Kriget har inget kvinnligt ansikte

I Svetlana Alekijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte ger ett nytt perspektiv på andra världskriget. Här får äntligen kvinnorna som stridit en upprättelse och en röst. Aleksijevitj har sökt upp och intervjuat mängder av kvinnor från det forna Sovjet och lyssnat på deras berättelser, historier som de hållit tyst om i mer än fyrtio år. Det är stor spridning på deras krigsinsatser. De var sjukvårdare, piloter, prickskyttar, soldater. De lämnade sina föräldrar för kriget, de gifte sig i skyttegravar i klänningar sydda av fallskärmar. De räddade kamrater, de dödade fienden. Ment till skillnad från männen betraktades de aldrig som hjältar efter kriget och deras historier har därför aldrig blivit hörda.
Historierna från de olika kvinnorna är olika långa, men de är alla drabbande i sin osentimentala saklighet. Otroligt intressant!

Bläckfiskars själ

The soul of an octopus av Sy Montgomery är en otroligt fascinerande bok som skildrar hur författaren lär sig om bläckfiskar på ett akvarium. Man får massor av intressant fakta om dessa otroligt spännande djur, och det presenteras med stor entusiasm på att lättsamt sätt. Visste ni att bläckfiskar känner smak med alla sina sugproppar?
Det tråkiga är att hon inte alls ifrågasätter huruvida man alls borde hålla bläckfiskar i fångenskap, även om hon berättar om att de viltfångas och att de mindre bläckfiskarna måste hållas i pyttesmå kärl för att hindra att de rymmer. Det känns lite väl onyanserat att helt köpa forskarnas argument "vi måste ju göra detta för att folk ska fatta att det är intressanta och bevaransvärda djur".
Jag lyssnade på ljudboken som läses med stor inlevelse av författaren själv.

Vackrast i min bokhylla

Alfred Brehm var en tysk zoolog som levde 1829-1884. Efter att hans essäer och reseskildringar från massor av exotiska platser blivit populära fick han i uppdrag att skriva ett flerbandsverk om djurens liv. Tierleben blev ett riktigt praktverk, och kom att ges ut många gånger. I andra upplagan har den svartvita boken kompletterats med färgillustrationer av Gustav Mütsel (enligt wikipedia var dessa illustrationer de bästa Charles Darwin hade sett.
Min pojkvän hade turen att få ta över nio band av en tysk utgåva av Tierleben från 1893 när hans mormor flyttade. De är helt underbara och innehåller enormt många bilder av fantastisk kvalité som jag aldrig tröttnar på att bläddra bland. Tyvärr kan ingen av oss tyska, det hade varit roligt att kunna läsa lite i dem, men det räcker långt att bara titta på bilderna. Kolla liksom!

 Försättsblad. Inte helt lätt att tyda det typsnittet....

 Pingviner

 Så fina färger i den här bilden.

 

 

Verket är väldigt generöst utrustat med såna här perfekta förklarande illustrationer.

 

 Så fin layout! Och gulliga flodhästar.

 Babianer. Så kul att man ser att de är skrikiga, haha.

 Sniglar!

  

Snygga ryggar också.

Monster

Micael Dahlén reste kors och tvärs över jorden för att träffa och intervjua fem mördare. Mördare som efter att de blivit avslöjade blivit idoler för mängder av människor. Genom intervjuerna vill han ta reda på vad som gör att människor verkar vara så fascinerade av mord. Hur kan det värsta man kan göra bli så attraktivt? Varför har de så många fans?

   Det var intressant att läsa om hans möten med mördarna, och till en början var jag också nyfiken på vad som driver människor att söka kontakt och närhet med de som andra ser som monster. Efter halva boken började jag dock tröttna (och den är verkligen inte särskilt tjock). Författarens egen fascination blir mer och mer osmaklig och irriterande, (skönt att han ialllafall är väldigt medveten om den själv). Och det blev lite långtråkigt. Men den var väldigt, väldigt snygg i alla fall!

 

 

 

Påskens viktigaste bok

Påsk är en bra helg för läsning och är man intresserad  av religion är det passande att använda helgen till att läsa en bok om Jesus. Upprorsmakaren av Reza Aslan handlar om vilka slutsatser man kan dra om den verklige Jesus utifrån det man vet om Palestina för tvåtusen år sedan.

