ABC-staden

ABC-staden av Måns Wadensjö är en roman om Vällingby. Om tankarna bakom stadsdelen när den byggdes, om området nu och då, om hur det är att leva där idag. Huvudpersonen delar en lägenhet med en bekant och jobbar på en nummerupplysningstjänst. Hans liv är ganska tråkigt och ointressant; han vantrivs på jobbet, gör inte så mycket på fritiden, har ett förhållande som inte är så himlastormande.

När jag ska försöka beskriva den här boken låter det som världens tråkigaste bok, men det är den verkligen inte. Jag gillade den väldigt mycket. Kanske för att jag bott i Vällingby och verkligen känner igen mig, i beskrivningen av miljöerna och av känslan man kan få där. Det är också en fascinerande historia med bygget av stadsdelen, hur den planerades för att täcka allt man behöver i livet. Har man både jobb och lägenhet där finns ingen egentlig anledning att åka därifrån. Författaren får området att både framstå som fantastiskt och fruktansvärt.

Utan miljöskildringarna och den historiska biten är dock romanen en klassisk "ung man driver omkring i staden i väntan på att bli framgångsrik och träffa Kvinnan"-historia. Och sådana har jag inte mycket till övers för. Men den historien är en så liten del av boken att det inte stör.

Kriget mot förorten

Vissa böcker skjuter man upp att börja läsa utan att egentligen ha någon anledning till det. Man är sugen på att läsa dem, men det kommer alltid något annat i början. Eftersom jag lånat den av pappa och känner att det börjar bli dags att lämna tillbaka den tog jag till sist tag i att börja läsa Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten av Per Wirtén. Och det var ju tur att jag gjorde det, för detta är en av de absolut bästa böcker jag läst på länge. Helt välförtjänt har den hyllats och fått priser. Alla som har något som helst intresse för städer, historia, människor eller ideologier borde läsa den och alla andra också för den delen.

Boken är uppbyggd kring en vandring författaren gjort genom Stockholms södra förorter, från Kungens kurva till Gullmarsplan. Uppblandat med vandringen i nutid skriver Wirtén om de olika stadsdelarnas utveckling och de olika ideologier som under decennierna legat till grund för stadsstrukturen. Han blandar även in sin egen uppväxt och hur han med sina föräldrar flyttat mellan de olika ideal som funnits.

En av grunderna till boken är innerstadens nedlåtande syn på förorten och de människor som bor där. Många förorter sägs börja med bebyggelsen under femtiotalet och framåt och kritiseras för att ge upphov till rotlösa människor som inte har någon historia att förhålla sig till. Wirtén visar hur fel detta är, hur många platser har rötter från vikingatid och att man fortfarande på många ställen kan se de historiska spåren. Detta kompletteras med beskrivningar av de många olika ideologier som använts i byggandet av förorten och leder fram till att jag som läsare tycker att förorter framstår som betydligt mer komplex och intressant än innerstaden/stenstaden.

Mycket i de historiska skildringarna är hårresande, som Stockholms hantering av övriga kommuner i området när man önskade växa. En del av de problem som kringkommunerna länge dragits med uppkom när staden byggde bostäder på andra kommuners mark och sedan placerade sina mindre bemedlade invånare där. Det är också intressant att läsa om motståndet mot pendeltågsstationer i Stuvsta och Flemmingsberg, trots ett stort antal resenärer.

Jag önskar att alla nyurbanister, stadsbyggnadsborgarråd, samhällsplanerare och alla som tror att det bara finns ett sätt att lösa problem och bygga stad läser den här boken. Den visar tydligt på hur olika ideologier har legat till grund för hur man byggt det olika orterna, men också att det finns fördelar med alla de olika byggnadssätten. De trafikseparerade höghusområdena från 60- och 70-talen har sina problem, men också den stora fördelen att vara trafikseparerade. Grannskapsområdena från 40- och 50-talen kanske inte levde upp till sina ideal, men har skapat miljöer som folk fortfarande trivs i. Problemet är, som så ofta, att en privilegierad klass får skriva historien och därför underkänner alla andra sätt att leva. Wirténs bok visar tydligt att Stockholm är en bra stad på grund av sin mångfald av stadsdelar och inte trots den. Livet i förorten är lika (om inte mer) myllrande och varierat som livet i innerstaden. Förorterna har sin egen historia som är värd att berättas.

