryts lite för mig, först kommer det en noggrann redogörelse för exakt hur en viss tävling gick till, hur reglerna fungerade, hur stallen såg ut... sen nån mening om exakt vad Harry tänkte när han drömskt stirrade in i soluppgången. Det blir lite märkligt när vissa delar känns som fakta och vissa som en roman. Förutom det: bra bok för den som är intresserad av hästar, sporthistoria i allmänhet eller bara gillar en framgångssaga.

Motvilliga kattägare

När jag lånade hem Nils Uddenbergs Gubbe och katt trodde jag att det var en roman, men jag uppfattade det som att det var en sann historia(?) Jag kan ju inte motstå att läsa böcker om djur, och gillar i teorin historier som berättar hela förloppet i hur en människa närmar sig ett djur, hur de lär känna varandra osv. I verkligheten är dessa böcker ofta lite halvdåligt skrivna, med en för tunn story.
Just den här boken är lite söt, men det är verkligen inte en intressant historia. Ett äldre par har aldrig velat ha en katt, men en katt vill bo i deras garage och flyttar helt enkelt in. De kan inte stå emot katten särskilt läge, och den får flytta in i huset. Alla blir glada och katten äter jättemycket.
Jag gillade den fast att den var tunn både innehållsmässigt och med avseende på sidantal, men inte så mycket som jag hade förväntat mig att jag skulle. Jag blev faktiskt lite irriterad på att det inte hände något, och på att den var så tunn. Väldigt fina illustrationer dock!

Vackrast i min bokhylla

Alfred Brehm var en tysk zoolog som levde 1829-1884. Efter att hans essäer och reseskildringar från massor av exotiska platser blivit populära fick han i uppdrag att skriva ett flerbandsverk om djurens liv. Tierleben blev ett riktigt praktverk, och kom att ges ut många gånger. I andra upplagan har den svartvita boken kompletterats med färgillustrationer av Gustav Mütsel (enligt wikipedia var dessa illustrationer de bästa Charles Darwin hade sett.
Min pojkvän hade turen att få ta över nio band av en tysk utgåva av Tierleben från 1893 när hans mormor flyttade. De är helt underbara och innehåller enormt många bilder av fantastisk kvalité som jag aldrig tröttnar på att bläddra bland. Tyvärr kan ingen av oss tyska, det hade varit roligt att kunna läsa lite i dem, men det räcker långt att bara titta på bilderna. Kolla liksom!

 Försättsblad. Inte helt lätt att tyda det typsnittet....

 Pingviner

 Så fina färger i den här bilden.

 

 

Verket är väldigt generöst utrustat med såna här perfekta förklarande illustrationer.

 

 Så fin layout! Och gulliga flodhästar.

 Babianer. Så kul att man ser att de är skrikiga, haha.

 Sniglar!

  

Snygga ryggar också.

Döden, döden, döden

Mandarinstunder är en berättelse om ett sorgeår. Lilian kan inte acceptera att katten Zeb Macahan blev akut sjuk och dog. Hon blir besatt av att veta allt om varför det hände, hur hon kunde räddat honom, när han kommer tillbaka. För Zeb kan inte vara borta, det går ju inte att leva utan honom.

De första sjuttio (ca) sidorna grät jag som en fontän, sen blir det på något sätt lugnande med Lilians ältande och tjatande om ungefär samma saker. Det gör ont att läsa, men det är också fint - det handlar ju om kärlek. Tiden som går, sorgen som aldrig slutar gnaga, det dåliga samvetet om inte ger sig. Långsamt långsamt blir det lite lättare att andas igen, men det tar så oändligt lång tid.
   Hur mycket får man sörja en katt? Precis så mycket som man behöver. Ibland är det jättemycket.

Tyvärr blev jag flera gånger riktigt irriterad på språket i boken. Jag gillar att det är rakt, rått, pratigt, men ofta hoppar författaren mellan ämnen så snabbt att man blir lite yr. Jag hade föredragit en mindre bloggig/dagboksaktig stil.