Boken utgår från att Jesus fanns, var en predikant som avrättades som upprorsmakare och vars läror lyckades överleva och spridas genom hans lärjungar. Aslan utgår från evangelierna och jämför berättelserna med vad man vet om den tiden för att få fram vad som är sant, vad som är överdrifter och vad som är rena påhitt. Som ett exempel menar han att det är osannolikt att Jesus kunde läsa, men att de exorcismer och helbrägdagörelser han genomförde förmodligen var på riktigt då det var vanligt med undergörare av den typen i Galileen vid den tiden. Aslan menar alltså inte att Jesus utförde verkliga mirakler, utan att sådana konster utfördes av många, oftast som ett sätt att tjäna pengar.

Upprorsmakaren är en väldigt intressant bok som dels lär ut mer om hur det var i Palestina på den tiden och dels ger en djupare förståelse av Bibeln. Nu är jag inte troende och har inte särskilt bra koll på Bibeln, men det är uppenbart hur vissa tolkar delar av den bokstavligen, när det ofta handlar om en mer metaforisk betydelse, som var tydligare och mer relevant när den skrevs ner. Jag har länge trott att hela Jesusmyten var ett påhitt, men efter denna bok är jag benägen att tro att det faktiskt gick runt en snickare och predikade. Majoriteten av berättelserna och upphöjandet av honom till en gud har dock skett efteråt, vilket Aslan även beskriver i slutet av boken.

Om man är intresserad av kristendomen och allt det som format så mycket av vår kultur så tycker jag verkligen att man ska läsa denna bok. Om man är bokstavstroende och menar att allt som står i Bibeln är sant gör man nog bäst i att hålla sig så långt borta som möjligt.

Brittisk överklass

Storbritannien är ett fascinerande land, fyllt med gammal adel, gamla seder och gamla hus. I Ladies av Johan Hakelius skildras tio brittiska ladies och deras liv och kärlekar. Flera är rika amerikanskor som gifter sig med fattiga lorder i ett utbyte av pengar och titlar, många var kända som stora skönheter och alla levde de annorlunda liv. De flesta av historierna utspelar sig under tidigt nittonhundratal och de flesta av kvinnorna är nu döda.

Jag önskar att jag tyckte bättre om boken än jag gjorde. Många av kvinnorna hade det besvärligt i livet och hade svårt att hitta och hålla kvar kärlekar och vänner. Det som utifrån kan tyckas vara fantastiska liv verkar inte alltid leva upp till ytan. Dock tycker jag att författaren ibland har en något nedlåtande ton och ofta utökas berättelsen till folk i omgivningen och huvudpersonen försvinner iväg. Det känns som om Hakelius inte riktigt tycker om alla kvinnor han skriver om, vilket känns märkligt då han ju faktiskt valt att skriva om dem.

Mina favoriter att läsa om var Vita Sackville-West, känd för sin trädgård vid Sissinghurst, Sylvia, ranee av Sarawak och Deborah, hertiginna av Devonshire och den minst kända av Mitford-systrarna, förmodligen för att de alla tre verkar ha varit ganska lyckliga. Om de övriga kommer jag mest ihåg att de gifte sig ett otal gånger och aldrig verkar ha varit riktigt nöjda. Vackra gamla hus och udda vanor väger inte riktigt upp tråkigheterna. Det är dock intressant att läsa om en försvunnen tid, som ändå inte var så länge sedan.

Denna bok är nog främst för dem som är väldigt intresserade av Storbritannien och dess överklass. Jag känner mest för att utropa revolution och befria alla från konventionens bojor. Men det är ju också en bra känsla att ha efter avslutad läsning.

Äta isbjörn på nordpolen

När jag väljer årets första bok vill jag gärna att den ska vara riktigt bra, för att så att säga sätta standarden för det kommande läsåret. 2015 inledde jag därför med en bok som fått otroligt bra kritik både i tidningar och på bokbloggar: Bea Uusmas Expeditionen.
Boken är, som nog de flesta vet vid det här laget, en skildring av författarens djupdykning i mysteriet Andréexpeditionen. Bea älskar Andréexpeditionen, alltså verkligen älskar. Hon ägnar tio år åt att söka upp all upptänklig fakta om den för att kunna få veta vad det egentligen var som hände, och all relevant data finns noggrant redovisad i boken. Det blir aldrig tråkigt, jag dras med i författarens besatthet och lusläser girigt tabeller som radar upp möjliga dödsorsaker, skisser över hur det sista lägret såg ut och dagboksanteckningar över vilken del av en säl som ätits en viss dag.
Jag har läst flera recensioner där skribenten tyckt att boken var precis lagom, att den innehöll precis allt man ville veta, inte för mycket och inte för lite. Själv håller jag inte riktigt med, jag upplevde att slutet var lite för abrupt. Eftersom boken handlar så mycket om kärleken till att forska och besattheten som driver en vidare hade jag gärna velat varva ner i slutet med några betraktelser från författaren kring vad som händer nu. Är det slut med faktajakten? Är hon nöjd med svaren hon hittat? Hur tomt känns det att ha skrivit färdigt? Har hon fler specialintressen?
Utöver det är boken fantastisk. Jag har den illustrerade upplagan, och den är oerhört snygg och känns lyxig i sitt stora format och med alla bilder och skisser.

