Två kassar med böcker

För några veckor sedan var Jenny och jag på Damm förlag för författarträff. Det var en trevlig tillställning och vi kom därifrån med vin i magen och bokkassar i händerna. Och när jag kom hem fick jag pälsig hjälp att packa upp.

 Spännande kassar

 Tre stycken böcker

 Lite parfymprover och annat smått och gott

Men påsen var roligast

Dessutom hade jag med ytterligare en icakasse fullsmockad med böcker som Jenny läst och inte känt något behov av att ha kvar.

Hade tänkt packa upp den för att kolla vad som är i den, men den var så full så jag iddes inte riktigt. Bestämde mig för att plocka upp böckerna en och en när jag behövde något att läsa istället. Är mer för oplanerad läsning än att sitta och skriva listor och planera, kan bli en smula stressad av sådant. Nu har jag i alla fall massvis med läsning. En mycket bra kväll på det hela taget.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

När Jacob var liten brukade hans farfar berätta otroliga historier om sin barndom på en ö havet, och om de besynnerliga barn han känt. Det fanns en flicka som kunde sväva, ett syskonpar som med onaturlig styrka och en pojke som inte syntes alls. Farfar sa alltid att historierna var sanna, men nu när Jacob är 16 förstår han såklart att det bara var sagor. Tills den dag han hittar en bunt ålderdomliga fotografier...
När farfadern dör reser Jacob och hans pappa till den ö som sagorna utspelade sig på. Jacob vet inte riktigt vad han söker, men han är säker på att föreståndarinnan för barnhemmet hans farfar bodde på finns kvar på ön. 
Jacob hittar så småningom verkligen något, men inte alls vad han förväntat sig. Det utvecklar sig till ett magiskt äventyr, och Jacob får både veta mer om sin farfar och lära känna sig själv.

Boken bygger mycket på att den är illustrerad med gamla, svartvita fotografier. Till en början tyckte jag att det var ett nytt och intressant upplägg, men det blir mer och mer tjatigt. Många saker som vävs in i handlingen känns som om de bara klämts in för att författaren hade en bild som han gärna ville ha med. Det blir helt enkelt lite krystat. Ofta. 
Jag hade nog förväntat mig att boken skulle vara lite läskig, men det var den inte alls. Jag blev lite besviken på det, men den kanske är skriven för en yngre publik än jag trott. Bilderna är fina, men är som sagt för många för att författaren ska kunna väva in dem tillräckligt bra i historien. Karaktärerna var lite för platta för att verkligen komma till liv, men kanske får de utvecklas mer i nästa bok (det verkar komma en uppföljare?). Jag gillade dock miljöerna och stämningen i boken, en lagom balans mellan verklighet och magi.

De dödas ljus: En bokdiskussion via mail

Kleo är en berömd sångerska, men hennes karriär är på väg utför. Regissören Sebastian tror dock verkligen att hans fantastiska idé till en musikvideo kommer att vända allting och göra Kleo till en stjärna igen. Han har hittat en perfekt lokal till inspelningen på internet: en gammal övergiven fabrik långt ute på landet. Tillsammans med Kleos lillasyster Rebecca och chihuahuan Bella ger de sig iväg för att skapa musikvideohistoria. Lokalen visar sig vara allt Sebastian drömt om, men under inspelningen dyker ett märkligt barn upp och stjäl en mobiltelefon. Gänget blir, pga en rad oturliga omständigheter, tvugna att övernatta i den närliggande byn Lycke. Hotellet de tar in på är ganska trevligt, men människorna i byn beter sig allt mer egendomligt. De har en hemlighet,och de verkar inte sky några medel för att nå sina mål. Snart förstår besökarna att det är långt ifrån självklart att de någonsin kommer att kunna lämna byn...

Vi som skriver här på Boklandskap jobbar inte längre på samma arbetsplats, så idag tog vi en diskussion om boken via mail istället för i lunchrummet. Den texten finns nedanför bilden, och innehåller en hel del spoilers. Även en hel del gnäll. Vi var inte helt charmade av denna svenska skräckroman nämligen...

HERE BE SPOILERS:

Jenny: Asså, han tror verkligen att han skrivit en film? Den är rätt spännande, men jag störde mig så mkt på alla filmiska grepp. Det blir liksom inte så läskigt i bokform med "hon öppnade ett städskåp. En mopp ramlade plötsligt ut och hon blev skrämd" även om man ser framför sig att man hade blivit jätterädd om det hände i en film.

