Tonårsromance - som funkar. Wow.

Ett felskickat e-mail om en tam gris leder till att Ellie börjar brevväxla med Graham. De vet inte mycket om varandra, men berättar snart allt mer om sina tankar och känslor för varandra. Ellie är en småstadstjej från en kuststad i Maine. Graham visar sig var en berömd ung filmstjärna. När de möts i verkligheten slår det gnistor, men Ellie har sina skäl att vara oerhört vaksam mot de horder av fotografer som ständigt är Graham i hasorna. Det verkar som om de inte alls kan vara tillsammans.
Det är är en ren tonårsromance, vilket inte alls borde vara min genre, men det är otroligt mysigt och sött, utan att bli sliskigt. Jag har lite svårt att förstå att Ellies skäl att hålla distansen skulle vara starkt nog och det är lite irriterande, men jag gill(ade den här boken. (Tyvärr är inte grisen med alls, det var ju en liten besvikelse).

Den fula, tjocka kompisen

Sjuttonåriga Bianca är ganska nöjd med sitt liv. Hon är helt ointresserad av att träffa killar, hon är nämligen helt övertygad om att highschoolkids är för unga för att bli kära på riktigt - och då är det ju meningslöst att hålla på och försöka vara ihop. Hon är en lojal vän till sina två bästisar, har en bra pappa (mamman är kanske lite jobbig, hon ger sig iväg på allt fler och längre arbetsresor).  En kväll kallar säger skolans dryga casanova Wesley att Bianca uppenbart är "the Duff", det vill säga "Designated Ugly Fat Friend". Det finns en i varje kompisgäng, en som inte riktigt hör till, en som finns med för att de andra ska kunna känna sig lite bättre och lite finare Bianca kastar en läsk i ansiktet på honom, men kan inte låta bli att fortsätta grubbla på det han sagt. Är hon en Duff? Samtidigt spårar hemmalivet ur, mamman ansöker om skilsmässa, pappan faller tillbaka i ett gammalt missbruk och ingen tar hand om Bianca alls. Märkligt nog är det Wesley som blir hennes andningshål. Att kyssa honom är det enda som får henne att sluta tänka, även om hon hatar honom mest av allt.
På många sätt en standardungdomsbok, men med en uppfriskande liberal syn på tonåringar som har sex. Charmiga karaktärer och en oväntad seriositet. Jag gillade den. (Snart kommer The Duff som film, det kan nog bli bra).

Cold light - Jenn Ashworth

För tio år sedan tog fjortonåriga Chloe livet av sig på grund av kärlek. Nu sitter hennes bästis Lola och tittar på minnesceremonin när en död kropp hittas. Hon och Chloes andra vän, Emma, är de enda som vet vad som verkligen hände den där alla hjärtans-dagen och hon vet direkt vems kroppen är.

Flickorna växer upp i en fattig stad i norra England och alla har sina familjeproblem. Lolas föräldrar är gamla och hennes pappa är inte helt med i matchen. Hon skäms för dem och känner sig utanför i skolan. Hennes vänskap med Chloe betyder allt för henne och hon känner att den hotas av Emma och av Chloes pojkvän. Samtidigt härjar en pedofil i den lilla staden och alla flickor varnas för att röra sig utomhus.

Berättelsen växlar mellan att skildra vad som hände innan Chloe dog och Lolas och Emmas liv tio år senare. Det är en tät historia om vänskap, kärlek och svek. Historien är mycket spännande även när man vet att det kommer sluta illa. Flickorna är väldigt bra skildrade, de känns som klassiska fjortonåringar och litar självklart inte på några vuxna. Men det allra bästa är miljöskildringarna. Det är kallt och jävligt och man fryser med karaktärerna när de går runt i tygskor och utan mössa. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dem och det är som att de hela tiden motarbetar sig själva. Som tur är slutar berättelsen på en betydligt hoppfullare ton än den börjar.

Jenny har också läst den.

Hoppas - Åsa Anderberg Strollo

Sextonåriga Jonna tröttnar på sin opålitliga mamma och alkoholiserade mormor och rymmer hemifrån. Sista dagen före jullovet tar hon sig från lilla Kolsva till stora Stockholm med planen att skaffa jobb i en julrushig butik och sedan någonstans att bo. Men det visar sig vara mycket svårare än hon tänkt sig och första natten tillbringar hon på en nattbuss. Sedan träffar hon Alex, en annan tonåring utan eget hem, och börjar lära sig hur man klarar sig som hemlös.