Årets bästa bok

I somras lyssnade jag på Bea Uusmas sommarprat, helt klart ett av de bästa under sommaren. Jag blev väldigt sugen på att läsa hennes bok och jag är väldigt nöjd med att ha skaffat den. Så nöjd faktiskt så att jag önskade mig den illustrerade, inbundna versionen i julklapp (och fick den!). Expeditionen handlar om ingenjör Andrées misslyckade expedition till Nordpolen och Uusmas fascination med expeditionen och besatthet med att ta reda på vad som gick fel.

Många faktum om expeditionen är kända men det är fortfarande ett mysterium vad medlemmarna dog av. Uusma presenterar en sannolik teori, baserad på ett grundligt forskningsarbete. Det känns inte orimligt att kalla henne besatt. Men trots att hon uppenbarligen har koll på all fakta som går att ha koll på blir boken aldrig det minsta tråkig. Det är spännande beskrivet och skildringarna av den arktiska miljön är så bra så det känns som att man är där. Boken har också en perfekt längd, när den är slut känns det som att man fått reda på allt man vill och behöver, inget mer behöver läggas till och inget borde dras ifrån. Detta är verkligen den bästa bok jag läst i år och jag tycker att alla borde läsa den. Den fick även Augustpriset för bästa fackbok 2013, mycket välförtjänt.

Taltips

Karin Adelsköld, ståuppkomiker, har skrivit en bok om hur man blir komiker, eller åtminstone roligare när man håller tal. Det är en matnyttig bok, fylld med praktiska tips på när man ska skämta, hur man ska skämta och varför man ska skämta.

Boken är väldigt inspirerande, jag blir sugen på att hålla tal när jag läser den. Men jag tänker mig att jag kommer kunna hålla fantastiskt roliga tal utan förberedelser, så jag har nog inte läst tillräckligt i den.Tur för min omgivning att jag inte behöver hålla tal särskilt ofta. Principerna för att vara rolig verkar i alla fall väldigt enkla, sedan gäller det bara att öva.

Jag förväntade mig att boken skulle vara roligare, men det är väldigt få som kan skriva om humor och själva vara roliga. Det är också väldigt tydligt att skämt som passar muntligt och i vissa situationer inte alls gör sig i skrift.

Jag har inte läst några andra böcker om att hålla tal, så jag kan inte göra några jämförelser. Men det här är en bra och lättläst bok med massor av tips som säkert kan passa de flesta.

Växternas hemliga liv

David Attenborough är precis lika engagerad och entusiastisk i bokform som på tv. Här får man hänga med på en rasande snabb resa genom växternas galna värld och veta mer än man visste att man vill veta om hur de försvarar sig, förökar sig och skaffar näring. (Visste ni till exempel att världens största blomma är 90 cm i diameter? Eller att det finns blommor som stänger in flugor i flera dagar för att säkerställa pollineringen?) Boken innehåller förutom intressant text en massa fina färgfoton. Den verkar inte gå att köpa på svenska längre, men finns att få tag på på engelska (då heter den the Secret life of plants). David Attenborough har även gjort en tv-serie med samma namn.

Kriget mot förorten

Vissa böcker skjuter man upp att börja läsa utan att egentligen ha någon anledning till det. Man är sugen på att läsa dem, men det kommer alltid något annat i början. Eftersom jag lånat den av pappa och känner att det börjar bli dags att lämna tillbaka den tog jag till sist tag i att börja läsa Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten av Per Wirtén. Och det var ju tur att jag gjorde det, för detta är en av de absolut bästa böcker jag läst på länge. Helt välförtjänt har den hyllats och fått priser. Alla som har något som helst intresse för städer, historia, människor eller ideologier borde läsa den och alla andra också för den delen.

Boken är uppbyggd kring en vandring författaren gjort genom Stockholms södra förorter, från Kungens kurva till Gullmarsplan. Uppblandat med vandringen i nutid skriver Wirtén om de olika stadsdelarnas utveckling och de olika ideologier som under decennierna legat till grund för stadsstrukturen. Han blandar även in sin egen uppväxt och hur han med sina föräldrar flyttat mellan de olika ideal som funnits.

