Livet går så fort. Och så långsamt.

Efter att ha älskat Martina Haags bok Det är någonting som inte stämmer var jag väldigt peppad på att läsa hennes nästa roman Livet går så fort. Och så långsamt. 
Boken handlar om att gå på högstadiet. Att vara en del av en rangordning där allt man gör spelar roll för vem man tillåts vara, att frysa i en för kall jacka, att vägra mössa på vinter, att stå i rökrutan och att befinna sig i ett eget tonårsuniversum som ibland knappt har några beröringspunkter med den övriga världen. Martina Haag får till en skildring som känns äkta, vilket innebär att man som vuxen läsare ofta vill skaka om huvudpersonen som är en så ooootroligt irriternde tonåring på alla sätt som det är möjligt att vara det, samtidigt som man känner igen sig själv och andra, minns och ibland nästan flyttas tillbaka i tiden. 
För mig hade ljudboken vunnit på att ha en annan inläsare än författaren själv. Jag gillar verkligen Martina Haag, men hennes inläsarröst gör att jag ibland har lite svårt att ta berättelsen på allvar eftersom hon då och då gör konstiga betoningar och läser på ett sätt som gör det lite tveksamt om vissa saker är på skämt eller allvar. 

Fangirl - Rainbow Rowell

Efter att ha golvats av Rainbow Rowells lysande roman Park & Eleanor såg jag mycket fram emot att läsa Fangirl. Och jo, den var faktiskt också riktigt bra.
   Cath och hennes tvillingsyster börjar på college, och det blir en alltför stor omställning för Cath. Systern är utåtriktad, och vill bryta sig loss från familjen, Cath är inbunden och rädd för det mesta. Hon hade helst velat ha sin syster nära, helst i samma rum, men nu får hon istället hantera en skränig rumskompis vars pojkvän hänger i korridoren precis hela tiden. Det enda som Cath egentligen vill göra är att sitta i sin säng och skriva fanfiction om en Harry Potter-liknande bokserie - hon är enormt uppskattad på forumet och läses av fans från hela världen. Trots att hon är väldigt avståndstagande och torr så får Cath faktiskt några vänner (de får mer eller mindre tvinga henne) som kanske kan dra henne ur det utanförskap hon inte ser någon utväg från.

Karaktärerna är välskrivna och mångfacetterade. Man vill både örfila dem och krama dem, om vartannat, och jag älskar att de inte är enkla. Boken lever inte riktigt upp till nivån som fanns i Park & Eleanor, och vissa saker känns inte helt genomarbetade. (Varför har Cath inte en enda kompis på nätet? Hon tillbringar all sin lediga tid på forum för människor med samma smala intresse, det känns lite konstigt att hon inte har kontakt med några andra där). Det hade varit kul om fangirlandet hade fått ta större plats (gärna på bekostnad av de jättelånga utdragen ur de fiktiva Simon Snow-böckerna och de från Caths eget förfatarskap). Jag vill veta mer om fan-kulturen: hur det känns, vad de gör, vad de pratar om, inte exakt vilka ord de läser.

Forgive me, Leonard peacock - Matthew Quick

Ingen kommer ihåg Leonards födelsedag, inte ens hans egen mamma. De har inte heller en aning om att det är hans allra sista dag i livet. Han ska bara överlämna ett par presenter till sina få vänner, sen ska han mörda en klasskamrat och skjuta sig själv.
   Trots många tillbakablickar och förklaringar som kommer bit för bit så kommer man inte huvudpersonen tillräckligt nära för att riktigt förstå honom. Ämnet är intressant, och boken är helt ok, men den känns lite ytlig och lite för kortfattad.   

Oppositionspartiet - Gun-Britt Sundström

 

Det är 1960-tal i Stockholm och Saga är en av gymnasiets begåvade elever, en av dem som knappt behöver anstränga sig för att få bra betyg. Hon anstränger sig ändå, vad annat ska man göra? 

Trots det är hon inte särskilt lätt för lärarna att hantera, hon säger ifrån när hon inte håller med och hon kräver rättvisa och relevans. När hon hamnar i trubbel för sin frispråkighet upptäcker hon att det finns fler i klassen som är som hon. Tillsammans bildar de Oppositionspartiet, de som vägrar bli en del av den Grå Massan. De som ska förvalta kulturen, de som har en lysande framtid att se fram emot. De äter bakelse efter bakelse på konditoriet, och hinner samtidigt uppfinna ett eget språk, kontakta andevärlden och skaffa sig en och annan pojkvän.

