Jakten på julkänslan

Jag hade en härlig vision av att vara omgiven av julgran och gnistrande ljus, läsandes en bok som ångade av julstämning. Det är dock inte jättelätt att hitta sådana böcker och Christmas on Primrose Hill av Karen Swan var inte svaret på min önskan. För att behålla sitt jobb måste Nettie ägna veckan före jul åt att utföra memes i en stor blå kaninkostym. Hon hatar det mesta med det, men träffar även och rockstjärna som råkar vara världens sexigaste man och det slår gnistor mellan dem. Dock har hon en hemlighet och för att dölja den förstör hon nästan allt.

Den enda skillnaden mellan en Harlequinbok och denna roman är längden, annars är allt romantisk historia typ 1A. Pojke och flicka möts, är jättejätteattraherade av varandra men vägrar erkänna det, diverse saker kommer emellan trots att det är orimligt och på slutet (spoiler alert) får de varandra. Inte fel i sig, ibland är det precis vad jag vill ha, men hos en bok med jul i titeln förväntar jag mig mer julstämning. Det juligaste är typ att hon åker bil, tittar ut och ser julbelysning. I övrigt är boken mest stressande, när Nettie åker runt och gör saker hon tycker är jobbiga och försöker undvika killen. Det finns betydligt bättre böcker i världen.

Em II

Vid första anblicken ser Em inte så speciell ut. Figurerna saknar haka och munnen syns bara när de talar eller uttrycker känslor. Dessutom har de varken knän eller armbågar, vilket blev lite kul när jag insåg det. Men de är väldigt bra gjorda i sin enkelhet, uttrycker känslor tydligt och stripparna är smarta och roliga. Detta andra album skiljer sig inte mycket från det första, Em bor fortfarande i London, hänger med sina vänner och delar med sig av pinsamma händelser. Det är som en utökad vänkrets som det är kul att följa. Perfekt läsning för en novembereftermiddag.

Varför fortsätter jag läsa Neil Gaiman?

Även om jag inte är något stort fan av Neil Gaiman (jag vet, alla andra är det) så ger jag mig gång på gång på hans böcker. Jag gillar liksom idén om dem mer än vad jag gillar själva böckerna.
Skam den som ger sig, jag kan liksom inte låta bli att ge Gaiman chans efter chans. Jag läste Neverwhere.
  Boken utspelar sig i London, där den väldigt vanlige och ganska tråkige Richard kämpar med att göra sin väldigt tråkiga flickvän nöjd. Av en slump vänds hans liv upp och ner: han hamnar i London Below, en parallellvärld till vår som bebos av en stor mängd mer eller mindre magiska väsen. För Richard blir det spännande och väldigt farligt, för läsaren blir det lite roligt (ja, jag gillade att tunnelbanestationernas namn var samma i båda världarna men helt bokstavligt tolkade i London Below - fånigt men kul att det bor en earl på earls court osv). Det är väl helt ok fantasy, men jag får ingen riktig känsla för karaktärerna, och det roliga är inte riktigt roligt nog. Boken är lite lik Liftarens guide till galaxen i det att hjältarna flaxar runt och upplever små äventyr här och där på ett lite putslustigt sätt där de enskilda scenerna är så mycket bättre än helheten. Den når dock inte upp till samma nivå (disclaimer: jag läste Liftaren för mer än femton år sedan, så det är möjligt att jag inte gillar den heller numera - måste testa).

Lättläst underhållning

Själlös av Gail Carriger utspelar sig i ett steampunkigt 1800-talslondon där människorna delar världen med vampyrer och varulvar. Huvudpersonen Alexia Tarabotti saknar själ, vilket gör att hon kan ta ifrån vampyrerna och varulvarna deras krafter genom att röra vid dem, något som inte är särskilt populärt i de övernaturliga kretsarna. Hon har dock större problem; som varande frispråkig halvitalienska har hon svårt att hitta en lämplig make och ledaren för Londonvampyrerna är farligt snygg och charmig men också helt olämplig som partner.

Själlös är en charmig bok med både action och romantik. Jag gillar verkligen steampunkestetiken, men det är en väldigt visuell stil som inte riktigt gör sig i bokform. Carriger gör ett tappert försök att beskriva parasoller, hattar och vetenskaplig utrustning, men jag känner hela tiden under läsningen att berättelsen skulle göra sig bättre som film.