En av grunderna till boken är innerstadens nedlåtande syn på förorten och de människor som bor där. Många förorter sägs börja med bebyggelsen under femtiotalet och framåt och kritiseras för att ge upphov till rotlösa människor som inte har någon historia att förhålla sig till. Wirtén visar hur fel detta är, hur många platser har rötter från vikingatid och att man fortfarande på många ställen kan se de historiska spåren. Detta kompletteras med beskrivningar av de många olika ideologier som använts i byggandet av förorten och leder fram till att jag som läsare tycker att förorter framstår som betydligt mer komplex och intressant än innerstaden/stenstaden.

Mycket i de historiska skildringarna är hårresande, som Stockholms hantering av övriga kommuner i området när man önskade växa. En del av de problem som kringkommunerna länge dragits med uppkom när staden byggde bostäder på andra kommuners mark och sedan placerade sina mindre bemedlade invånare där. Det är också intressant att läsa om motståndet mot pendeltågsstationer i Stuvsta och Flemmingsberg, trots ett stort antal resenärer.

Jag önskar att alla nyurbanister, stadsbyggnadsborgarråd, samhällsplanerare och alla som tror att det bara finns ett sätt att lösa problem och bygga stad läser den här boken. Den visar tydligt på hur olika ideologier har legat till grund för hur man byggt det olika orterna, men också att det finns fördelar med alla de olika byggnadssätten. De trafikseparerade höghusområdena från 60- och 70-talen har sina problem, men också den stora fördelen att vara trafikseparerade. Grannskapsområdena från 40- och 50-talen kanske inte levde upp till sina ideal, men har skapat miljöer som folk fortfarande trivs i. Problemet är, som så ofta, att en privilegierad klass får skriva historien och därför underkänner alla andra sätt att leva. Wirténs bok visar tydligt att Stockholm är en bra stad på grund av sin mångfald av stadsdelar och inte trots den. Livet i förorten är lika (om inte mer) myllrande och varierat som livet i innerstaden. Förorterna har sin egen historia som är värd att berättas.

"Vi lever redan tätt men utspritt. Det är Storstockholms geniala hemlighet."

Alla monster måste dö!

Alla monster måste dö, av Maguns Bärtås och Fredrik Ekman.

Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon.

Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revoutionära
berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de
faktiskt inte är snötäckta tittar hon snett förbi oss och upprepar orden:
Bergstopparna på det heliga revoutionära berget är alltid snötäckta.

2008 deltog Magnus Bärtås och Fredrik Ekman i en gruppresa till Nordkorea. När de kom hem skrev de Alla monster måste dö, en skildring av en absurd resa, strängt regisserad och detaljplanerad. Resenärerna övervakas ständigt av två guider (varav en förmodligen var polis). De får bara fota det som guiderna tillåter, får inga riktiga svar på sina frågor och har ingen möjlighet att närma sig folket. De får se storslagen natur, absurda stadiumshower och en enorm filmstudio.
Författarnas upplevelser från resan varvas med fakta om historian, livet och politiken i Nordkorea. Man får bland annat lära sig att Kim Jong Il var extremt filmintresserad och såg spelfilm som ett utmärkt propagandamedel. För att få bästa möjliga resultat lät han 1978 kidnappa två sydkoreanska stjärnor, regissören Shin Sang-ok och skådespelerskan Madame Choi. De fick obegränsade resurser till att göra film med de rätta revolutionära idealen men levde som övervakade fångar i åtta år innan de lyckades fly.

Det här är en enormt intressant bok om ett land som få utomstående har sett med egna ögon. Ibland blir man full i skratt, det är mycket som bara känns knasigt (som att Nord- och Sydkorea fram tills för ett par år sedan förde ljudkrig mot varandra över ingemanslandet DMZ mellan länderna. Nord spelade revoutionär oprea, Syd spelade koreansk popmusik). Sen läser man om fångläger, omfattande kidnappningar och fattigdom och sätter skrattet i halsen - det här är ju på riktigt.

(Bilden föreställer Pulgasari, Nordkoreas version av Godzilla).

Kungar! Skandaler! Gestapo!

Jag är förtjust i "närhistoriska" romaner. Böcker som utspelar sig sent 1800-tal eller 1900-tal är ofta intressanta då tiden påminner mycket om vår men ändå är så annorlunda. Eftersom historieundervisningen i skolan förståeligt nog blir rätt kortfattad är det kul att kunna fördjupa sig i olika händelser.

Ers majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson utspelar sig på den tiden då Gustav V var kung i Sverige. Det var en halvt officiell hemlighet att kungen var bög och att en rad älskare passerade revy på slottet. En av dessa var Kurt Haijby. Haijby var en ambitiös man som ville klättra i samhället och förbindelsen med kungen var i början mycket lönsam för honom. Men den som klättrar högt kan också falla långt.

