Jahapp, då har jag läst ytterligare en bok av den deckarförfattare jag tycker minst om, Mons Kallentoft. Som vanligt kryllar den av försök att vara poetisk och kursiverade mordoffer som vet allt om hur polisen tänker men inget om vem som mördade dem, trots att det var någon de kände. Det finns så många bättre böcker att läsa.
Den förlorade sonen är den första boken i Dean Koontz serie baserad på berättelsen om Frankenstein. Den utspelar sig i ett nutida New Orleans, där Victor Frankenstein fortfarande lever och har ägnat de senaste 200 åren åt att utveckla sin konst att skapa varelser. Hans första monster lever också och när denna får reda på att Frankenstein inte är död beger han sig till New Orleans för att göra upp med sin skapare. Samtidigt går en seriemördare lös i staden och vi får följa två poliser som utreder brotten.
Historien låter väldigt rörig när man ska beskriva den (och då har jag ändå utelämnat en sidohistoria som jag tror kommer bli huvudhistorian i nästa bok) men den känns inte rörig när man läser. Boken växlar mellan olika perspektiv vilket för handlingen framåt på ett väldigt bra sätt. Som läsare vet man alltid mer än karaktärerna om vad som händer; det är inte någon pusseldeckare. Historien om Frankenstein visar sig fungera väldigt bra att spinna vidare på och Koontz gör ett bra jobb både med att hålla sig till ursprunget och göra sin egen variant av det.
New Orleans passar ypperligt som skådeplats för en sådan här historia, kanske framförallt för att jag aldrig varit där och därför inte har verkligheten att förhålla mig till. Det är en stad med en mystisk aura och den fuktiga värmen ger det hela en extra dimension. Även om det egentligen inte är så mycket miljöskildringar i boken är det svårt att föreställa sig att den skulle utspela sig någon annanstans.
Den svaga punkten i boken är karaktärerna. De är överlag endimensionella och varje person är med ganska lite, vilket gör att man inte riktigt bryr sig om någon. Eftersom berättelsen hoppar så mycket mellan karaktärerna blir det dock inget problem, man hinner aldrig tröttna på dem. Det är en perfekt sommarläsningsbok; spännande, passar för sträckläsning men är inte alltför tung och komplex.
Stalker är Lars Keller femte deckare, men den första av dem som jag läst. Den var lättläst och överlag spännande, men också onödigt blodig och jag känner mig inte sugen på att läsa fler. Den känns också onödigt detaljerad, på vissa ställen känns det nästan som att författarna vill skryta med hur mycket de kan. Också onödigt detaljerat sex. Helt enkelt känns väldigt mycket onödigt i boken. Själva historien känns överdriven och karaktärerna är av kategorin "bäst och vackrast", vilket mest är irriterande. Inte min typ av bok, helt enkelt.
Till offer åt Molok är den femte av Åsa Larssons deckare om Rebecka Martinsson. Jag vet att jag läst den första, kanske även den andra, men som med de flesta deckarserier gör det inte så mycket att man inte läst allt, det är mordhistorien som är det relevanta. I Till offer åt Molok växlar historien mellan mord i nutid och en påhittad kärlekshistoria mellan Kirunas grundare och en skolfröken. Jag är trött på att läsa alla dessa deckare som är uppbyggda så, med nutida mord som grundar sig i händelser som inträffade för flera generationer sedan. Det känns nästan alltid så himla orealistiskt. Dock gillar jag de historiska delarna och skulle gärna läsa mer av dem, även om jag tycker att det är problematiskt att hitta på en massa om verkliga personer. Det jag främst tar med mig från denna bok är att jag borde läsa färre deckare och fler historiska romaner.
En känd skådespelare hittas avsvimmad i en pool på Yasuragi, den japanska spa-anläggningen utanför Stockholm. Är det en olycka, ett självmordsförsök eller ett mordförsök? Medan polisen utreder hittas fler personer döda och det blir mer och mer uppenbart att en farlig mördare går lös.
Jag gillar Sofie Sarenbrants deckare och Vila i frid är den första i serien om polisen Emma Sköld. Den är spännande på en precis lagom nivå och innehåller inga blodiga scener. Yasuragi känns som en perfekt plats för en mordhistoria, särskilt på vintern när mörkret sänker sig tidigt på dagen. Miljöbeskrivningen är lite svag, men Sarenbrant lyckas verkligen förmedla en bra stämning som gör att jag inte tänkt på det förrän så här i efterhand.
