Fallet Thomas Quick

I Fallet Thomas Quick redogör Hannes Råstam otroligt ingående för alla turer i Quick-utredningen. Superintressant, upprörande och väldigt välskrivet. En av mina starkaste läsupplevelser 2018!

30 år sedan Tjernobyl

Idag är det 30 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl började brinna och radioaktiviteten spreds över världen. Och jag hade nog knappt tänkt på det om jag inte läst Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl under vintern och våren. Jag är för ung för att komma ihåg det och vet bara sådant jag sett och hört (P3 Dokumentär är bra för att få reda på vad som hände). Min uppfattning av det hela var ungefär "fruktansvärd olycka - folk evakueras - ingen kan bo i området runt - nu börjar allt bli som vanligt igen". Så himla fel jag hade.

I Bön för Tjernobyl kommer människor till tals och berättar om sina upplevelser under och efter katastrofen. Det är framförallt vitryssar som berättar, då vinden blåste mot norr och gjorde Vitryssland till det mest drabbade landet. Det är otroligt drabbande att läsa. Så många människor som var tvungna att lämna allt de ägde och flytta ifrån de marker där de bott sedan generationer. Alla som mer eller mindre frivilligt hjälpte till med att släcka branden och sanera markerna, hur de utsattes för enorma stråldoser utan att ha skyddskläder. Och så alla barn som levt med döden sedan de var små.

Boken är även en skildring av hur det sovjetiska tänkandet fungerade. För att inte orsaka panik gick man inte ut med information; att dela ut jod som skydd troddes kunna skapa upplopp. Soldater kommenderades ut för att hjälpa till och hyllades som hjältar, men många blev svårt strålskadade. Till att börja med ville myndigheterna inte ens erkänna att något hänt, men när det upptäcktes av Västeuropa hade de inte så mycket till val. Mest skrämmande är beskrivningarna av hur strålskadad mat och varor "försvann" från den förbjudna zonen och sorgligast är berättelserna om de som vägrade flytta eller flyttade tillbaka och nu lever ensamma i öde byar.

Aleksijevitj låter människorna komma till tals utan att lägga in sina egna ord. Det blir en mäktig berättelse och jag tycker hon är väl värd Nobelpriset. Det är dock tungt att läsa boken och jag har behövt sprida ut det under en längre tid. Den handlar inte om vad som hände, utan om hur människorna hanterade det.

Här finns en intressant artikel i DN.

Jorden de ärvde

I Björn af Kleens reportagebok får vi syna den jordägande svenska adeln lite närmare. Han granskar bland annat det faktum att vissa släkter har tillåtelse att frångå den allmänna arvsrätten och låta endast den äldste sonen i varje generation ärva (sk fideikommiss), vilket är ett system som har avskaffats för länge sen i övriga norden. Det diskuteras också vad som egentligen är lockelsen i att äga en stor gård, hur vissa av grevarna är hatade i sin bygd medan andra är en fadersfigur för hela byn, situationen för de bönder som arrenderat sin mark av en adelssläkt i generationer men som ändå inte får bestämma någonting om sitt hem - inte ens släppa loss hunden på gårdsplanen. Det blir även en tur till Lundsberg för att försöka utröna vad skolan har för roll i att fostra de kommande generationernas markägare.
Det är väldigt intressant, en inblick i en värld som jag knappt visste någonting om. Boken är mycket lättläst, och när den var slut önskade jag faktiskt att den skulle ha varit lite tjockare så att den inte skulle tagit slut så fort.

Bibliotekskatten Dewey

Jag antar att det inte finns någon katt- och bokälskande människa i världen som inte redan har hört talas om Dewey, men det kanske fortfarande finns någon som inte läst boken. Jag t.ex. läste den inte förrän igår.

Berättselsen börjar med att en liten kattunge hittas i bokinkastet i biblioteket i staden Spencer, Iowa. Han är nedkyld och har frostskador på tassarna, men ett varmt bad och ett mål mat senare är han redo att ta över sitt nya hem, biblioteket. Han får namnet Dewey Readmore Books och charmar alla i samhället. Snart sprids hans historia i tidningar och tv över delstaten, över USA, över världen.

Boken är en charmerande berättelse om en katt, men också till viss del en biografi över bibliotekschefen och författaren till boken, Vicki Myron. Det är hon som hittar Dewey och även om han är hela samhällets katt är det framförallt hon som är hans matte. Boken berättar även historien om staden Spencer, hur den ibland är nära undergång men alltid kommer igen och fortsätter växa. Dessa tre delar vävs ihop och blir till en historia om att komma över svårigheter.

Jag har svårt för när katter och andra djur far illa i böcker, men jag tänkte att jag skulle klara av att Dewey blir gammal eftersom han har levt ett bra liv. Men när man kommer dit har man fäst sig vid honom och det är sorgligt att läsa. Om någon har väldigt svårt för sådant kan den sluta läsa efter två tredjedelar av boken och låtsas som att Dewey fortfarande bor på biblioteket och hälsar alla besökare välkomna. Det händer en hel del jobbigt i slutet, inte bara kattrelaterat, så det här är inte den feelgoodbok man kan luras till att tro. Men den är bra och berättar en fin historia om en fantastisk katt.

Det här är inte Dewey utan en annan katt som är mycket förtjust i bokhyllor. Böcker är tråkiga för de håller matte upptagen med annat, men bokhyllorna är de perfekta sov- och utkiksplatserna.

Skamfläck

De senaste dagarna har jag har haft en sån där monoton arbetsuppgift som är rätt skönt att åka på ibland. Skönt att inte behöva tänka så mycket, särskilt när det betyder att man kan lyssna på en ljudbok samtidigt som man jobbar!

Jag fick alltså tid att lyssna färdigt på Caroline Engvalls Skamfläck, en bok som handlar om ungdomar som säljer sex och varför de gör det. Det är såklart en hemsk bok, och en viktig bok. Dessutom är det tyvärr en bok jag blir ganska irriterad på. Den är totalt fullproppad med adjektiv och beskrivningar. Inget är för litet för en lång, lång beskrivning. Det äts inte en kiwi utan att man får veta i detalj vilken nyans av grönt den hade, och hur den doftade. Det äts inte vårrullar, vårrullens frasiga skal krossas mellan huvudpersonens starka tänder, osv. Det gör att boken känns pladdrig, och jag undrar hela tiden varför författaren känner att hon måste peta in så många egna beskrivningar, det tar udden av den egentliga historien.
Men med den här typen av bok vill man inte vara för gnällig. Jag tycker att den, bortsett från att man blir grymt irriterad på pladdret om oväsentliga detaljer, är bra, intressant och väldigt sorglig. (Det är dessutom mycket möjligt att den fungerar bättre som "vanlig" pappersbok?)

Ni vet väl förresten att man kan lyssna på ljudböcker streamat från bibliotekens websidor? Fantastisk funktion!