   Jag älskar Saga och hennes kompisar. De är så underbart tonårspretentiösa, med en överintellektuell och ofta elitistisk humor. Deras vänskap och mod i otaliga små vardagsuppror är både roligt och lite rörande att följa. Den är kanske inte riktigt lika bra som Maken (som jag har tjatat om i massor av inlägg nu..) men jag tyckte mycket om Oppositionspartiet! Den här kommer jag garanterat att läsa fler gånger.

De döda språkens sjö - Carol Goodman

Jane Hudson återvänder som lärare i latin till samma flickinternat som hon själv läste vid som tonåring. Då, på 70-talet, hände något hemskt och tre ungdomar förlorade livet. Återkomsten till skolan väcker upp minnet av det som hände, men det verkar också som att historien faktiskt upprepar sig. Någon verkar känna till hemligheterna från det förflutna, och snart svävar både Jane, hennes familj och hennes elever i fara.
   Ett par kapitel in i boken tyckte jag att den var ganska fantastisk, och älskade den täta stämning som målas upp kring elevernas mytologi, latinstudier och hemligheter. När jag hade läst ungefär halva började jag tröttna. Vad Janes hemligheter egentligen består i fortsätter vara mystiskt länge, men vem som är skurken i nutid är alltför uppenbart. Det är faktiskt lite synd att boken är skriven som en deckare/thriller, för mig var det intressanta med den relationerna mellan elever, lärare och skolan. Där tycker jag att det bränner till lite, inte helt olikt känslan i The Secret history. Boken är läsvärd, trots att jag inte var så imponerad av nutidens mysterium- hemligheterna från det förflutna räcker långt nog.

Among others: Ja, den var magisk!

Among others är en sån där bok som man sugs rakt in i, sådär så att man blir förvirrad när man tittar upp och kommer på att man faktiskt är någon helt annanstans än bredvid huvudpersonen.
 
Det är sent 70-tal i England. Morwenna, född och uppväxt i Wales, har förlorat sin tvillingsyster, skadat sitt ben allvarligt och rymt från sin mamma (som hon hävdar är en häxa). Socialen placerar henne hos hennes far, en man som hon inte har träffat sedan han lämnade familjen när tvillingflickorna var bebisar. Nu bor han tillsammans med sina dominanta systrar i England, och låter dem styra allt. Systrarna vill bli av med Morwenna - det är iallafall så hon tolkar det faktum att hon skickas iväg för att bo på en anrik internatskola. På skolan kretsar allt kring sport, och Morwenna som en gång sprang snabbast av alla kan nu knappt ta sig uppför en trappa med sitt värkande ben. Hon passar inte in bland de välbärgade engelska flickorna, och tillbringar timme efter timme böjd över olika SF-romaner. Ute i skogen finns feer om man vet var man ska titta, men de likar inte riktigt de feer som hon lekt med som barn och är inte till någon hjälp.
 
Among others är en coming-of-age-historia från ett outsiderperspektiv, med en magisk touch. (Snygg svensk mening där...) Jag tyckte mycket om Morwenna, även om hennes bakgrund avslöjas långsamt och fragmentariskt lär man känna henne snabbt eftersom boken är skriven i dagboksform och hon inte snålar på analyser av allt omkring henne. Jag älskar den här typen av romaner, där realism och magi vävs ihop så att man inte riktigt vet vad som är verkligt och inte. (Som bonus får den science fiction- och fantasyintresserade enormt många boktips eftersom allt som Morwenna läser redovisas noggrant).