Karaktärerna är ganska platta och historien är ganska mycket av en klassisk romantikhistoria, där man som läsare förstår hur det ska gå långt innan huvudpersonerna kommer till insikt. Det är underhållande, men lämnar inga djupare spår. Detta är första boken i en serie (suck, ständigt dessa serier) så det finns utrymme för utveckling, men jag hade gärna sett det i denna bok. Överlag skulle jag säga att det är en bra sommarbok, underhållande och lättläst, och bra att ta till när man vill ha något inte alltför tungt.

Jenny har också läst Själlös.

Bortskämd överklass

Stackars lilla rika flickan Timotej (Timmy) af Lilja tvingas flytta till London med sin mamma och styvfar. Där får hon en egen lägenhet, börjar gymnasiet och får nya vänner. Alla killar blir kära i henne, hennes älskade storebror kommer och hälsar på regelbundet och när inte hennes superrika pappa tar med henne på dyra restauranger gör hennes ganska superrika styvfar det. Och det enda Timmy gör är att tycka synd om sig själv.

Jag har väldigt svårt att känna något för huvudpersonen i Kär i kärleken av Lina Forss. Hon är så självupptagen och blind för sina privilegier. Hon är ointressant och gnällig och det är svårt att förstå varför folk vill hänga med henne. Hon är så självupptagen och sjukt irriterande. Förutom att Timmy får nya kompisar snabbt blir också typ alla killar kära i henne. Hon har dock svårt att skilja på kärlek och sex, och det är väl i princip det boken handlar om. Det känns dock inte som att hon kommer till några större insikter.

Miljöskildringarna är ganska översiktliga och lämnar läsaren utan sammanhang. Har man inte koll på London är det svårt att förstå var man är. Lyxiga och fattiga miljöer skildras likadant och det mesta känns ganska tråkigt. Boken lyckas varken skildra en "normal" uppväxt eller ett lyxliv i London. Den känns helt onödig, det finns så många bra historier där ute.

Kyssa sammet - Sarah Waters

Kyssa sammet har stått oläst i min bokhylla sen 2007. Jag fick överta den efter en kompis som läst ut den, och nu sju år och två flyttar senare har jag äntligen läst den!

Boken utspelar sig på 1800-talets London, dit Nancy kommer för att arbete som påkläderska till Music hall-artisten Kitty. Kitty är det mest underbara Nancy har sett, och hon tvekar inte en sekund att lämna sin familj för en chans att få vara nära henne. Kitty och Nancy inleder en relation, men allt måste vara hemligt. Även i de frisinnade teaterkretsarna är det helt otänkbart att två kvinnor skulle leva ihop på det sättet.
   Man får följa Nancy på en vindlande resa genom samhällsklasserna, mellan de finaste stadsdelarna och de fattigaste. Det är en välskriven bok, där man verkligen kan se miljöerna framför sig och snabbt dras in i Nancys värld. Därför är det synd att huvudpersonen är så opersonligt beskriven. Nancy är som ett rö för vinden, hon ifrågasätter aldrig vad som händer henne, hon tar få egna initiativ och säger ja till i stort sett allt som kommer i hennes väg. Hon har inga egna tankar, filosofier eller egentliga åsikter. Hon funderar inte över hur hon vill leva, utan tar bara precis det som någon erbjuder henne och nöjer sig. Det hade blivit så mycket mer intressant med en huvudperson som ifrågasatte världen omkring sig.

Hemlös - Gail Carriger

Någon försökte döda lade Alexia Maccon. Det var mycket besvärligt, 

eftersom hon hade väldigt bråttom.

Hemlös är Gail Carrigers tredje bok om den hetlevrade själlösa Alexia Maccon, tidigare känd som Tarabotti. Historien börjar nästan exakt där bok nummer två slutade: Alexia har blivit förskjuten av sin make varulven lord Maccon eftersom han (tillsammans med resten av världen) tror att det är omöjligt för en varulv att bli far. Och Alexia är gravid.
Det räcker såklart inte med det problemet, Alexia måste också hantera att någon okänd typ försöker mörda henne med mekaniska nyckelpigor och att hennes vampyriske vän lord Akeldama plötsligt försvinner spårlöst. Hon flyr till Italien för att undkomma sina förföljare och samtidigt försöka ta reda på mer om vad det egentligen innebär att vara själlös. Med sig har hon den excentriska uppfinnaren madame Lefoux och efter sig har hon en hel drös med vampyrer och vampyrdrönare som försöker döda henne. Alexia dock inte den som tappar fattningen, hon hanterar alla faror med trött sarkasm utan att bli särskilt upprörd. Hon har ju sitt multifuntionella specialparasoll, utrustat med allt från giftpilar till frätande syra.
Jag tycker mycket om den här bokserien. Ibland kan jag bli trött på alla olika uppfinnare som poppar upp, men varulvarna och vampyrerna kompenserar väl upp för eventuellt tråkiga passager om mekanik. Det är dessutom väldigt roligt. Jag sitter och småler mest hela tiden åt bitska repliker och galna personbeskrivningar.
Alexia är en härlig hjältinna, kallt analyserande och rasande om vartannat - och med en nyupptäckt kärlek till pesto.
(Läs böckerna i rätt ordning, annars blir det nog jättesvårt att hänga med i handlingen).

