One for sorrow

One for sorrow av Mary Downing Hahn

Under influensaepedemin 1918 dör en mobbad flicka, men återkommer strax som ett hämndlystet spöke. Jag läste boken 2017 och minns den knappt. Jag var nog lite för gammal för denna, tror att den hade varit ganska spännande om jag varit elva år ungefär. (Dock brukar jag gilla spökhistorier för mellan- och högstadieåldern, av någon anledning är de ofta läskigare än vuxenromaner med övernaturligt tema).

Galgbacken

Trettonåriga Lykkes släkt har samlats för midsommarfest, men hon känner inte alls för att vara med. Istället går hon ensam iväg i midsommarkvällen, och får se något som inte kan vara verkligt: en galge reser sig högst uppe på en kulle för att genast försvinna igen utan spår. Hon råkar också ut för en spöklik flicka, ett borttappat armband och mystiska inskriptioner och natten blir lång.

Kanske är boken spännande för sin rätta målgrupp (ca 10 år?) men för mig var den mest lite tjatig och det känns väl ihoptryckt att alla händelser ska klämmas in under en enda natt. Jag hade nog tyckt att den var spännande när jag var tio, men den är inte speciellt unik i sin genre.

Spöken och sjukdom och samhällskollaps (oh my!)

Hörrni, jag har hittat en JÄTTEBRA bok! Det var ett tips från Goodreads.com som ledde mig till The Uninvited av Cat Winters, och jag blev väldigt positivt överraskad. (Lyssnade på ljudboken).

Ivy är tjugofem år gammal, bor med sin familj på en bondgård en bit utanför en småstad och arbetar extra som pianolärarinna. När hon stapplar ut i världen igen efter att ha legat utslagen i en svår influensa en längre tid finner hon att ingenting är som det brukar. Sjukdomen har drabbat staden hårt, och många människor som hon har känt i hela sitt liv har gått bort eller ligger svårt sjuka. Samhället har mer eller mindre kollapsat och sjukhuset kan inte hjälpa alla som behöver vård. Det är en otäck värld, och det allra värsta är att hennes egen far och bror har begått ett fruktansvärt brott i sjukdomens skugga: tillsammans har de slagit ihjäl en man.
  Det finne en ytterligare dimension: Ivy har länge kunnat se spöken. Det är inget hon pratar om, för det skrämmer henne oerhört och hon tolkar synerna av döda som varsel om kommande dödsfall. När halva stans befolkning gått bort ökar de andliga besökarna markant...
 The uninvited var inte alls som jag trodde att den skulle vara. Jag tänkte mig en typiskt YA-spökhistoria i nutid, nåt triangeldrama, kanske en vampyr. (Ok, kanske borde ha läst lite mer av texten på Goodreads och inte bara klickat i "want to read" pga snyggt omslag...). Istället fick jag trettiotal, vuxna människor, jazz, kärlek och familjedrama och allt kändes seriöst och gripande. Riktigt bra, och dessutom väldigt överraskande handling. Jag hoppas verkligen att den här boken når en större publik för jag vill ha fler att prata om den med! (Läs inte på så mycket om den i förväg, det är betydligt bättre att inte veta så mycket i förväg).

Spökångest och gnäll

Man vet att man bloggar för sällan när det sparade fotot visar påskpynt flera veckor efter påsk...
Aja. Strax innan påsk läste jag alltså Rävsång av Christina Ljungqvist.