Jag tyckte väldigt mycket om Hoppas. Jonna känns hela tiden som en riktig människa och jag sitter hela boken igenom och oroar mig för henne. Suckar över att hon så envist vägrar ta emot hjälp, att hon tror att hon ska klara allt själv. Det framgår tydligt varför hon inte litar på vuxenvärlden och det är intressant hur olika livsvillkor gör att man litar på att myndigheterna eller inte.

Språket fungerar bra i boken, även om jag kan störa mig på Jonnas ständiga räknande av saker (vilket dock också är logiskt). Det känns att det handlar om ungdomar men det är inga förenklingar. Det kan låta som att boken är mörk, men överlag tycker jag att det finns en positiv ton i den. Jonna irriteras av att hon ständigt hoppas på saker, men jag gillar att hon gör det, det gör att det känns som om hon ändå kommer klara sig i slutändan. Och detta är en bok där jag verkligen bryr mig om huvudpersonen och vill att det ska gå bra för henne.

Jenny har också recenserat.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag har läst flera som varit rätt negativa till den här boken så jag hade inte jättehöga förväntningar på den. Kanske var det därför jag tyckte den var ganska bra? Premissen är dock lite bättre än vad själva boken är.

Jacobs farfar brukade berätta historier för honom om sin uppväxt på en underbar ö i skydd från läskiga monster. Han visar även bilder på sina vänner där, med mer eller mindre märkliga förmågor. När Jacob växer upp slutar han tro på historierna men när farfadern dör inser han att det kanske ändå fanns någon sanning i dem. Han reser med sin far till ön där farfadern växte upp för att ta reda på vad som är sant och inte.

Mycket av boken spinner kring att Jacob har foton på de besynnerliga barnen och dessa foton finns också med i boken. Det är ett intressant grepp, men det leder till att historien mest fokuserar på att beskriva de olika barnen och inte så mycket på att det ska hända saker. Ungefär två tredjedelar av boken är mest en slags uppbyggnad och miljöbeskrivning så när handlingen väl kommer igång är det inte mycket plats för den och boken slutar ganska abrupt. Jag tyckte ändå om den, men den hade kunnat gå mer på djupet både vad gäller karaktärer och miljö. Till exempel hade jag gärna sett lite mer problematisering av sättet de besynnerliga barnen lever på.

Slutet på boken gör att den känns som början på en serie och del två är på gång. Jag blir dock mest lite irriterad över att det inte blir något ordentligt slut och jag känner mig inte särskilt sugen på att läsa ytterligare en bok med dessa karaktärer.

Jenny har också skrivit om boken.

Blodsmagi

Detta är den blodigaste bok jag någonsin läst. Har man svårt för sådant ska man nog hålla sig riktigt långt borta.

Blodsmagi av Tessa Gratton handlar om Silla, vars pappa dödade hennes mamma och sedan tog livet av sig, och Nicholas, som tvingats flytta från Chicago av sin pappa och elaka styvmor. När Silla får en bok som antyder att hennes far sysslat med magi korsas deras vägar och de börjar tillsammans undersöka vad som egentligen hänt.

Jag tyckte boken var helt ok, men den var som sagt väldigt blodig. Den känns ganska enkel, man får inga djupdykningar i de olika karaktärerna utan de förblir till viss del sina egenskaper. Det känns inte som att det finns någon karaktär som man skulle bli ledsen av att den dog. Den onda motståndaren är lite lagom mystisk och ganska läskig. Efter ett tag blir det dock ganska tröttsamt med alla formler som beskrivs och som alla kräver att den som uttalar dem offrar lite eller mycket blod. Det känns lite som att detta är början på en serie, förutom att det inte direkt finns någon övergripande historia, mer än deras allmänna liv. Jag är i alla fall inte sugen på att läsa någon mer del, men den är helt okej underhållning för ett tag.

Jenny har också läst.