Var är Alaska? - John Green

Miles liv är ganska tråkigt. Han har en bra relation till sina föräldrar, men han har inga jämnåriga vänner. Det här hoppas han ska förändras när han börjar på internatskolan Culver Creek, samma skola som hans far en gång gick på.
   Livet på internatet blir inte riktigt som han hade förväntat sig. Till en början är de andra eleverna lite avståndstagande, Miles får vara med ibland, ibland säger de ifrån. Hans rumskompis Översten lär honom hur elevkulturen funkar, om hur man gömmer sprit för lärarna och om vikten av att hitta på det perfekta sprattet. Så småningom blir ändå Miles och Översten kompisar, och Miles lär också känna den nyckfulla Alaska. Hon är olik alla andra han har träffat. Så vacker och vild, ibland en omtänksam vän, ibland så elak att man inte står ut med henne. Runt Alaska och Översten byggs ett litet kompisgäng upp, och Miles är för första gången i sitt liv en del av ett sådant.
   Jag kan tycka att Alaska är ganska tröttsam som karaktär. Det känns som att man har träffat på både denna mystiska wild child till tjej och pojken som dyrkar henne trots/tack vare att hon är så svår att först i litteraturen både en och två gånger. Så tänkte jag när jag läste, men samtidigt gjorde det inget för det finns inget som inte känns verkligt i deras relation. Dessutom handlar boken om så mycket mer.
   Boken är väldigt välskriven, med snyggt uppbyggda karaktärer (som kanske pratar lite för mycket och välformulerat för att kännas hundra procent som trovärdiga sextonåringar, men sånt gillar ju jag) och ett lättläst och fint språk. Den har hypats en hel del i bokbloggar, vilket brukar göra mig nyfiken men skeptisk. Det är långt ifrån alltid som jag faller för böcker som älskas i bokbloggarvärlden, (tyckte t ex att Jellichoe road var ganska menlös) men i det här fallet tycker jag att boken är värld de positiva ord som har östs över den. Nu är jag väldigt sugen på att läsa John Greens andra, ännu mer blogghypade bok The fault in our stars!

Ett inlägg utan unicitet

När alla bokbloggare gemensamt hyllar en bok vet man att det är ett ganska säkert kort. Därför läste jag Jellicoe road av Melina Marchetta, precis som alla andra. Och precis som alla andra älskade jag den. Fast det var länge sedan jag grät så mycket till en bok.

Taylor bor på en internatskola och vet inget om sina föräldrar. Eleverna har ett "krig" mot barnen i den intilliggande byn samt mot kadetterna som varje år har en del av sin utbildning intill. Det som från början verkar ganska allvarligt visar sig snart vara en underhållande lek. Medan Taylor leder kriget blir hon allt bättre vän med både kadetter och folk från byn. Samtidigt börjar hon luska i sin bakgrund för att ta reda på mer om sina föräldrar.

Om man ser helt krasst på handling och upplägg är den här boken inget speciellt alls. Ungdomar rotar i det förflutna, självklart utan att fråga någon vuxen rakt ut, och historien varvas med scener från ett förflutet, där man inte får reda på exakt vem som är vem. Men det är ändå en fantastiskt bra bok, vilket beror på de väldigt bra skildringarna av personerna, med deras känslor och idéer. Miljöskildringarna är också pricksäkra. Dessutom är alla vettiga och trevliga och sakerna de gör är logiska. Igen är ond bara för sakens skull och ingen gör något korkat bara för att föra historien framåt. Så jag sållar mig till alla andra och säger: läs den!

En sån där vidrig bok där mamman dör

När hon har gått
smakar jag på Whips
berömda pannkakor

och de är delikata. 
Onekligen.

Men jag vill ändå trycka ner det perfekta lasset
i halsen på honom.

Mamma
kunde inte laga mat.


I En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones får vi möta Ruby vars mamma just har dött. Hennes moster kan inte ta hand om henne, och den enda andra släkting som finns att tillgå är en pappa som hon aldrig har träffat. Inte nog med att pappan bor på andra sidan USA så att Ruby måste flytta flera tidszoner ifrån alla sina vänner - han är dessutom en berömd (och rik) filmstjärna. Pappan visar sig vara snäll, och det är uppenbart att han anstränger sig för att lära känna sin dotter. Ruby tycker att det är för sent för sånt. Han övergav henne och hennes mamma, han är en svikare som man inte kan lita på.

Boken är skriven i diktform, vilket till en början var lite fint och sedan övergick till att bli mer och mer irriterande. Jag tycker inte att läsningen flöt så bra, de korta raderna gjorde att jag tänkte in konstiga pauser i alla repliker. Ruby är lite väl oresonlig, men å andra sidan har hon en väldigt turbulent tid bakom sig så man kan kanske unna henne att vara lite tjurskallig.
Boken var ok, men om den hade varit skriven på "vanligt" sätt (vilket jag föredrar rent språkmässigt) så hade den inte haft något unikt alls. Den är finns betydligt mycket mer form än berättelse i den, och det är lite tråkigt.