Katten Cleo - Helen Brown

Helen Brown såg sig inte som en kattmänniska, men gick med på att skaffa en kattunge till sin son Sam. Han valde ut en liten svart honkatt och döpte henne till Cleo. En vecka senare omkom Sam i en trafikolycka, och familjen hamnar i total kris. Alla tankar på katter var borta, det fanns ingen mening med att ta sig an en kattunge när Sam inte fanns längre. Men katten dök upp, Sams lillebror Rob vädjade om att få behålla henne, och Helen gav med sig. Katten Cleo fick stanna.
Snabbt fick katten en viktig roll i familjen. Hennes galna men ömsinta personlighet kunde få dem att skratta igen, något som hade verkat omöjligt.
Jag är ju väldigt intresserad av djur. Med väldigt menar jag att jag är mer eller mindre besatt av dem. Därför kan jag inte motstå att läsa en sån här bok när den kommer i min väg. Och visst är det en fin berättelse om hur mycket ett husdjur kan påverka människor, och det är fint att läsa om Cleo, men boken har lite för stort fokus på Helen själv. Det finns dessutom en del detaljer som verkligen stör mig: dels hur Helen är så otroligt snabb att döma andra på ett rent osmakligt sätt. Hon tror att barnen i Robs skola är "känslomässigt störda" och därför kommer att mobba honom - innan han ens har satt sin fot där. Grannkvinnan är snygg och smal "alltså korkad, ingen jag ville umgå med". Ett familjefoto av människor hon aldrig har träffat visar att människorna är perfekta "ingen är tjock, homosexell eller har en personlighetsstörning". Hon kan alltså se direkt om någon är gay eller har en psykisk sjukdom? På ett foto? Ok... Det andra störande var att det förekommer en del översättningsmissar (tror jag?). Det låter iallafall väldigt konstigt när Helens man är beredd att "renovera renoveringen". Jag saknade också en bild på Cleo. Det känns märkligt att ha en bild på en ranom kattunge som inte ens har rätt ögonfärg på omslaget när boken berättar en sann historia.
Sammanfattningsvis är det en bitvis gripande berättelse om relationen man kan ha med ett djur om man har tur, och bitvis en lite gnällig memoar av en inte helt sympatisk kvinna. Helt ok, men jag blir inte sugen på att läsa fortsättningen.

Tack Bokfabriken för rec.ex!

Pawana - J.M.G. Le Clézio

Ett skepp styr kosan söderut och upptäcker lagunen dit gråvalarna kommer för att kalva. Allt är stilla och lugnt, stränderna är vackra och havet kryllar av val. Eftersom denna historia utspelar sig på 1800-talet bör väl ingen bli förvånad av att den inte fortsätter med att människor och valar tar varandras händer och sjunger Kumbaya. Istället förbyts paradiset i blodig massaker.

Det bästa med denna bok är det otroligt snygga omslaget. Och att den är väldigt kort, bara femtio sidor. På dessa sidor ryms dock tillräckligt många skildringar av hänsynslös jakt för att få mig att ta ytterligare steg mot vegetarianismen. Det är plågsamt att läsa om hur valarna skriker av smärta, hur blodet färgar vattnet och hur kalvarna dör när mammorna harpuneras.

Boken är baserad på den sanna historien om hur kapten Scammon upptäckte valarnas lagun, höll på att utrota dem och sedan ångrade sig och arbetade för deras bevarande. Att det är sant gör det ännu jobbigare att läsa. Jag tror jag ångrar mitt tidigare påstående om vad som är bra med boken. Den är väldigt gripande och lyckas skildra människor med ett helt annat sätt att se på djur och natur än vi har idag. Och detta på ett väldigt litet utrymme.

Och så är det ju författaren nobelpristagare också, alltid trevligt att kunna kryssa av ytterligare en från listan.

