Zelda åker med sina vänner till ett torp i skogen, har problem med killar och letar lägenhet. Allt är som vanligt, men lite bättre. Jag gillar att det numera är en sammanhängande historia och att karaktärerna får utvecklas. Det är lite stereotypt ibland, men alltid njutbart. Längtar redan efter att läsa den igen.
Renoveringen av vår balkong gjorde att vi inte kunde använda den på hela sommaren, byggbranschen går för högtryck vilket innebär massor med jobbstress och nu börjar kylan och mörkret sänka sig. Saker är helt enkelt inte så bra som de skulle kunna vara. Då drog jag ut en Rockybok från bokhyllan och blev lite gladare. Det är ju tråkigt för Kellerman att han är som roligast när han är singel och deppig, men det är kul att skratta högt åt det man läser. Och så insåg jag att det har kommit fler än de vi har, så nu blir det till att fylla på önskelistan.
När en ond varelse tar över sagoländerna flyr sagofigurerna till människornas värld och bosätter sig i New York. Där bygger de upp ett samhälle, med Snövit som ledare och Stora stygga vargen som sheriff, och lever sina liv så gott de kan, drömmandes om att någon dag ta tillbaka sin värld. Under tiden händer det en hel del; i denna första delux-utgåva får vi följa utredningen av mordet på Rosenröd och en revolution.
Jag gillar både historierna och teckningsstilen i Fables av Bill Willingham (och ett gäng tecknare). Det är en rolig blandning av nutid och gamla välkända sagor. Sagofigurerna är mer komplexa än i ursprungshistorierna, vilket känns realistiskt med tanke på att de har varit med om mycket. Jag gillar också att historierna får ta den tid de behöver och är ganska långa. Det hade varit kul att se mer inslag av den vanliga världen, men så här i början räcker det bra att lära känna alla fabler.
Det har blivit lite av ett tema för mig under vintern att läsa böcker baserade på bloggar. Tidigare Hyperbole and a half, nu How to tell if your cat is plotting to kill you. En sammanställning i bokform av The Oatmeals serier, som nog de flesta som befunnit sig på internet har sett. De är lite lagom roliga och det kan vara kul att bläddra i boken ibland, men man skulle lika gärna kunna googla. Och hur vet man om ens katt är ute efter ens liv? Tja, genom att den uppför sig som en katt...
Hyperbole and a half var en av de största bloggarna och en av dem som blev en bok. Allie Brosh skriver om större och mindre händelser i sitt liv, kompletterat med fula men uttrycksfulla teckningar. Boken handlar mycket om problem och att vara annorlunda, men är också väldigt rolig. En blandning av tecknad serie och psykologsession.
Vid första anblicken ser Em inte så speciell ut. Figurerna saknar haka och munnen syns bara när de talar eller uttrycker känslor. Dessutom har de varken knän eller armbågar, vilket blev lite kul när jag insåg det. Men de är väldigt bra gjorda i sin enkelhet, uttrycker känslor tydligt och stripparna är smarta och roliga. Detta andra album skiljer sig inte mycket från det första, Em bor fortfarande i London, hänger med sina vänner och delar med sig av pinsamma händelser. Det är som en utökad vänkrets som det är kul att följa. Perfekt läsning för en novembereftermiddag.
Kamala Khan drömmer om att vara normal. Inte vara den med den konstiga maten och den som aldrig får gå på fest. Helst vill hon vara Ms Marvel, lång, blond och med lårhöga stövlar. När hon plötsligt får superkrafter inser hon dock att det inte är så lätt att vara Ms Marvel heller.
Eftersom Marvel jobbar på att öka mångfalden i sina serier valde de att starta om Ms Marvel med en muslimsk tonåring i huvudrollen. Det blir en bra blandning av tonårsbekymmer, utanförskap och superkrafter. Kamala är rolig och vettig och väldig tonårig. Bekymmer med föräldrarna verkar lika stora som bekymren med skurkarna. Dessa första delar handlar mycket om att hon ska förstå sig själv och sina krafter. Förhoppningsvis fortsätter historien med en bra balans mellan privatliv och superskurkjakt.
Jessica Jones är min favorit bland tv-serierna som Marvel gjort så jag tyckte att det skulle vara kul att läsa serien också. Och det visade sig vara ett klokt val. Serien och tv-serien har både likheter och skillnader och jag uppskattar båda ungefär lika mycket.
Jessica har superkrafter och har tidigare varit en maskerad superhjälte, men hon kände att det inte var rätt för henne så hon sadlade om till privatdetektiv. Lätt alkoholiserad, men med mäktiga vänner. Jag har läst de två första albumen och de består av ett antal olika fall. Jag gillar att de är olika men skulle gärna sett lite mer om hur hon löser dem.
Jag tycker verkligen om att alla andra superhjältar finns med i historierna. Det jag tycker är bland det mest irriterande med samtliga filmer och tv-serier från Marvel är att bara hjälten det handlar om är med. Förstår självklart varför, men det känns mycket rimligare att det är som i denna serie att Jessica känner andra och hör av sig till Avengers när hon har problem. Fördelen med teckningar framför levande skådisar.
Jessica Jones är en del av Marvels satsning på lite vuxnare serier och den är inte barnvänlig. Mycket sex och våld. Jag har inte läst så många andra superhjälteserier så jag har inte mycket att jämföra med, men jag gillar detta. Är inte jätteförtjust i teckningsstilen, den har ofta vaga ansiktsuttryck, men det fungerar. Ska definitivt fortsätta läsa.
 |
| Så snygg! |
 |
| Söt zebraunge |