Jag gillar de olika karaktärerna och det är svårt att tro att någon av dem skulle vara inblandad i morden. Detta är dock inte typen av deckare där mördaren är helt okänd, så det är rätt snart uppenbart att någon av de större karaktärerna måste vara skyldig. Historien lyckas dock hålla mig tvekande fram till slutet och även om jag gillar att kunna gissa vem det är, är det också kul att bli överraskad.
På det stora hela tycker jag dock att slutet är den svagaste delen av boken, upplösningen känns som en kopia av något annat jag läst och motivet är krystat. Men jag gillade boken och ser fram mot bok nummer fyra i serien, som kommer nu i vår.
 |
| Så snygg! |
 |
| Söt zebraunge |
En läkare blir mördad på vägen hem från sjukhuset. Det finns många misstänkta med både motiv och möjlighet och polisen har inte mycket att gå på. Samtidigt går en mordbrännare lös i staden. Evig eld av Jonas Moström är en hygglig deckare. Intrigen är intressant och karaktärerna är okej. Huvudpolisen är lite irriterande, men har åtminstone personlighet. Jag tycker bättre om Moström än om Gerhardsen.
En präst i Kansas tar emot en bekännelse om ett mord som begicks för nio år sedan. I Texas är en annan man dömd till döden för brottet och han har en vecka kvar att leva. Går det att lita på mannen som bekände och är det tillräckligt för att stoppa avrättningen?
Bekännelsen av John Grisham är berättelsen om en kamp mot klockan för att rädda ett liv och en roman om varför dödsstraff är fel. Många har ju tittat på Making a murderer på Netflix och den här boken påminner en del om den. Poliser och åklagare som har bestämt sig från början vem som är skyldig och som gör allt för att få bevisen att passa in på sin teori. Ett rättssystem som verkar helt galet och där det inte spelar nån roll om man överklagar. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som det framställs.
Jag är inte särskilt förtjust i Grishams språk, tycker att det är lite enkelt och tråkigt, men han vet verkligen hur man skriver spännande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken och ännu svårare att gissa hur det ska gå. Grisham är bra på att hålla osäkerheten vid liv långt in i boken och berättelsen vinner mycket på att man inte är säker på vad som hänt. Båda person- och miljöporträtt är ganska tunna, men det känns ändå som att man får en bra bild av hur det är. Det skulle vara intressant att veta vad dödsstrafförespråkare tycker om boken, när man är emot det från början blir övertygelsen om att det är fel knappast mindre.
I Karin Slaughters deckare våldtas och mördas kvinnor nästan offentligt och mitt på ljusa dagen. Huvudpersonen, barnläkare och obducent, vägrar tro att brotten har något att göra med det som hände henne tio år tidigare. Som läsare förstår vi förstås att allt hänger ihop.
Jag tyckte inte om Blindsighted, men den var tillräckligt intressant för att jag skulle läsa klart och se om jag gissade rätt på vem som var mördaren. En sak som verkligen störde mig: obducenten kan se att en kvinna är oskuld och drar därmed (den korrekta) slutsatsen att hon är lesbisk. Det finns så många fel i den meningen så att jag blir irriterad medan jag skriver den. Blä.
Det finns många bättre deckare, läs någon av dem istället.
Jag läser en massa deckare just nu, vilket har att göra med att jag har fått en bunt av en kompis och de är praktiska att läsa på vägen till jobbet eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket om de blir luggslitna. Dock är jag inte lika intresserad av deckare som jag varit tidigare, så det krävs en del för att jag ska gilla dem.
Nattfåk av Johan Theorin är en av de bästa deckarna jag läst på länge, trots att jag inte var särskilt förtjust i spökdelen av den. Den är stillsam och handlar mer om vardagsliv än om brott. Boken utspelar sig på norra Öland och landskapet skildras väldigt lockande, trots vinterstormar.
Personporträtten är lite svaga, som i de flesta deckare, men karaktärerna känns i alla fall sympatiska. Hela boken ger ett ganska trevligt intryck, men jag tyckte den blev lite läskig i mitten (hej, jag är trettio plus och fortfarande lite rädd för spöken).
Gideons ring är ytterligare en bok i Hammarbyserien av Carin Gerhardsen, fortsättning på Helgonet som jag läste tidigare. Böckerna påminner mycket om varandra, spännande historier men inte särskilt intressanta personporträtt. Kvinnor utsätts för brutala brott och även om de klaras upp känns historien ändå oavslutad när berättelsen är klar. Inte min favoritdeckarförfattare, helt enkelt.