Hästboksnostalgi

Hittade en gammal hästbok i en av mina lådor med sparade böcker hemma hos mamma: Vår ponny Twiggy, av Gunilla Wolde.
Det var med en viss hästtjejsnostalgi som jag läste om vedermödorna i stallet, triskande hästar, veterinärbesök och jaktritter, men eftersom det är en sann historia om en ponnyfamilj och deras medryttare så består den av olika anektdoter snarare än en dramatiskt uppbyggd berättelse. Det är lite mysigt, men också lite tjatigt. Jag undrar vad stalltjejerna som beskrivs egentligen tyckte, det är förmodligen ganska rakt och sant berättat men verkligen inte särskilt smickrande alla gånger.
Man ska nog ha eller ha haft någon närmare relation med hästar för att uppskatta boken. Jag tyckte den var ok tidsfördriv men inte mer än så.

Djurbästisar

I Bästa vänner bjuder Jennifer S Holland på 47 berättelser om djur som blivit vänner med djur av andra arter. Här finns till exempel hundar som tagit hand om griskultingar och vargungar, en hund som dagligen leker med en flock vilda delfiner och en elefant som blev bästis med ett får.
   Kapitlen är korta, vilket gör att man gärna läser ett eller två åt gången när man har en liten stund över. Boken är väldigt söt, både berättelserna och fotona på djurkompisarna.
   Språket är inte särskilt imponerande, det känns väldigt mycket som en speakerröst på nåt Animal Planet-program (väldigt överlastat med synonymer och otroligt käckt), i vissa av berättelserna kan man ifrågasätta om relationen som beskrivs verkligen kan kategoriseras som vänskap, och många gånger är det för ytligt och kortfattat. Dock är det en väldigt gullig bok som ger några timmars ren underhållning för en djurälskare.

Bibliotekskatten Dewey

Jag antar att det inte finns någon katt- och bokälskande människa i världen som inte redan har hört talas om Dewey, men det kanske fortfarande finns någon som inte läst boken. Jag t.ex. läste den inte förrän igår.

Berättselsen börjar med att en liten kattunge hittas i bokinkastet i biblioteket i staden Spencer, Iowa. Han är nedkyld och har frostskador på tassarna, men ett varmt bad och ett mål mat senare är han redo att ta över sitt nya hem, biblioteket. Han får namnet Dewey Readmore Books och charmar alla i samhället. Snart sprids hans historia i tidningar och tv över delstaten, över USA, över världen.

Boken är en charmerande berättelse om en katt, men också till viss del en biografi över bibliotekschefen och författaren till boken, Vicki Myron. Det är hon som hittar Dewey och även om han är hela samhällets katt är det framförallt hon som är hans matte. Boken berättar även historien om staden Spencer, hur den ibland är nära undergång men alltid kommer igen och fortsätter växa. Dessa tre delar vävs ihop och blir till en historia om att komma över svårigheter.

Jag har svårt för när katter och andra djur far illa i böcker, men jag tänkte att jag skulle klara av att Dewey blir gammal eftersom han har levt ett bra liv. Men när man kommer dit har man fäst sig vid honom och det är sorgligt att läsa. Om någon har väldigt svårt för sådant kan den sluta läsa efter två tredjedelar av boken och låtsas som att Dewey fortfarande bor på biblioteket och hälsar alla besökare välkomna. Det händer en hel del jobbigt i slutet, inte bara kattrelaterat, så det här är inte den feelgoodbok man kan luras till att tro. Men den är bra och berättar en fin historia om en fantastisk katt.

Det här är inte Dewey utan en annan katt som är mycket förtjust i bokhyllor. Böcker är tråkiga för de håller matte upptagen med annat, men bokhyllorna är de perfekta sov- och utkiksplatserna.