Kretsen

Gansey, Adam, Noah och och Ronan går på en dyr privatskola. Blue är den enda i sin mediala familj som inte är synsk. De möts när Blue får reda på att Gansey bara har ett år kvar att leva och förenas i ett sökande efter leylinjer och en försvunnen walesisk kung.

Jag gillade boken. Den lyckas blanda vardagligheter med magi och spänning. Huvudpersonerna är inte bara sympatiska, men de utvecklas bra och jag bryr mig om hur det ska gå för dem. Dock har jag svårt för hela historien med leylinjerna. Jag har inga problem med fantasy, vampyrer eller magi, men leylinjer finns det så många som tror på dem på riktigt. Det är nog också för att historien utspelar sig i vår tid med bara ett litet magisk tillägg. Med det sagt är det dock bara att tillägga att jag ska se till att skaffa övriga böcker i serien, för jag vill verkligen veta hur det går.

Jag fick boken via booked.nu

Ytterligare en klassiker att bli besviken på

Jean Websters Daddy-Long-Legs från 1912 är en coming-of-age-klassiker om en ung flickas väg genom college.
   Jerusha Abbott har växt upp på ett barnhem. När hon är 18 år får hon veta att en anonym välgörare har beslutat sig för att bekosta hennes collegestudier, med det enda villkoret att hon skriver brev till honom. För en föräldralös flicka som aldrig trott att det skulle vara möjligt att få utbilda sig är det en oerhörd chans, och Jerusha är väldigt entusiastisk och tacksam.
   Boken består av hennes brev till den okände mannen, som hon kallar Daddy-Long-Legs (som insekten) eftersom det enda hon vet om honom är att han är lång. Brevens innehåll varierar med hennes humör, ibland är hon strålande glad och berättar små anekdoter om livet på skolan och ibland sur och irriterad på att hennes brevvän aldrig svarar på hennes brev. Jag tänkte mig att boken skulle ha lite mer Anne på Grönkulla-kvaliteer, och men intrigen är mycket, mycket tråkigare. Faktum är att det inte händer någonting under Jerushas fyra år på college. Hon köper nya klänningar för pengar som Daddy skickar, hon lär sig simma, hon går på dans på Princeton. Men det finns inga som helst konflikter i boken (förutom nån missad tenta, och att hon ibland straffar Daddy genom att skriva extremt formella brev), vilket kanske är en ganska realistisk skildring men inte en särskilt intressant. Slutet gör mig dessutom riktigt irriterad! Det här är en av de där klassikerna som inte har så mycket att säga oss längre.

A monster calls - Patrick Ness

Sju minuter över tolv på natten kommer monstret till Conors hus. Det är enormt stort och bultar på väggen så att tavlorna ramlar ner, men Conor blir inte rädd. Han hade väntat sig något värre.

Monstret har kommit för att berätta tre historier, för berättelser är viktiga. Conor vill inte höra några historier, vad han vill är att allt ska vara som förr. Som det var innan hans mamma blev sjuk, när han blev behandlad som alla andra.

Monstret är inte intresserat av vad Conor vill, det har blivit kallat och tänker göra det monster gör. Det vill ha något från Conor, något som han absolut inte vill ge.

A monster calls är en annorlunda berättelse om sjukdom, sorg och mobbing - inte en skräckbok som man skulle kunna tro. Den är väl egentligen skriven för barn, men det är en sån där fin bok som passar för vuxna också (sådär lite Roald Dahl-aktig). Jag gillar kombinationen av sagomonster och riktigt bitande realism.

Spegelvampyrer

Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt

Arri är sjutton år och missförstådd av hela världen. Det är föräldrarna, välvilliga men omöjliga att prata med, lillasystern som förvandlats till en översminkad såpaklon och bästisen som plötsligt säger upp kontakten efter en konflikt som Arri anser sig vara oskyldig till. I skolan finns Oscar, ouppnåligt vacker, som Arri drömmer om men inte tror att hon nånsin kan komma närmare.
   En dag ser hon en skugga i spegeln, och innan hon vet ordet av har hon fått tillträde till en annan värld. Den gåtfulla platsen heter Eidolon och befolkas av en grupp bleka, vackra vampyrer. Arri får en speciell kontakt med Leonidas, och han berättar att hon har kommit till Eidolon av en särskilt anledning. Just hon behövs.
   I den vanliga världen händer det också intressanta saker. Oscar visar sig vara betydligt mer lättillgänglig än Arri kunnat drömma om, och hon inser att hon kommer bli tvungen att göra ett val...

