Född i fel kropp

Parrotfish, av Ellen Wittlinger, handlar om tonåringen Angela som tröttnar på att låtsas vara flicka. Han vet att han är en kille inuti, och nu tänker han bli det på utsidan också. Han väljer att börja kalla sig Grady, vilket många i hans närhet har svårt att acceptera. Grady själv har inte riktigt tänkt på att det skulle spela någon roll för folk att han vill leva som pojke, men det visar sig att många har åsikter som de gärna delar med sig av. Grady får möta både fördomar och misstrogenhet, men får också förståelse (ibland från oväntat håll) och vänskap.
   För Gradys gamla bästis blir övergången svår att förstå, och hon vågar inte annat än att ta avstånd när skolans elakaste och coolaste tjej bestämmer att det hela är vidrigt. Som tur är dyker Sebastian upp, en bokmal som både blir en rolig kompis att hänga med och någon som kan bekräfta att det inte är något konstigt med Grady. Sebastian är en härlig liten karaktär, kanske lite väl mycket av "klassisk highschool-film nörd" för att vara helt trovärdig, men ändå så mysig och snäll att man också vill hänga med honom.
   En sak som drar ner betyget lite är hur Kita, tjejen som Grady är kär i skildras. Hon är uppenbarligen tänkt som en "stark-tjej-som-säger-ifrån"-typ som ska få in lite feministisk jävlaranamma, men beskrivs hela tiden som fantastiskt vacker, mest pga sitt blandade ursprung. Det är helt enkelt ett väldigt exotifierande objektifierande av en tjej som hade kunnat bli intressant om hon hade haft några andra egenskaper än Vacker, Exotiskt etnisk och Annorlunda-på-ett-mycket-vagt-beskrivet-sätt. Jag gillade inte heller avsnitten där Grady fantiserar ihop långa dialoger, det är menat att vara roligt... men det är det verkligen inte.
   Hur som helst är boken, om än lite ungdomsboksklyschig, bra. Det är ett viktigt ämne som skildras med värme, ett ämne som mycket sällan förekommer i tonårslitteratur men som många skulle behöva utbilda sig om. Jag kan tänka mig att det är intressant både för transkids och för alla andra tonåringar, och den kan säkert fungera bra som diskussionsunderlag i skolklasser och liknande.

Profetmorden - Mehmet Murat Somer

Den namnlösa huvudpersonen i Profetmorden har det bästa av två världar. På dagarna är han en snygg man, en mycket skicklig datakonsult. På nätterna driver hon en nattklubb klädd som Audrey Hepbourn.Snart visar det sig dock att det håller på att hända något obehagligt i Istanbul: flera transvestiter har hittats döda och mer och mer pekar på att det inte har varit fråga om några olyckshändelser. Vår hjälte börjar leta efter ledtrådar på vem som ligger bakom morden, och upptäcker att alla offer har en sak gemensamt - de har namn som härstammar från olika profeter. Har vi att göra med en religiös galning, eller är det kanske bara en slump?
     Huvudpersonen är charmig och smart, men samtidigt ganska otrevlig - hen är ofta överlägsen och dryg, och tycker att andra är korkade. Jag gillar när litterära personer har både bra och dåliga sidor, det gör att det känns mer trovärdigt. Huvudpersonen i Profetmorden har dessutom ovanligt jobbiga, men snälla, kompisar så man förstår att det är lätt att bli lite irriterad ibland.
   Det bästa med boken är ärligt talat att den handlar om transpersoner. Deckarhistorien är den inget särskilt, varken särskilt bra eller dålig, men boken blir intressant och kul för att den rör sig i en miljö man sällan får läsa om.
   Jag kände mig lite förvirrad av att den är så roligt skriven: samtidigt som det händer väldigt hemska saker känns den på något sätt som en komedi för att karaktärerna är så skruvade och dialogerna är så rappa och roliga. Boken är ganska kort, bara 196 sidor, men det hinner hända mycket och det är underhållande rakt igenom.

Profetmorden är den första av sex i en serie, och jag kommer förmodligen läsa allihop!