"Vi lever redan tätt men utspritt. Det är Storstockholms geniala hemlighet."

Landet utanför

Ibland händer det att jag läser facklitteratur. Märkligt ofta lånar jag den av pappa, son inte direkt har samma yrke eller ens är i samma bransch. I julas fick han i alla fall Landet utanför av Kristina Mattsson och i somras läste jag den.

Landet utanför är en reportagebok om Sverige utanför storstäderna, småstäder och landsbygd som har svårt att gå runt ekonomiskt och som människor flyttar ifrån. Den är ett försök att förstå varför inte alla bygder klarar sig, men mest en beskrivning av de människor som valt att bo kvar bland de tomma husen.

Jag tycker att Mattsson väcker en hel del intressanta frågor. Den jag mest minnsär frågan om alla i landet ska ha samma rätt till samhällsservice. I dagens samhälle där så mycket sker på nätet vore det ju väldigt lätt att ge alla samma tillgång till kommunen och försäkringskassan, men då har man problemet att nätet inte är utbyggt och folk i glesbygden får sitta med modem. Är det rätt? Går det att göra på annat sätt? Tyvärr tycker jag inte att Mattsson svarar på några frågor överhuvudtaget. Det är mest en skildring av ett land där det inte går så bra, men där de som bor trivs så mycket bättre och ändå vill vara kvar.

Det stora problemet med boken är att jag (som storstadsbo?) stör mig på Mattssons tydliga ställning för landsbygden mot storstäderna. Hon beskriver sig själv som roslagsbo trots att hon växt upp i en förort och bara tillbringar somrarna i Roslagen. Hennes tydliga missnöje med uppväxtorten färgar resten av boken. Och när hon i början definierar "storstad" som "alla de orter som det går bra för ekonomiskt och inflyttningsmässigt" tappar hon mitt intresse en del. Åre må kunna ses som en förlängning av Stureplan, men det kan inte sägas vara en stor stad. Och borde det inte vara intressant att undersöka närmare varför Åre lyckas där andra misslyckas och inte bara avfärda det som "storstad"?

Nåja, jag tycker ändå att boken är läsvärd. Den sätter ljuset på orter som inte förekommer på andra ställen och ställer som sagt en del frågor. Det hade bara kunnat vara så mycket bättre.

Arkitektur och politik - Arkitekturpolitik för Sverige 2010-2015

Sveriges Arkitekter














Sveriges Arkitekter har satt ihop en skrift om hur Sveriges arkitekturpolitik borde se ut, till skillnad från dagens tydligen obefintliga. För alla som inte är medlemmar (och därför fick med skriften i medlemstidningen) eller politiker (jag hoppas i alla fall att de tänkt på att skicka ut den till politikerna) finns den praktiskt nog på nätet.

Det är en intressant sammanställning även om den till stor del är fylld med de vanliga klyschorna. Det är väl svårt att enas om hur man ska göra saker, men det blir lätt ett antal konstateranden om att man ska bygga bra miljöer utan att egentligen ta upp vad det är som gör en miljö bra.

Skriften är uppdelad i kapitel med olika delar av arkitekturen som staden, bostäder, kommunikationer, kulturarvet, integration och hållbart byggande. Varje kapitel inleds med en sammanfattande text och avslutas med några uppmaningar till politikerna. Det mesta är lätt att skriva under på, men det irriterar mig lite att det i avsnittet staden främst talas om att bygga täta städer. Det anses allmänt att tätt är lösningen på allt, men jag saknar en förklaring på vad täta städer egentligen innebär.

Överlag är det en bra skrift även om det finns någon konstig formulering. Min favorit: "miljösnåla miljöer". Hm, ibland kanske man behöver tänka ett varv till. Jag tror att den här texten framförallt är bra för politiker och allmänhet som inte är så insatta i vad arkitektur innebär och lite onödig för arkitekter, vilka man nog får anta redan tycker att arkitektur är viktigt. Jag kände att jag lite mer intresserade mig för hur många av bilderna jag visste vad de föreställde (48 av 97, hade nog tagit några fler om jag varit bättre på att läsa Arkitektur de senaste månaderna).