Arri är oerhört irriterande, så pretantiös och högtravande - precis som många sjuttonåringar. Det övernaturliga inslaget vävs inte samman med verkligheten på ett helt övertygande sätt, jag tycker bättre om styckena som handlar om familjen, skolan och Oscar än vampyrdelarna. På det stora hela är boken iallafall underhållande och ger en lite annorlunda vinkel på vampyrtemat.

Tio stationer - Jenny Valentine

Lucas och hans storasyster Macy övertalar sin mamma att få ta med sig lillebror Jed och farfar Norman på utflykt till ett museum. Det är bara tio stationer med tunnelbanan, vad kan gå fel? En hel del tydligen. Plötsligt har lillebror och farfar, som är ganska senil, försvunnit spårlöst och paniken är ett faktum.

Den här boken fick jag gratis på bokmässan. (Det är mer en novell än en roman, bara 62 sidor lång). Tydligen är karaktärerna gamla bekanta för Jenny Valentine-läsare, det handlar om samma familj som i Hitta Violet Park. Jag kan tänka mig att om man har läst den och älskat den så tycker man att det är fint att återse Lucas och hans syskon. Har man inte läst den så är Tio stationer tyvärr ganska menlös och inte särskilt spännande. Jag tänker att jag borde testa att läsa en av Jenny Valentines vanliga böcker - hon är så hypead i bokbloggarvärlden så det måste ju finnas något där som jag inte ser i den här boken.

En sån där vidrig bok där mamman dör

När hon har gått
smakar jag på Whips
berömda pannkakor

och de är delikata. 
Onekligen.

Men jag vill ändå trycka ner det perfekta lasset
i halsen på honom.

Mamma
kunde inte laga mat.


I En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones får vi möta Ruby vars mamma just har dött. Hennes moster kan inte ta hand om henne, och den enda andra släkting som finns att tillgå är en pappa som hon aldrig har träffat. Inte nog med att pappan bor på andra sidan USA så att Ruby måste flytta flera tidszoner ifrån alla sina vänner - han är dessutom en berömd (och rik) filmstjärna. Pappan visar sig vara snäll, och det är uppenbart att han anstränger sig för att lära känna sin dotter. Ruby tycker att det är för sent för sånt. Han övergav henne och hennes mamma, han är en svikare som man inte kan lita på.

Boken är skriven i diktform, vilket till en början var lite fint och sedan övergick till att bli mer och mer irriterande. Jag tycker inte att läsningen flöt så bra, de korta raderna gjorde att jag tänkte in konstiga pauser i alla repliker. Ruby är lite väl oresonlig, men å andra sidan har hon en väldigt turbulent tid bakom sig så man kan kanske unna henne att vara lite tjurskallig.
Boken var ok, men om den hade varit skriven på "vanligt" sätt (vilket jag föredrar rent språkmässigt) så hade den inte haft något unikt alls. Den är finns betydligt mycket mer form än berättelse i den, och det är lite tråkigt.

Kitty

 Maken och jag tillbringade helgen på hotell, ett väldigt bra hotell med en bokhylla med ungdomsböcker på rummet. Perfekt som extraläsning när man fick någon timme över. Jag läste Kitty och häxans tecken av Carolyn Keene. Jag har inte läst någon Kittybok på väldigt länge så jag blev fascinerad av hur dålig den var. Jag hade för mig att Kittyböckerna var rätt bra och spännande.

En av Kittys grannar har ärvt antika möbler men de blir stulna. Spåren leder mot en del av Pennsylvania där folket är mennoniter, vilket verkar påminna om amishfolket. Alla Kitty och hennes kusiner träffar blir väldigt förtjusta i dem, bjuder dem på mat och att sova över. Den ende i hela boken som inte är snäll och trevlig är tjuven.

Det mest irriterande var att alla karaktärer hade ett enda karaktärsdrag och noll utveckling. Kitty är en bra detektiv och väldigt käck (så ok, två karaktärsdrag), vilket yttrar sig i att hon är ihärdig med att ställa frågor och rätt bra på att koppla ihop saker. Hon kan inte gå förbi en byggarbetsplats utan att råka rädda några barn från en fallande bjälke och alla älskar henne så fort de får syn på henne.