Hundar, hundar och ännu fler hundar

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar - Lucy Dillon

Samtidigt som Rachel förlorar både sin snygga pojkvän, sitt jobb och sin lägenhet i London ärver hon sin mosters hundpensionat i en lantlig liten stad. Till pensionatet hör även ett fallfärdigt hus fullt med prylar och papper som måste sorteras och en bordercollie. Det visar sig dessutom att företaget inte bara är ett hundpensionat utan att de även omplacerar herrelösa hundar.
I väntan på att allt ska ordna sig med arvet flyttar Rachel in i mosterns hus. Hon är tveksam till om hon ska klara av att hjälpa till med hundarna över huvud taget, men blir snart charmad av både dem och byns trevliga veterinär. Runt hundstallet kretsar ett flertal karaktärer, alla med sina problem.

Det här är ganska klassisk chic-lit. Lite kärlek, lite ekonomiska problem. En jobbig mamma, en tjej som måste lära sig något nytt av livet och en del snygga kläder. Och så hundar förstås. Massor av hundar. Boken är mysig. Inget djuplodande direkt, men trevlig och lättläst. (Och så var det glitter på omslaget, ibland behöver man en bok som glittrar).

Något för djurnördarna.

Mrs Chippys sista expedition, av Caroline Alexander är den sanna historien om en polarexpedition som gjordes med skeppet Endurance 1914-15 till Antarktis. Expeditionen leddes av Sir Ernest Shackelton, en berömd upptäcksresande, vars beskrivning av resan är en av de mest kända böckerna om upptäcktsresor. Med på skeppet fanns forskare och sjömän, slädhundar, en snickare ...och snickarens katt.
Katten hette Mrs Chippy (trots att han var en hankatt) och var en uppskattad maskot ombord. Han nämns på flera ställen i forskarnas skrifter, men har först nu fått en egen röst.
I den här boken berättar Mrs Chippy själv i dagboksform om sina upplevelser. Han hade, som alla sina kollegor, mycket betungande arbetsuppgifter ombord. En var att sitta i fören och kontrollera att skeppet rörde sig framåt i tillfredställande hastighet, och att notera hur vattnet rörde sig. En annan var att hålla koll på kollegornas tillhörigheter - allt måste inspekteras noga, sängplatser och matransoner. Författaren fångar kattens självsäkra attityd på ett underbart roligt sätt. Jag fnissade mig igenom boken, inte minst tack vare de många fotnoterna som förtydligar vissa fakta om expeditionen som Mrs Chippy utelämnat. Han var till exempel den lugnaste av alla sjömännen, och hetsar inte upp sig över saker som hål i skrovet där iskallt vatten forsar in - faktum är att han inte ens nämner sådana händelser eftersom han visste att det viktigaste i en krissituation är att man ser till att vara riktigt utsövd och därför bäddade ner sig i en lämplig koj. När Endurance frös fast i isen och man blev fast ombord i nästan ett år höll han modet uppe, och olikt kollegorna misströstade han aldrig.

Vi är ju en allvarligt syftande expedition vilket innebär att vi inte bara utforskar nya områden
utan också utför väsentligt vetenskapligt arbete som till exempel att samla stenar,
isklumpar, grus osv och även levande föremål som jag då och då bidrar med.
Jag gjorde sällskap med mina kollegor på bordet för att genomföra en hastig
besiktning av föremålen med yttersta spetsen på tassen och kunde sålunda studera dels
urvalet av föremål och dels hur objekten rörde sig både på bordet och sedan på golvet.
-Så Mrs Chippy håller på att undersöka effekterna av gravitationslagen igen, sa James till Wordie
då jag lutade mig över bordskanten för att se hur ett av föremålen rullade på ett - som jag tyckte - synnerligen intressant sätt under bordet. Jag hoppas att du skriver ner resultaten, sa han.

