Anne och Mary är tvillingar. Lika som bär med långt halmfärgat hår och sura underläppar, en liten enhet starkt bundna till varandra. Det är Mary som är den otåliga, den dominanta och utåtagerande. Hon är också den som kan låna ut sin kropp till spöken. Tyngd av de dödas närvaro i kroppen blir Mary destruktiv, jagar smärtan och mörkret. Anne vakar över sin tvilling, försöker skydda henne och underlätta hennes väg. Anne är den som hör spöken tala genom Mary, den som ska framföra deras budskap.
När systrarnas pappa reser till Thailand med sin nya kärlek bestämmer Mary att de flytta in i hans tomma lägenhet över sommaren. I storstan ska de få ett andrum från sin tjatande mamma, få vara vuxna och kunna göra vad de vill. När de träffar Emilia, som leder en grupp medialt begåvade personer kommer de in på en farlig väg. Gruppen söker efter en försvunnen flicka, men Emilia verkar ha en egen agenda. Tvillingarnas relation är hotad, inte minst av den hemlighet som spökena har berättat för Anne och som Mary ännu inte vet något om.
Det vilar en mörk stämning över berättelsen. Det finns något klaustrofobiskt och tryckande över det hela. Den heta sommaren, den oerhörda bördan Anne tar på sig när hon vakar över sin syster, andevärlden som kanske ljuger och kanske talar sanning.
Det känns inte alls som en ungdomsbok trots att den handlar om två sjuttonåringar. Kanske på grund av språket, så många vindlande meningar och metaforer som sätter stämningen perfekt. Kaninhjärta är en sån där bok där jag inte tycker särskilt mycket om huvudpersonerna. Man kan inte låta bli att reta sig på dem, Mary som är så elak och självcentrerad och Anne som aldrig riktigt vågar säga ifrån. Ändå är de på något sätt perfekta i de här rollerna, och den mörka stämningen i boken vinner över mig.