Varulvar och parasoller

Chanslös, av Gail Carriger, är den andra boken om den själlösa Alexia i ett steampunkigt London. Den börjar där bok nr 1, Själlös, slutar. Alexia är nygift med den hetlevrade Conall Maccon och därmed alfahona för hans varulvsflock, samtidigt som hon är drottning Victorias rådgivare i övernaturliga frågor. Hon kan inte heller låta bli att försöka avstyra väninnan miss Ivy Hisselpenny från att köpa fler vidrigt fula hattar. Alexia har med andra ord fullt upp, men såklart trasslar det till sig än mer.
   En mystisk åkomma drabbar det övernaturliga samhället: plötsligt förlorar både varulvar och vampyrer sina krafter och blir dödliga. Kan det vara ett hemligt vapen som har tagits in i staden?
   Sökandet efter gåtans svar tar vår hjältinna ända till Skottland och hennes makes ursprungliga flock, och på vägen dit dyker det upp en rad nya bekantskaper, intriger och uppfinningar.

Det är kanske inte intrigen som är behållningen med Carrigers bokserie (även om historien är spännande och tillräckligt oförutsägbar) utan snarare de härliga karaktärerna. Alexia är underbart obekväm: hennes själlöshet gör henne väldigt praktiskt och okänslosamt sinnad, vilket gör att hon är betydligt mer burdus och frispråkig än andra mer väluppfostrade damer. lord Maccon, den brutale varulvsledaren som enbart låter sig tämjas av sin bestämda hustru. Den begåvade och mystiska uppfinnaren madame Lefoux som klär sig i herrkläder och vars avsikter och lojaliteter är oklara in i det sista. Och, såklart, Alexias vampyrvän lord Akeldama som får vara med på ett hörn med sina extravaganta outfits.
Det är hela tiden roligt med rappa repliker. Jag har inte läst någon av böckerna i serien på engelska, men det känns som att översättaren har gjort ett fint jobb. Språket har väldigt bra flyt och känns tidsenligt.

Det här är riktigt mysig sträckläsning, det tar bara några sidor så är jag helt insugen i Alexias värld. Det är något med kombinationen av övernaturliga varelser, ständiga byten av klänningar och luftskepp som är alldeles oemotståndligt. Boken är en värdig uppföljare till Chanslös, och jag väntar spänt på del tre! Det slutar nämligen med en rejäl cliffhanger....

Själlös och Chanslös ges ut i sverige av Styxx fantasy (och har de typiska svarta sidkantera - så snyggt!)

Tio stationer - Jenny Valentine

Lucas och hans storasyster Macy övertalar sin mamma att få ta med sig lillebror Jed och farfar Norman på utflykt till ett museum. Det är bara tio stationer med tunnelbanan, vad kan gå fel? En hel del tydligen. Plötsligt har lillebror och farfar, som är ganska senil, försvunnit spårlöst och paniken är ett faktum.

Den här boken fick jag gratis på bokmässan. (Det är mer en novell än en roman, bara 62 sidor lång). Tydligen är karaktärerna gamla bekanta för Jenny Valentine-läsare, det handlar om samma familj som i Hitta Violet Park. Jag kan tänka mig att om man har läst den och älskat den så tycker man att det är fint att återse Lucas och hans syskon. Har man inte läst den så är Tio stationer tyvärr ganska menlös och inte särskilt spännande. Jag tänker att jag borde testa att läsa en av Jenny Valentines vanliga böcker - hon är så hypead i bokbloggarvärlden så det måste ju finnas något där som jag inte ser i den här boken.

En shopaholics bekännelser

Jag brukar gilla chick lit, men av någon anledning har jag aldrig läst Sophie Kinsellas böcker. Nu låg den här bland de översta i kassen jag fick av Jenny och fick följa med på min Lissabonresa i helgen. Tyvärr tog den slut innan flygresan gjorde det, den var väldigt lättläst.