Kittys ena kusin George är en pojkflicka, enligt boken. Det är dock mycket oklart vad det är som gör henne till en, eftersom hon är i princip identisk med de andra. Den andra kusinen, Bess, gillar mat och är lite rund. Dessa två tillför ingenting till historien förutom att det kanske skulle varit lite märkligt om Kitty gett sig iväg ensam.

Jag tycker att det mesta folk gör och säger i boken känns ologiskt. Det mest irriterande är hur Kitty behandlar hushållerskan, som ska vara som en mor för henne. Och hur alla de träffar glatt bjuder in dem på mat, på att hjälpa till i hushållet, att tillbringa natten där... Det  må gå snabbt att läsa en Kittybok, men det finns andra ungdomsböcker som är bättre att läsa. 

Ger mig på en sommarlovsklassiker...

Det känns som om alla har läst Tordyveln flyger i skymningen.
När jag var liten gick den som sommarföljetong i radion, flera gånger. Jag lyssnade, men lyckades nog aldrig höra samtliga avsnitt. Nu, många år efter mina jämnåriga, är jag ikapp. Jag har också läst den!

Jonas, Annika och David är tre tonåringar som snubblar över ett riktigt sommarlovsmysterium. När de hjälper ägaren till Selanderska gården att vattna blommorna när hon är bortrest hittar de en bunt brev från en tid för länge sen. Breven berättar om ett kärlekspar, men också om en egyptisk staty som ska ligga gömt någonstans i bygden. De bestämmer sig för att försöka hitta statyn, och en härva av oförklarliga och mystiska händelser tar sin början.

Jag är nog för gammal för den här boken. Visst, det jag känner igen från radioteatern ger en mysig nostalgisk sommarlovskänsla, men utöver det ger boken mig inte så mycket. Mysteriet är inte särskilt intressant, David är väldigt platt tecknad, Annika känns lite som Annika i Pippi Långstrump - sådär rejäl och präktig som tjejer ofta är i lite äldre barn- och ungdomsböcker. Och Jonas. Jonas är så fruktansvärt irriterande hela tiden, förmodligen beroende på att han är yngre och barnsligare än de andra, men jag sitter ändå och önskar att han bara ska vara TYST flera gånger. Och what's with the Salmiak? Det äts salmiakgodis på i stort sett varje sida, Jonas och prästen Lindroth har en helt klart osund relation till lakrits. Nej, det här var ingen bok för mig, men jag har i och för sig inte varit så förtjust i Maria Gripes andra böcker så det kanske jag borde anat redan innan jag började läsa.

Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg

Ella är sexton år och går första året på ett teatergymnasium och har stora planer för framtiden. Hon ska bli berömd skådespelare, arbeta på Dramaten och gifta sig med Jonas Malmsjö. Det är ju ganska långt tills dess, och innan hon blivit vuxen ska hon väl ändå kunna hitta några söta pojkar att ha lite kul med. Jodå, Ella hittar pojkar. Flera stycken! Frågan är om hon egentligen vill vara ihop med dem eller kanske bara leka lite. Det är ju så härligt att få bli sedd och uppskattad, att flirta och få intresserade ögonkast tillbaka. Att hångla lite, även med nån som man inte alls vill träffa igen men som är så gullig just den här kvällen att man inte kan stå emot.  Ibland menar hon allvar, ibland inte - och det är sällan det klaffar med vad killarna tänker.
   Ella känns som en ganska typisk tonåring på många sätt - hon testar sig fram, söker uppmärksamhet, bråkar, festar och grubblar. Jag gillar henne för att hon känns så levande och mångsidig - ibland är hon rolig, ibland sur och missunnsam. Det är så att säga ingen förskönad bokhjältinna vi har att göra med. Boken utspelar sig i ett sent 90-tal. Ella dansar till Nirvana, sminkar sig som Courtney Love och ringer från hemtelefonen. Roligt för oss som var tonåringar precis då, men samtidigt är det inget större fokus på tidsmarkörer så jag tror att flera yngre läsare inte ens reflekterar över att det det inte är nutid. Jag läste Kär i kärleken precis innan jag läste denna och de har ju på sätt och vis lite samma tema: sökandet efter sex och relationer. Söta pojkar... är dock mycket bättre enligt mig, både för att huvudpersonen är så mycket tydligare tecknad och för att det händer mer runt omkring som inte är relationsrelaterat.