Cirkeln en gång till

I väntan på uppföljaren Eld läste jag om Cirkeln. Det var nog tur, för jag hade glömt en hel del av både intrig och huvudpersoner visade det sig.

De flesta som läser bokbloggar har väl stenkoll på både Cirkeln och Eld vid det här laget, men en kort sammanfattning av handlingen kan jag väl dra ihop ändå!
   I bruksorten Engelsfors i Bergslagen lurar ondskan alldeles bakom hörnet, något som sex gymnasietjejer snart kommer bli varse. En efter en upptäcker de att allt inte är som vanligt, det händer konstiga saker och de kan göra saker de verkligen inte kunnat förut. De är inte vänner och har i stort sett ingenting gemensamt, men nu får de veta att är häxor: De Utvalda som fötts för att bekämpa det som hotar hela mänskligheten. Motvilligt närmar de sig varandra och försöker samarbeta, vilket minst sagt är svårt.

Det jag gillar mest med boken är magin. Tonårshäxor, det är ju ett fantastiskt roligt tema! Sen gillar jag huvudpersonerna väldigt mycket, de känns väldigt levande. Även om det är lite klyschigt att tjejerna är så olika (känns lite Spice Girls sådär) så är det det som gör historien så intressant, både för att deras olika sätt att se på saker ger omväxling och för att det skapar intriger och problem som gör att den vanliga världen utanför magin också blir intressant.

Den höll absolut för en omläsning, jag var helt fast även den andra gången och sträckläste boken.

Törst

Törst är den första boken i serien Vampire Academy av Richelle Mead. Jag är inte överdrivet förtjust i vampyrer men jag gillade ändå den här boken. Intressant nog, för jag tycker inte speciellt mycket om huvudpersonerna. Men det är ett intressant och välgenomfört universum och överlag ganska trevligt.

I den här världen finns goda, levande, vampyrer, onda, odöda vampyrer och halvvampyrer som skyddar de första från de andra. De goda vampyrerna och halvvampyrerna går på internatskolor runt om i världen, den skola boken utspelar sig på ligger i Montana. Vi får följa halvvampyren Rose som har ett speciellt band till vampyren Lissa och kan göra vad som helst för att skydda henne.

Jag känner tyvärr att jag inte bryr mig särskilt mycket om Rose eller förstår varför hon gör som hon gör, samtidigt som det är helt uppenbart vad som ska hända i boken och, så snart man förstått det, vad som kommer hända i uppföljarna. Men lustigt nog är jag sugen på att läsa de andra i serien, trots att jag dissat det mesta av boken. Så någonting har författaren gjort rätt.

Den här bilden är en del i min nya utmaning, fota boken med ett stilleben som inspirerats av innehållet i boken. Minst tre ska jag göra, sedan får jag se. Men med tanke på hur roligt det var att fundera ut och fota de här kommer de nog att återkomma ibland.

Just listen - Sarah Dessen

Annabel har förlorat sin bästa kompis Sophie. Sophie som är vild och galen och populär - och som är biljetten till ett lyckat highschoolliv bland de populära. Nu är Sophie arg, väldigt arg, över någonting som hände strax före sommaren och Annabel är ensam och utfryst.
   Tillsammans med sina två äldre systrar har hon varit modell sen barnsben. Det har varit kul, men nuförtiden känner Annabel att hon nog skulle vilja sluta. Problemet är att hennes mamma, som älskar modellandet,  har haft det svårt och kämpat först med en djup depression och sen med mellandotterns ätstörning. Hon är så glad och stolt, inte kan man väl ta ifrån henne det nöjet?
  Annabel har väldigt svårt att ta konflikter och säga ifrån. Hon vågar inte, för de som blir arga försvinner ju och kommer inte tillbaka. Det är bättre att vara tyst och anpassa sig till situationer, åtminstone är det mycket lättare.
   I skolan finns Owen, den tysta, arga killen som ingen känner. Han är känd för att ha slagit ner en annan kille på skolans parkering och alla undviker honom. När han och Annabel lär känna varandra blir hon tvungen att åtminstone försöka säga vad hon egentligen tycker och tänker, och det kanske inte är så svårt ändå. Förutom till ...alla som inte är Owen.

Sarah Dessen har, som vanligt, skrivit en engagerande och trovärdig ungdomsbok där man verkligen lär känna karaktärerna. En riktig sträckläsningsbok.