Anna: Tyckte den var en smula irriterande, att ingen lyckats fly därifrån och skvallra? Och varför messar ingen någon kompis när de börjar ana att något är fel? Åtminstone när de får reda på att de ska släcka mobilmasten? Då skulle jag se till att få iväg så mycket information som möjligt. Och så kändes det som om byn gick lite väl snabbt från ”vi är ledsna för att fabriken lagt ned och bestämmer oss för att hålla ihop” till ”vi är en galen psykopatby som håller på med lobotomi, våldtäkter och mord”.

Jenny: Haha, ja "vi är ledsna, byn kommer nog funka bättre om vi lobotomerar och våldtar alla kvinnor, och sen låter dessa lobotomerade freaks uppfostra nästa härliga generation". Så logisk plan! Man undrar ju hur förslaget las fram på bymötet första gången? "Jag har en idé! Vi bygger ett hemligt altare där vi kan ha på oss djurmasker! Vi ska inte dyrka någon gud, vi ska bara ha sexpartyn, det är asbra för byn. Ingen kommer vilja? No problem, vi drogar ner och våldtar varandra!"

Det känns lite som att den här sekten hade behövt byggas upp under flera generationer, så att de som bor i byn nu har växt upp med detta. Om det hände för tio år sen (?) så borde väl några ha... flyttat? Vill alla verkligen så himla gärna bo kvar i en jättetråkig byhåla att de är beredda på att stå ut med djurmaskvåldtäktssekt? Ingen av dem tycker det är konstigt utom ormtattoopojken och hans mamma? INGEN?

Anna: Tyckte också att det hade behövts några generationer. Eller att de varit onda redan innan. Nu dödade de visserligen alla som ville flytta från byn innan de hann det, men någon borde väl lyckats sticka. Typ sagt ”nu ska jag plocka svamp, ses senare!” o bara dragit. Och de hade ju internet! Ingen som gått med i familjeliv och startat tråden ”är det normalt att bo i en våldtäktslobotomiby”? Eller bara mailat nån o bett om hjälp? Borde inte barnen gå i skola förresten? De kan ju knappast ha haft en egen skola i byn? Inte alla stadier i alla fall.

Jenny: Förstår inte heller vad de lever av? Ingen hälsar ju någonsin på utifrån och spenderar pengar? Folk måste ju jobba i grannbyar, märkte ingen att de var konstiga??  

Anna: De såg väl till att få så mycket bidrag som möjligt för att få in pengar till byn, men man måste väl gå till arbetsförmedlingen o socialen för att få ut bidrag? Inte bara sitta hemma och inkassera. 

Jenny: Varför väljer de att ha en helt uppenbar gemensam tatuering????? Vem fan hade tatuerat en orm på barnet???
Älskade dock att hunden klarade sig. Hunden var den bästa karaktären.

Jag tror boken skulle va ASLÄSKIG som film, men att man hela tiden skulle tänka "MEH! OREALISTISK!!!" när man såg den. Typ som House of wax med paris hilton (helt utdöd by där det endast finns en invånare, en fungerande mack (?) och ett museum med det attraktiva konceptet "ett hus byggt av äckligt vax där man som mördare kan smälta in folk i vaxdockor pga man är bitter på avfolkningsbygden". Lite så.

Anna: Det är ju också smart att ba ”vi vill att ni åker härifrån så fort som möjligt så vi fäller ett träd så ni inte kan komma härifrån och sedan punkterar vi era däck så ni verkligen inte kan komma härifrån. Och sedan blir vi sura för att ni inte har åkt”. Det kändes iofs rätt sannolikt, men också jävligt korkat. Och om alla bara varit trevliga så hade de väl stuckit därifrån efter några dagar.

O helt orealistisk att de kan vara riktiga poliser. Fast det kanske de inte var? Han den ”snälla” hade väl inte gått någon utbildning. Men då borde ju den riktiga polisen svänga förbi ibland, bara för att kolla att allt var ok. Orealistiskt var ordet.


Jenny: Konstig bihistoria förresten med hotellfreaksen som hade bdsm-sex? Varför, liksom. 
Anna: Och så den här blandningen av ”vi förgiftar er för att ni ska må dåligt o åka hem o sedan är jag jättesnäll och kommer med värktabletter”. Weird. Mycket med hotellfreaksen var konstigt, typ hennes samling av djur i källaren. Och alla kackerlackorna han slog ihjäl?

Jenny: Den här karaktären Kleo, det var ett väldigt tjat om att hon är så vacker? Det är typ hennes enda egenskap? Förutom att hon är missbrukare då, men det beror väl på att hon är rädd för att sluta vara vacker. Lillasystern är intressantare, men lite väl naiv? Ba "jaa, den där pojken som verkar vara en galen mördare, om man skulle ta och gå hem till honom och snacka lite, och inte bry sig om att hans psyksjuka mamma sitter i köket med en förskärare i handen?".