Finn har precis kommit hem från en lång, ensam resa genom Asien. Han drog utan att berätta för någon, och de flesta hemma i Göteborg trodde att han var död. Det är inte så lätt att återgå till nån slags vardag när både familj och vänner har svårt att komma över chocken han utsatte dem för, och inget blir lättare av att hans bortgångne far verkar ha svårt att lämna familjen ifred.
Precis som i Christin Ljungqvists tidigare böcker Kaninhjärta och Fågelbarn bjuder Rävsång på en tät och mystisk stämning där det övernaturliga till ganska stor utsträckning får gömma sig i skuggorna. Till skillnad från Kaninhjärta och Fågelbarn tyckte jag dock inte alls särskilt mycket om den här boken. Mest har det att göra med Finn, som är en ganska odräglig typ. Så gnällig och självcentrerad! Det blir ganska snabbt uppenbart att Hanna från de tidigare böckerna bor granne med honom, och jag läste vidare i ständigt hopp om att hon snart skulle få ta plats i handlingen med det hände först på slutet och då helt kort. Spökerierna är ganska vagt beskrivna, man vet inte riktigt om man ska tro att det finns ett spöke eller om det familjens samlade ångest som är problemet, och det är ju en intressant tanke kanske, men jag hade helt klart föredragit lite läskigare spökinslag.
Det var ingen favorit, detta.

Spökdeckare

Jag läser en massa deckare just nu, vilket har att göra med att jag har fått en bunt av en kompis och de är praktiska att läsa på vägen till jobbet eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket om de blir luggslitna. Dock är jag inte lika intresserad av deckare som jag varit tidigare, så det krävs en del för att jag ska gilla dem.

Nattfåk av Johan Theorin är en av de bästa deckarna jag läst på länge, trots att jag inte var särskilt förtjust i spökdelen av den. Den är stillsam och handlar mer om vardagsliv än om brott. Boken utspelar sig på norra Öland och landskapet skildras väldigt lockande, trots vinterstormar.

Personporträtten är lite svaga, som i de flesta deckare, men karaktärerna känns i alla fall sympatiska. Hela boken ger ett ganska trevligt intryck, men jag tyckte den blev lite läskig i mitten (hej, jag är trettio plus och fortfarande lite rädd för spöken).

Snögloben - Amanda Hellberg

Jag har länge tänkt läsa Snögloben, (största anledning till att jag inte har gjort det tidigare: har inte orkat gå till bibliotektet), och nu blev det äntligen av. Jag har läst alla tidigare romaner om Maja Grå, och gillat karaktärerna och att dessa böcker faktiskt lyckas skrämma mig lite.
I Snögloben har Maja fått ett nytt jobb hos polisen. Hennes särskilda förmågor ska användas i utredningar, men det är lite oklart exakt hur det ska gå till. När en man hittas död på sin bröllopsnatt kallas hon ut tillsammans med kollegorna till ett stort gods. Ett snöoväder gör det omöjligt för dem att lämna huset igen, och de blir instängda tillsammans med bröllopsgästerna - varav en kanske är mördren...
En spännande bok, men jag hade gärna sett att de övernaturliga inslagen var fler!

Kvinnan i svart

Jag har tydligen tagit en bloggpaus under semestern. Det var inte riktigt meningen, det mer "blev bara så". Men nu när jobbet snart drar igång igen (suck) så ska jag försöka göra livet lite roligare genom att börja blogga mer regelbundet igen.
Jag har hunnit läsa åtminstone ett par böcker under semestern. Bland annat den omtalade Kvinnan i svart av Susan Hill. Det är en klassisk spökhistoria: gammalt hus, mystisk svartklädd kvinna, konstiga ljud från träsket, tät dimma... Det är stämningsfullt och lite obehagligt, men rädd blev jag inte. En lite mysig bok som gick snabbt att läsa.

Obegripliga spökerier

The turn of the screw - Henry James.

En ung kvinna kommer till ett gods på landet för att arbeta som guvernant åt två små barn, men någonting står inte rätt till. Hon börjar se spöken, men ingen annan ser något. Barnen verkar vara inblandade, kanske rent av besatta, men förnekar att något pågår. Det hela slutar med minst lika många frågetecken som det började med, och jag sitter förvirrad och undrar varför detta räknas som nån slags klassisk spökhistoria. Inte läskig, inte intressant, knappt ens begriplig.

Gaimandoftande spöksaga.

Hittills har jag gillat allt jag läst av Lauren Oliver (förutom just slutet av Rekviem då). Jag tycker att hon är en oerhört skicklig författare i och med att hon skriver på ett sätt som känns så självklart enkelt, och samtidigt så träffsäkert med perfekta nyanser och tonfall. 