Helgonet av Carin Gerhardsen är en standarddeckare. Den är spännande och innehåller lagom många twister, men försvinner snart ur huvudet när man läst den. Karaktärerna känns mest som ett knippe samlade egenskaper och jag har problem med att skilja de olika poliserna från varandra. Jag gillade historien i början, men när det började handla om våldtagna kvinnor tröttnade jag lite. Och när man fått reda på lösningen är det inledande kapitlet helt obegripligt. Men den är ju lättläst.
Jag är väldigt förtjust i Maria Lang och irriterar mig på att jag missade att köpa de snygga nyutgåvorna som kom för några år sedan. Men jag fick tag på Tragedi på en lantkyrkogård i alla fall. Puck och Einar firar jul hos Pucks farbror kyrkoherden när ett brutalt mord inträffar (förstås). Christer Wijk anländer för att lösa brottet och allt är som det ska i Lang-land.
Tragedi på en lantkyrkogård är en mysdeckare när de är som bäst. Fullsmockad med snö och julstämning blir man sugen på att flytta in i boken trots blodiga brott. Vare sig miljö eller karaktärer är egentligen särskilt ingående skildrade, men fullt tillräckligt för syftet. Lang är som vanligt bäst.
Ännu en julbok! Dock utan någon som helst julkänsla, tyvärr, men en bra historia i alla fall. Familjen Lee samlas för att fira jul tillsammans, det är den åldrande fadern, tre söner med fruar, den förlorade sonen som återvänt hem, samt det enda barnbarnet. Dessutom dyker sonen till en av faderns gamla vänner upp. Så på julafton mördas fadern, inne i ett låst rum, och även om många har anledning att vilja se den gamle död verkar få haft möjlighet eller tid till det. Som tur är firar Hercule Poirot jul i grannskapet och blir inbjuden att vara med i utredningen.
Jag är inte särskilt förtjust i Poirots personlighet, men i denna bok är den ganska nedtonad. Större delen av historian handlar om familjen Lee och deras relationer med varandra och det är ett intressant familjedrama. Jag gillar mordgåtor i låsta rum och här misstänker man alla även om det är svårt att förstå hur någon kan ha gjort det. Lösningen kommer som en trevlig aha-överraskning och även om jag listade ut några av hemligheterna kom jag inte på vem som var mördaren. En trevlig deckare, men inget för den som är ute efter julkänsla.
Under en semester i Egypten åker Hercule Poirot ombord på en ångare uppför Nilen. Med på resan är en brokig samling människor och när ett mord begås får Poirot börja undersöka vilka de är och vem som begått mordet.
Döden på Nilen är en spännande och soldränkt mordhistoria med Egyptens ruiner som bakgrund. Som vanligt hos Agatha Christie verkar alla inblandade ha både motiv och möjlighet och misstankarna hoppar från den ena till den andra. I likhet med Mordet på Orientexpressen är mordplatsen avskild från omgivningen och de enda som kan ha utfört dådet är ombord på båten. Det är ett väldigt praktiskt upplägg för en deckare. Detta är en av Christies bästa historier, välskriven och spännande.
En ung kvinna söker upp Hercule Poirot och ber honom ta reda på om hennes mamma verkligen dödade hennes pappa. Det har gått sexton år sedan mordet, och hennes mamma har dött, men Poirot söker upp de fem kvarvarande vittnena för att se vad de minns.
Fem små grisar är en något ovanlig Agatha Christie-deckare när det kommer till sättet att berätta historien. Läsaren får flera olika perspektiv på mordet, från åklagaren, försvarsadvokaten och de fem vittnena. Det gör att samma historia berättas igen och igen i boken, men med de variationer som uppkommer av att alla inte var på samma ställe hela tiden och att tiden gjort att många glömt detaljer. Det skulle kunna bli tråkigt, men historien varieras tillräckligt mycket, och nya detaljer tillkommer, för att intresset ska hållas vid liv. Det är intressant hur folk uppfattat situationer olika, och vad de minns av olika händelser. Jag vet inte om det är berättartekniken, att jag läst så många Christie-deckare eller att det är en ovanligt lätt gåta, men det gick att lista ut vad som hänt redan tidigt i boken (det kan också vara så att jag är exceptionellt intelligent). Det påverkade dock inte läsningen utan boken var intressant hela vägen.