Inte särskilt kär i denna bok...

I Kär i kärleken av Lina fors flyttar sextonåriga Timotej med sin mamma och sin styvpappa Örjan till London, får en egen liten lägenhet och ger sig in i en karusell av kärleksaffärer. Hon blir nämligen kär. Hela tiden. När Timmy, som hon kallas, är kär får hennes kompisar stå ut med ett ändlöst analyserande och ältande. Själva får de inte komma till tals så mycket i boken, kanske för att Timmy inte står dem så nära, kanske för att hon är för självcentrerad för att vara intresserad av annat än sig själv och sina killar.

   Jag var inte så förtjust i den här boken, den är för tråkig och huvudpersonen är för platt. Det känns inte som att jag lär känna Timmy mer än ytligt och jag får ingen riktig förståelse för varför hon är som hon är och gör som hon gör. Hon klagar på att en av killarna tycker att deras olika bakgrund (han arbetarklass, hon från välbärgad börsfamilj) är ett problem, men tänker samtidigt skäms hon över att han inte är fin nog.
   Det bästa med boken är skildringen av familjerelationerna. Det är ett väldigt gnällande på styvpappan Örjan, Timmy retas ständigt med sin mamma för att han är tråkig, dum osv, men sen skymtar det hela tiden fram mellan raderna att hon trots allt är väldigt fäst vid honom och att han är en pålitlig och uppmärksam vuxen på ett sätt som hennes egna föräldrar kanske inte är.

Det borde finnas regler - Lina Arvidsson

"Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga. Jag läser på för att bli bättre. Snappar upp tips här och var. Veckorevyn till exempel, är en tidning som riktar sig till oss blivande kvinnor. Där står det om smink och kläder och hur man ska förföra killar".

Mia och Mirjam är fjorton år och bästa vänner. De bor i en håla, en riktigt tråkig håla och längtar så de kan spricka efter att få börja gymnasiet i grannhålan som är lite större. Dessutom ska de ju gå på estetgymnasiet, där alla snygga och intressanta killar går. Tills dess har de mycket att öva på. Man måste till exempel kunna dricka kaffe trots att det inte smakar gott, även om det nog är viktigare att kunna dricka rödvin.
   Skolan är osannolikt tråkig, även om det går att förstå mattetalen så är de ju helt meningslösa när man ska bli konstnär. Gympaläraren är ett äckel som tjuvtittar på tjejerna i omklädningsrummet och om man ska spana på den snyggaste killen får man försöka bortse från att han alltid har keps.
   Mirjam ligger steget före Mia, hon har en kille. Eller kille och kille, hon dejtar den frånskilda, fyrtioåriga småbarnspappan Per i hemlighet. Mia tycker att det är äckligt, men Mirjam är så lycklig att det är svårt att veta vad man ska säga för att tala henne till rätta. Med hjälp av sin andra kompis Karl, killen som är för smart för att riktigt passa in i skolan, gör hon en plan för att få Mirjam att inse att Per är helt fel för henne.

Det bästa med den här boken är att den känns så äkta, som en dagbok skriven av en fjortonåring. Det beror inte bara på själva språket utan även Mias tankar är så himla typiska för högstadieåldern. Jag gillar att det inte händer så mycket i boken, alla problem får inte en lösning och alla människor går inte att förstå - det bidrar till att det känns "på riktigt". Medan jag läste funderade jag lite på om jag hade gillat boken när jag var 14-15 år, och jag är faktiskt inte så säker på att jag hade det. Nu, rätt många år senare, är det roligt att läsa den, skratta och tänka "men ååå så typisk sak att säga i den åldern!" men om jag varit jämnårig med huvudpersonerna hade jag nog fokuserat på händelseförloppen och tyckt att storyn var lite för tunn. Men, som sagt: nu gillar jag den mycket!