I takt med att Haijbys skrävlande tilltog väcktes ont blod i hovet. Fabricerade bevis placerar Haijby på Beckomberga och i förlängningen till Tyskland och Gestapos klor. När han slutligen kräver upprättelse i en rättegång hindras han från att presentera sina egna bevis.

Kurt Haijby framstår i romanen som en otrevlig skitstövel med målet att bli "fin" och lyckad men vars osäkerhet hindrar honom från att bli lycklig. Han behandlar sin fru illa och har svårt att behålla vänner. Men inget att det han gör eller är rättfärdigar den behandling han utsätts för. Det är definitivt en av de största rättsskandalerna i Sverige och det är mycket intressant att läsa om.

Det finns ett problem med fiktionaliserade faktahistorier och det är att det är svårt att veta var faktan tar slut och fiktionen börjar. Författarna löser detta med en källförteckning och ett antal bilder på de bevis de fått fram. Det hela känns mycket trovärdigt, vilket är obehagligt. Det är inte så länge sedan något sådant här kunde hända i Sverige och kanske händer det än idag? Jag har ännu inte läst Den motvillige monarken men misstänker att den beskriver en liknande kultur, där hovet är villigt att göra nästan vad som helst för att inget ska avslöjas om kungen. Jag kan bara rekommendera att läsa den här boken.

Döda språk

När jag läste Bibeln och arkeologerna blev jag påmind om I döda språks sällskap av Ola Wikander. Det var ett tag sedan jag läste den men jag kommer ihåg att den var bra. Jag har alltid gillat språk och att se hur de hänger ihop med varandra. Den här boken ger också en liten historielektion om Mellanösterns allra äldsta historia.

Min favorit är sumeriskan, språket som till stor del var dött redan när man började skriva det. Övriga språk som tas upp är akkadiska, hebreiska, koptiska, hettiterrikets språk, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Mycket att lära alltså.

Bibelstudier

Jag gillar julen. Jag kan få julstämning lite när som helst på året, några år har jag och en kompis firat jul i augusti för att vi varit sugna. En sak som alltid får mig direkt på julhumör är att läsa om Bibeln. Det kanske inte är jättekonstigt, det är ju mest vid jultid man utsätts för bibelhistorierna om man inte är troende. I alla fall så behöver jag bara läsa lite om de bibliska namnen för att min hjärna ska förflytta sig till en stjärnklar ökennatt med oaser och kameler. Och stor julstämning. Ju mer jag tänker på det desto mer ologiskt känns det.

Ja ja, det här ska inte handla om mina märkliga julkänslor utan om boken som föranledde dem den här gången. Bibeln och arkeologerna av Hans Furuhagen. En sammanställning av hur arkeologin utvecklats i Mellanöstern och vad man kan bevisa/motbevisa i Bibeln men hjälp av utgrävningarna.

Arkeologin började, i Mellanöstern som på andra ställen, med mer eller mindre brutala utgrävningar som koncentrerade sig på palats och skatter. Den har utvecklats under åren för att idag fokusera på hur vanligt folk levde, vilka djur och växter som fanns på platsen och liknande. Utgrävningarna i Israel/Palestina har dock länge begränsats av att forskarna framförallt försökt hitta bevis för de olika berättelserna i Bibeln istället för att dra slutsatser efter utgrävningarna.

Furuhagens slutsats är att början av Gamla Testamentet består av myter som framkommit när man behövt en ärofylld historia för att befästa dagens situation (eller gårdagens snarare, många myter har uppkommit på 600-talet f.Kr.). Det finns inga bevis för Davids och Salomos kungadömen utan de flesta i området levde på den tiden ett liv omväxlande som nomader och småbönder. I de senare böckerna kan man dock hitta fler berättelser som stämmer överrens med det man kommit fram till genom arkeologin.

Medan GT får en ordentlig genomgång med mycket information om arkeologins utveckling får Nya Testamentet en mer styvmoderlig behandling. Jag får känslan av att Furuhagen inte vill stöta sig för mycket med vare sig israeler, palestinier eller levande arkeologikollegor och därför inte är lika grundlig. Han går igenom Jesusmyten, men nämner inte så mycket om eventuella bevis. Jerusalems historia får en genomgång, men de problem som finns med dagens utgrävningar skummas igenom.

Om man är historieintresserad tycker jag absolut att man ska läsa den här boken. Eller om man är intresserad av Mellanösternpolitik. Jag tror inte att det går att få för mycket kunskap om vad det är som händer och har hänt där nere och kunskap ger förståelse. Och det behövs.