Liesl & Po är en Neil Gaiman-doftande saga. Den lilla flickan Liesl har spärrats in på vinden av sin elaka styvmor. Hennes enda tidsfördriv är att teckna, och en dag möter hon till sin förvåning spöket Po - som verkligen gillar bilderna hon ritar. Po är varken en flicka eller en pojke, eller kanske både och. Det är inte så lätt att komma ihåg sånt på den andra sidan. Hen har en liten följeslagare i spökdjuret Bundle (som kanske varit en hund. Eller en katt), och när Liesl möter dem ser hon genast möjligheten att skicka ett budskap till sin döde pappa. 

I en annan del av staden bor Will, alkemistens lärling. Han är, enligt sin husbonde, komplett värdelös. När Will gör ett misstag med en viktig leverans korsas hans väg med Liesls.

Jag tänker mig att de som gillade Gaimans Graveyard book nog uppskattar den här också. Det är en väldigt söt historia som passar utmärkt för vuxna (men även för barn från åttaårsåldern tror jag). 

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

En gång hade Hanna två bröder, Simon och Jens. Simon råkade ut för en olycka, han föll från en klippa under en lek, det var ingens fel, det säger alla. Men Hanna såg vad som hände, hon vet vem man inte kan lita på även om ingen vill lyssna på henne.
Hanna vet mer än så, hon har ständigt spöken omkring sig som drar i henne och vill berätta saker. Det går inte att stänga av, men hon har vant sig.
Det vilar en tung stämning över Fågelbarn. Kanske beror det mycket på att det inte finns någon drivande intrig, utan handlingen baseras mest på Hannas känslor. Jag tyckte mycket om boken, stilen liknar författarens debutbok Kaninhjärta, men där minns jag det som att det var en mer spännande berättelse. Här är det inte så mycket att man väntar på en spännande upplösning, mer att jag trivs med att vara i Hannas sällskap en stund.

Paper valentine - Brenna Yovanoff

Hannah försöker leva som en vanlig tonåring, men det är inte helt lätt när hennes bästa vän som dog i anorexia för ett halvår sedan envisas med att dyka upp titt som tätt för att umgås. Det är dock inte så mycket att göra åt. Lillian kommer och går som hon vill, och hon är inte särskilt annorlunda från när hon levde. Fortfarande retsam, fortfarande ganska elak.

 

I den lilla staden härjar en seriemördare, någon som ger sig på unga flickor. Hannah oroar sig mest för sin lillasyster, som verkar vara i mördarens favoritålder. Lillian var väldigt intresserad av fallet redan innan hon dog, och hon gör allt för att övertala Hanna att ta upp tråden och söka efter mördaren.

 

Jag var inte så imponerad av seriemördarspåret, men jag tyckte jättemycket om skildringen av Hannahs vänskap med Lillian. Uppfriskande att den inte var oproblematisk, och att Lillian kunde vara en elak jävel men ändå var en älskad vän. Det var också fint hur Hannah såg på sin syster och systerns kompis (även om de två yngre flickorna betedde sig som betydligt yngre än de tolv år de skulle vara).  Upplösningen var inte helt trovärdig, men sett som en bok om kärlek och vänskap tycker jag att Paper valentine var läsvärd.



Texas Gothic - Rosemary Clement-Moore

Amy och hennes syster Phin tillbringar sommaren ensamma på sin fasters gård. De ska ta hand om stället och om en flock getter, men när grannranchen gräver för att bygga en bro och en gammal begravningsplats hittas för de betydligt mer att göra. Amys familj är nämligen speciella, de har gåvor som alla inte har, och trots att Amy har försökt trycka tillbaka det så är hennes gåva att hantera spöken och det verkar som att ett riktigt otrevligt sådant har drivits fram av brobygget.
   Tyvärr tyckte jag att boken var ganska seg. Det tog lång tid innan jag över huvud taget brydde mig om hur det skulle gå, delvis för att det var för många och långa scener som fokuserade på arkeologiska utgrävningar. Mot slutet blev det mer spännande, och jag hade nog ändå gärna läst en fortsättning. Lite minus för den lite klyschiga kärlekshistorian, men samtidigt lite plus för att det iallafall helt saknas triangeldrama.