Mrs Chippy fanns på riktigt, och flera av männen som deltog i expeditionen har vittnat om hur populär han var på fartyget och hur det höjde stämningen att ha honom med. Tyvärr slutar inte historien lyckligt: Endurance kom aldrig loss ur isen utan krossades till slut av ismassorna. Expeditionen räddade sig ner på isen där de slog läger en tid. När Shackleton sedan beslutade att man skulle gå över isen för att kunna rädda sig upp på fast land gav han order om att lämna allt som inte var absolut nödvändigt och som kunde bäras. Tyvärr ansåg han inte att Chippy hade en chans att klara sig, och katten och fem hundvalpar sköts innan man lämnade lägret. Jag hade ett litet sammanbrott över det sorgliga slutet (som inte egentligen finns med i boken, det antyds bara att det kommer hända - jag kollade på wikipedia för att få mer info). Tydligen förlät aldrig Mrs Chippys ägare, snickaren McNeish, Shackleton för det som hände, och det vittnas om att han saknade sin katt mycket. Osämjan ledde till att McNeish, trots att de var han som byggde den båt som till slut räddade samtliga människor från Endurance blev han, till skillnad från de flesta andra från skeppet, inte rekommenderad att få en Polarmedalj. Läs mer om verklighetens Chippy här.

Det slutar väldigt sorgligt, men läs boken ändå! (Nu förutsätter jag att alla andra också är obotliga djurnördar som kommer gråta floder över Chippys orättivsa öde...) Fram tills de två sista sidorna är det roligt, och det är också intressant att få en snabb inblick i hur livet kunde te sig på ett forskningsskepp i seklets början. Boken är illustrerad med foton tagna ombord, och teckningar gjorda av en av skeppets matroser.

Glennkill - Leonie Swann

I veckan läste jag något så ovanligt som en deckare med får i huvudrollerna.

En fårflock vaknar upp en morgon och hittar sin herde död i hagen, och de inser snabbt att någon har mördat honom. Hjordens smartaste får, Miss Maple, bestämmer sig för att ta reda på vem den skyldige är. Till sin hjälp har hon minnesfåret Mopple the Whale, ledarbaggen Sir Ritchfield, cirkusfåret Othello och en hel hop virriga tackor och namnlösa lamm. För att lösa mysteriet blir fåren tvugna att studera människoflocken närmare, och det är inte så lätt när människorna beteer sig så ologiskt och oförutsägbart som de gör. Vem är människornas ledarbagge? Varför är de inte rädda för slaktaren? Fårens dåliga koncentrationsförmåga försvårar ytterligare. Det ÄR ju så trevligt att beta, och så jobbigt att tänka!

Jag tycker att det var en trevlig bok. Själva mysteriet är inte så engagerande, men det är roligt att läsa om fårens tankar och syn på världen och människorna.

Sir Ritchfield beslöt att räkna fåren. Det var en långdragen procedur. Sir Ritchfield kunde bara räkna till tio, och inte alltid det heller. Fåren måste alltså ställa ihop sig i små grupper. Det blev käbbel, eftersom det fanns får som påstod att de ännu inte hade blivit räknade, fastän Ritchfield påstod att han hade räknat dem. Alla fåren var rädda för att bli överhoppade vid räkningen och då kanske försvinna. En del försökte i smyg ställa sig i nya grupper för att bli räknade två gånger. Och vara på den säkra sidan. Ritchfield bräkte och fnös, och till sist kom de till resultatet att de var inalles 34 får i hagen.
Sedan såg de villrådigt på varandra. Först nu kom de till klarhet om att de inte alls visste hur många får det egentligen borde vara i hagen.

En gammal bok om älgar

Jag gjorde detta fynd på bokbörsen.se för ett tag sen. Ett rent nostalgiköp, värt varenda krona (tror det kostade ca 80kr inkl porto).
När jag var liten lånade jag den här boken många gånger på biblioteket och tyckte den var så bra. Som jag minns det så handlar den, på ett pedagogiskt sätt, om hur älgar lever. Det fanns en liknande som handlade om en igelkott, om nån minns vad den hette så... tipsa gärna så ska jag jaga rätt på den också.
Jag återkommer med en recension av denna förhoppningsvis odödliga klassiker.