Rebecca Bloomwood lever ett glamoröst liv i London. Hon jobbar som ekonomijournalist och spenderar sin lediga tid med att shoppa kläder, skor och smink. Det ingen i hennes omgivning vet är att hon har stora skulder på grund av allt shoppande. Hon har flera kreditkort som alla är övertrasserade och får arga brev från banken. Hennes sätt att hantera det är att gömma breven och shoppa mer för att må bättre.

Jag tyckte att En shopaholics bekännelser var jobbig att läsa. Det var som att titta på ett avsnitt av Lyxfällan, men utan ordentliga ekonomer som kommer och styr upp allting. Jag blir irriterad på Rebecca för att hon inte tar tag i saker, för att hon inte förstår hur lite pengar hon har. Det är väl en rätt bra skildring av ett missbruksbeteende men jag tycker aldrig man kommer riktigt nära Rebecca. Jag blir stressad över hennes lögner men bryr mig samtidigt inte så mycket. Slutet kändes rätt avhugget, typ "snipp snapp snut, så var allt bra igen". Jag vet att det finns fler böcker, men känner inget större behov av att få veta hur det går (och jag vet ju redan hur det går, titlarna säger det mesta).

Ytterligare en bokbloggare läser En dag

Ja, jag föll för grupptrycket. Jag läste också David Nicholls En dag.

Emma och Dexter träffas när de är unga studenter. Emma blir förälskad, Dexter är mer av en fri själ som vill slampa runt. De blir inte ihop, men på något sätt blir de vänner, snart till och med bästa vänner. I boken får vi lära känna dem och deras liv från det första mötet och tjugo år framåt, genom ett årligt nerslag. Varje femtonde juli skildras, och genom de bådas tankar och känslor just den dagen får man veta mer eller mindre ingående vad som hänt under resten av året.
   Bäst är skildringen av Dexter. Hans vilsenhet, sökande, knarkande och tafatta försök till karriär och relationer är, kanske just för att han är så irriterande självcentrerad och barnslig, trovärdig. Det händer mycket i hans liv, han får kämpa för att bli någon han kan stå ut med. Emma däremot var tråkig. I stort sett det enda hon gör som inte är genompräktigt är att inleda en relation med en gift man. Författaren verkar ha förälskat sig så mycket mer i den vilda, galna Dexter och låter Emma vara en grå fond mot vilken han riktigt får freaka ur och synas. Tyvärr är Emma så pass tråkig och Dexter så pass irriterande oresonabel att jag ganska snabbt tappar intresset för huruvida de ska säga upp kontakten, fortsätta vara vänner eller bli tillsammans, och det är just den frågan som driver hela handlingen. Boken blir lite menlös när man inte sitter och hoppas på att de ska få till en romans.
   Formen, att bara skildra en dag varje år, fungerar oväntat bra. Det känns inte som om man går miste om någon viktig information om vad karaktärerna har haft för sig sedan sist, och handlingen kan snabbt hoppa framåt eftersom inte allt måste skildras ingående.
   En dag är en sån där bok som jag kommer prata om som en "bok som alla sa var fantastisk men som jag tyckte var ganska dålig". Den var absolut inte så dålig att jag ångrar att jag läste den, men den var lite småtråkig och alldeles för lång. 

Inte särskilt kär i denna bok...

I Kär i kärleken av Lina fors flyttar sextonåriga Timotej med sin mamma och sin styvpappa Örjan till London, får en egen liten lägenhet och ger sig in i en karusell av kärleksaffärer. Hon blir nämligen kär. Hela tiden. När Timmy, som hon kallas, är kär får hennes kompisar stå ut med ett ändlöst analyserande och ältande. Själva får de inte komma till tals så mycket i boken, kanske för att Timmy inte står dem så nära, kanske för att hon är för självcentrerad för att vara intresserad av annat än sig själv och sina killar.

   Jag var inte så förtjust i den här boken, den är för tråkig och huvudpersonen är för platt. Det känns inte som att jag lär känna Timmy mer än ytligt och jag får ingen riktig förståelse för varför hon är som hon är och gör som hon gör. Hon klagar på att en av killarna tycker att deras olika bakgrund (han arbetarklass, hon från välbärgad börsfamilj) är ett problem, men tänker samtidigt skäms hon över att han inte är fin nog.
   Det bästa med boken är skildringen av familjerelationerna. Det är ett väldigt gnällande på styvpappan Örjan, Timmy retas ständigt med sin mamma för att han är tråkig, dum osv, men sen skymtar det hela tiden fram mellan raderna att hon trots allt är väldigt fäst vid honom och att han är en pålitlig och uppmärksam vuxen på ett sätt som hennes egna föräldrar kanske inte är.