Mardrömmen

 

1994 fick Kenzaburo Oe nobelpriset i litteratur. Sedan dess har jag tänkt minst en gång om året att "jag borde läsa den där Mardrömmen snart". Det är ju ett par år av uppskjuten läsning... Men nu, nu har jag gjort det! Skönt att kunna fullfölja ett projekt...

Fågels fru ligger på sjukhus. Hon har precis fött barn, men det är något fel på barnet. Han har hjärnbråck, och läkarnas dom är hård: antingen dör han nu, eller så blir han -i bästa fall- någon slags grönsak. Fågel kan inte berätta för sin fru, hon får höra att barnet har hjärtfel, och han försvinner bort från sjukhuset. Förvirrad och ensam virrar han runt i staden - besöker en gammal älskarinna, hamnar i slagsmål, super sig redlöst berusad. Han väntar på, och hoppas att barnet ska dö så att allt kan återgå till det normala. Det är en mardrömsliknande stämning hela boken igenom, ibland är det nästan lite surrealistiskt.

Enligt baksidestexten är det "en oerhört gripande och storslagen roman om en man och hans samvete". Jag skulle nog mer säga "en bok som känns oerhört lång för att vara bara 200 sidor om en man som beter sig som ett själviskt svin och har en älskarinna som beter sig som en ovanligt asjobbig Murakamikaraktär", men det hade förstås varit mindre säljande.

Jag tyckte inte illa om boken, men den bjöd på en oväntat seg läsning. Jag retade mig ganska mycket på huvudpersonen, och jag hade svårt att fångas av själva handlingen. Ingen jättehöjdare för att vara nobelpristagare alltså.

Pawana - J.M.G. Le Clézio

Ett skepp styr kosan söderut och upptäcker lagunen dit gråvalarna kommer för att kalva. Allt är stilla och lugnt, stränderna är vackra och havet kryllar av val. Eftersom denna historia utspelar sig på 1800-talet bör väl ingen bli förvånad av att den inte fortsätter med att människor och valar tar varandras händer och sjunger Kumbaya. Istället förbyts paradiset i blodig massaker.

Det bästa med denna bok är det otroligt snygga omslaget. Och att den är väldigt kort, bara femtio sidor. På dessa sidor ryms dock tillräckligt många skildringar av hänsynslös jakt för att få mig att ta ytterligare steg mot vegetarianismen. Det är plågsamt att läsa om hur valarna skriker av smärta, hur blodet färgar vattnet och hur kalvarna dör när mammorna harpuneras.

Boken är baserad på den sanna historien om hur kapten Scammon upptäckte valarnas lagun, höll på att utrota dem och sedan ångrade sig och arbetade för deras bevarande. Att det är sant gör det ännu jobbigare att läsa. Jag tror jag ångrar mitt tidigare påstående om vad som är bra med boken. Den är väldigt gripande och lyckas skildra människor med ett helt annat sätt att se på djur och natur än vi har idag. Och detta på ett väldigt litet utrymme.

Och så är det ju författaren nobelpristagare också, alltid trevligt att kunna kryssa av ytterligare en från listan.