En besvikelse till skräcknovellsamling

De odöda är en novellantologi med bidrag från många olika författare, t ex John Ajvide Lindqvist, Amanda Hellberg och Anders Fager.
I början står det något i stil med "självklart kan man inte göra en skräckantologi utan att ta med klassiska noveller från Poe och H P Lovecraft". Så det har man gjort. (Även en av Selma Lagerlöf).
Jag håller inte alls med. Den svarta katten finns ju redan med i ungefär ALLA skräckantologier. Kan inte en samling noveller få vara modern för en gångs skull?
   Jag blev lite besviken på texterna. Ajvide Lindqvists novell hade något krypande otäckt över sig, de flesta andra var ren monstergore eller ganska ointressanta. Kanske hade jag för höga förväntningar, men det lät ju så bra med nya skräckberättelser. Inget i den här samlingen skrämde mig särskilt mycket. Synd!

Tistelblomman - Amanda Hellberg.

I den tredje boken om Maja Grå flyttar hon och hennes pojkvän Jack in i ett ensligt beläget hus på den engelska landsbygden. Huset, som kallas Tistelblomman, är nyligen upprustat men det bär tydliga spår av sina tidigare invånare. Folk i byn vill inte besöka huset, men de vill inte heller ge mer än antydningar om vad som är fel på det. För något är det som är fel, det känner Maja tydligt. Stämningen i Tistelblommman blir allt sämre, och Maja kan inte prata med Jack om det. Han vet nämligen inte vem hon är - att hon sedan hon var liten har kunnat se mer än vad andra gör.
   Jag gillade att det faktiskt blir lite läskigt, eftersom jag oftast blir besviken på böcker som ska vara skrämmande och sen inte är det. Här finns den där krypande stämningen som jag har längtat efter. Min enda invändning är egentligen att huset har ett lite fånigt namn, men det kan man ju faktiskt bortse från.

Awake at Dawn - inte bra, men dugligt.

Andra delen av C.C Hunters Shadow Falls-serier heter Awake at Dawn och tar vid exakt där del ett (Born at midnight) slutar.
Katie kämpar vidare med att förstå vem och vad hon egentligen är och vilka gåvor det är hon har fått. Ingen verkar kunna hjälpa henne i sökandet heller.
Den här boken, liksom sin föregångare, skulle ha varit så himla mycket bättre om den inte hade innehållit en extremt YA-stereotyp kärlekstriangel (är SÅ trött på det temat). Boken kändes ganska förutsägbar, men visade sig faktiskt innehålla en del överraskningar vilket ju var roligt. Jag antar att jag förr eller senare tar mig igenom fortsättningen (FEM böcker sammanlagt), man vill ju veta hur det går och de går så himla snabbt att läsa. Inga favoritböcker, men helt duglig underhållning för stunden.

Mycket övernaturligheter för pengarna

Born at midnight, av C.C Hunter är ytterligare en i raden av paranormal YA. Ganska trivsam, men med standardhandling.

Katie skickas på inrådan av sin psykolog till sommarlägret Shadow Falls. Hon tror att det är ett specialläger för problemtonåringar, men det visar sig att problemen inte är skolk och droger. Samtliga ungdomar på lägret är övernaturliga, och har kommit dit för att lära sig att hantera sina krafter och att samarbeta. Katie börjar ana att den stalker som har förföljt henne en längre tid kanske inte är mänsklig, och att det kanske även gäller henne själv.
   Det blir lite för mycket när man klämmer in varulvar, vampyrer, feer och spöken i samma roman, men å andra sidan så får man ju verkligen mycket övernaturligheter för pengarna. Jag blev lite stressad när jag upptäckte att detta är del 1 av 5 (FEM!? Räcker det inte ens med trilogier längre?), men det är inte omöjligt att jag läser allihop om de är lika snabblästa som denna.