Just listen - Sarah Dessen

Annabel har förlorat sin bästa kompis Sophie. Sophie som är vild och galen och populär - och som är biljetten till ett lyckat highschoolliv bland de populära. Nu är Sophie arg, väldigt arg, över någonting som hände strax före sommaren och Annabel är ensam och utfryst.
   Tillsammans med sina två äldre systrar har hon varit modell sen barnsben. Det har varit kul, men nuförtiden känner Annabel att hon nog skulle vilja sluta. Problemet är att hennes mamma, som älskar modellandet,  har haft det svårt och kämpat först med en djup depression och sen med mellandotterns ätstörning. Hon är så glad och stolt, inte kan man väl ta ifrån henne det nöjet?
  Annabel har väldigt svårt att ta konflikter och säga ifrån. Hon vågar inte, för de som blir arga försvinner ju och kommer inte tillbaka. Det är bättre att vara tyst och anpassa sig till situationer, åtminstone är det mycket lättare.
   I skolan finns Owen, den tysta, arga killen som ingen känner. Han är känd för att ha slagit ner en annan kille på skolans parkering och alla undviker honom. När han och Annabel lär känna varandra blir hon tvungen att åtminstone försöka säga vad hon egentligen tycker och tänker, och det kanske inte är så svårt ändå. Förutom till ...alla som inte är Owen.

Sarah Dessen har, som vanligt, skrivit en engagerande och trovärdig ungdomsbok där man verkligen lär känna karaktärerna. En riktig sträckläsningsbok.

Resten får du ta reda på själv

Ibland är det trevligt att vara sjuk, man får ligga nedbäddad i soffan, dricka te och äta glass och bara läsa böcker. Ibland är det mindre trevligt då man missar roliga saker som bokträffen om Lauren Olivers bok Resten får du ta reda på själv. Men jag fick i alla fall läsa boken.

Boken börjar med att huvudpersonen, Sam, dör. Dagen som skulle vara så perfekt slutar i tragedi. Men dagen efter vaknar hon igen, till samma dag som gårdagen. Vad behöver hon ändra för att inte dö, eller ska hon återuppleva dagen igen och igen, resten av sin död?

Jag gillar boken och upplägget även om det ibland känns väldigt lik Måndag hela veckan. Men det känns som det mest troliga scenariot, först förnekelse av att det händer, sedan utnyttjande av att ingen kommer komma ihåg vad som händer och slutligen någon sorts acceptans. Sam utvecklas mycket som person under den återupplevda dagen och jag gillar att alla andra inte verkar utvecklas utan bara reagerar på de olika saker som Sam gör (det är det som stör mig mest i Måndag hela veckan, att hela staden tycks utvecklas med Bill Murray, men nu är inte det här en filmrecension). Frågan är dock om alla verkligen skulle reagera så positivt på förändringen, den sker ju för deras del från en dag till en annan.

Även om slutet är en smula förutsägbart tycker jag att Oliver får ihop det hela bra. En sak stör mig dock väldigt mycket, dagen det hela utspelar sig på kallas amordagen. Det är den 12e februari så jag antar att det hänger ihop med alla hjärtans dag, men det blir aldrig tydligt om det är meningen att det ska vara något separat som därför heter något annat. Kanske heter den så redan i originalet, men jag tycker det känns som en märklig översättning. Personligen skulle jag föredragit valentindagen, men det är en ganska liten detalj i det stora hela.

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

När Sara kommer hem till Luleå från ett utbytesår i London ser hon fram emot att få tillbaka sitt "gamla liv" med sitt kompisgäng, men hon hoppas samtidigt att livet ska bli lite bättre och roligare - hon har ju faktiskt lärt sig så mycket, blivit mer självständig och modig. Problemet är att innan hon åkte iväg gjorde hon slut med sin pojkvän Mattias. Mattias och hans tvillingsyster Bella har varit Saras bästa kompisar sedan hon var liten, men nu verkar de göra allt för att undvika henne.
Livet i Luleå blir snabbt tråkig vardag, och på en impuls bestämmer sig Sara för att testa att träna kampsport. Där träffar hon Adrian, som både är otroligt irriterande och väldigt rolig. Frågan är hur det ska kunna fungera att både vara med honom och få tillbaka Mattias som vän.

Jag tycker att boken, som alla Johanna Lindbäcks ungdomsböcker, är vardagligt realistisk och både karaktärer och dialoger känns väldigt äkta.