Kaninhjärta - Christin Ljungqvist

Anne och Mary är tvillingar. Lika som bär med långt halmfärgat hår och sura underläppar, en liten enhet starkt bundna till varandra. Det är Mary som är den otåliga, den dominanta och utåtagerande. Hon är också den som kan låna ut sin kropp till spöken. Tyngd av de dödas närvaro i kroppen blir Mary destruktiv, jagar smärtan och mörkret. Anne vakar över sin tvilling, försöker skydda henne och underlätta hennes väg. Anne är den som hör spöken tala genom Mary, den som ska framföra deras budskap.
   När systrarnas pappa reser till Thailand med sin nya kärlek bestämmer Mary att de flytta in i hans tomma lägenhet över sommaren. I storstan ska de få ett andrum från sin tjatande mamma, få vara vuxna och kunna göra vad de vill. När de träffar Emilia, som leder en grupp medialt begåvade personer kommer de in på en farlig väg. Gruppen söker efter en försvunnen flicka, men Emilia verkar ha en egen agenda. Tvillingarnas relation är hotad, inte minst av den hemlighet som spökena har berättat för Anne och som Mary ännu inte vet något om.

Det vilar en mörk stämning över berättelsen. Det finns något klaustrofobiskt och tryckande över det hela. Den heta sommaren, den oerhörda bördan Anne tar på sig när hon vakar över sin syster, andevärlden som kanske ljuger och kanske talar sanning.
   Det känns inte alls som en ungdomsbok trots att den handlar om två sjuttonåringar. Kanske på grund av språket, så många vindlande meningar och metaforer som sätter stämningen perfekt. Kaninhjärta är en sån där bok där jag inte tycker särskilt mycket om huvudpersonerna. Man kan inte låta bli att reta sig på dem, Mary som är så elak och självcentrerad och Anne som aldrig riktigt vågar säga ifrån. Ändå är de på något sätt perfekta i de här rollerna, och den mörka stämningen i boken vinner över mig.

Anna dressed in blood

En bok som har fått många positiva omdömen på bokbloggar och på Goodreads.com är Kendare Blakes Anna dressed in blood. Sånt gör en ju alltid nyfiken...

Cas är en tonårskille som lever ett ovanligt liv. Tillsammans med sin mamma och hennes sura katt flyttar han från stad till stad på jakt efter spöken att döda, ett kall han har ärvt efter sin far. Det är nämligen så att spöken inte är några genomskinliga, väna väsen i Cas värld. De är tvärtom blodtörstiga, galna och helt oresonabla.
   När han får ett tips om ett riktigt ondskefullt spöke som kallas Anna dressed in blood innebär det som vanligt flytt, ny skola och nya skolkamrater att lura information ur. Cas vill inte ha några riktiga vänner, det finns inte tid för några varaktiga relationer i hans ombytliga liv. Nu blir han dock tvungen att ta hjälp av skolans populäraste tjej Carmel och den efterhängsne Thomas som hävdar att han kan läsa tankar. Och spöket, Anna, visar sig vara något alldeles extra. Hon mördades på femtiotalet, och går fortfarande klädd i den blodindränkta klänning hon bar när hon mördades. Alla som någonsin har satt sin fot i Annas hur har slitits i stycken, men av någon anledning verkar hon inte vilja döda Cas.
   Boken är helt ok underhållning. Balansen mellan vänskap/kärleksrelationer och övernaturligheter är bra, Cas är sympatisk som hjälte och spökena är härligt onda.
   Men, vi måste prata om det fula omslaget också. Det hade varit SÅ mycket finare om de nöjt sig med den stämningsfulla bilden av huset och dimman och struntat i den dåligt tecknade tjejen. Jag tycker att hon gör att boken ser så oseriös ut, som om man haft extremt låg budget och därför tagit in någon yngre släkting till nån på förlaget som haft bra betyg i teckning på högstadiet.