Och en annan fråga: varför har ingen märkt att den första journalisten är försvunnen? Även om han var frilansare borde han väl ha föräldrar/partner/kompisar/grannar/hyresvärd/tidningsbud/stammiskrog... NÅGON som märker att han inte kommer hem?
Och tänkte byrådet att de bara kunde STJÄLA en känd popstjärna och fotograf utan att nån märker det? De lär ju ha berättat var de skulle, han hade ju sett ut fabriken i förväg.

Anna: Jag fick lite intrycket att det skulle vara så att de inte berättat för någon vart de skulle för killen var så hysterisk med att ingen skulle sno hans idé (som visserligen lät intressant men inte så fantastiskt unik. Men de flesta blir väl ändå saknade av någon.

Jenny: Så mkt ointelligens i byn.!...vilket hade kunnat bli mer trovärdig om de hade varit isolerade och inavlade sen flera generationer. Och om de ändå hade dyrkat nån demon eller nåt sånt så hade de haft mer incitament till att vilja bevara byn/få beskydd av ett monster/behöva offra till monstret osv osv. Nu är allt bara så... förvirrat? Vill de bli av med gästerna eller inte, helt oklart!

Anna: Konstigt slut också, det bara kommer en bil som ba "Ok, vi plockar upp de här leriga galningarna och kör dem hela vägen till Stockholm, det låter som en bra idé!" Snällt, men orealistiskt.
 
Jenny: Slutet ja, så himla skräckfilm! Typ rippat rakt av från motorsågsmassakern där tjejen springer naken och lerig genom skogen och får åka med på ett pickupflak utan att bilföraren ba "wtf, vad gör du här helt smutsig och utan kläder, är du galen?").

Anna: Alternativt slut: Galna byn dödar även systrarna. Deras föräldrar undrar var de är och anmäler till polisen. Polisen tycker det är osannolikt att två systrar försvunnit samtidigt och kollar var deras mobiltelefoner har varit. Sist de var uppkopplade mot nätet var i byn. Polisen åker till byn och inser att den är skitskum. De förhör folk och får dem att erkänna på ca två sekunder eftersom de är korkade och egenkära. Alla åker i fängelse/hamna på psyket. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Alternativt hade kommunen, skolverket, skatteverket, arbetsförmedlingen och polisen börjat ifrågasätta saker redan på 80-talet. 

Jenny: Jag retar mig mer på storyn i efterhand än medan jag läste... men man var så inne i att det ändå var spännande att se vad som skulle hända. Skulle inte rekommendera den till någon.

Anna: Det känns som en rätt bra grundtanke till en bok, men han hade behövt jobba så mycket mer för att få historien att gå ihop. Tyckte inte att omslaget eller trailern gav rätt intryck. Det pratades ju bara lite om de där djurmaskerna o så hade de på sig dem i slutet. Den scenen hade nog också varit obehagligare som film, nu kommer jag knappt ihåg vad som hände.

Jenny:  Är man extra kräsen för att det handlar om ett samhälle och folk man känner till? Köper man fler dumheter i en amerikansk bok? 

Anna: Tror att det hade funkat bättre om det utspelat sig i USA, för där förväntar man sig sånt här. I sverige är allt så välordnat och man kan inte bara hålla sina barn hemma. Får man ens föda barn utan att någon från bvc kommer och hälsar på?

Jenny: Jag vet inte! Detta känns iaf som ett manus till en ganska b film som man hade gillat pga blev rädd, men som hade fått dåliga rec pga orimlig och med för många ologiskheter.

Betvingade

Året är 1349. Stormannadottern Illiana Henrikdotter tvingas gifta sig med den ökände riddaren Markus Järv och de reser från hennes föräldrahem i Östergötland till hans borg vid Mälaren, via hovet i Stockholm. Illiana är i början rädd för Markus, som hon har hört många hemska historier om. Under resans gång upptäcker hon dock fler sidor hos honom.

Det jag gillar med Betvingade av Simona Ahrnstedt är att den utspelar sig på 1300-talet. Det är inte ett århundrade som jag har särskilt bra koll på eller läst särskilt många böcker om. Det gör det förstås svårt att veta hur nära sanningen om den tiden som den här boken ligger, men den känns trovärdig. Jag trodde inte att man reste så mycket och så pass enkelt som de gör i boken, men det kan ju förmodligen vara en fördom.

Jag är inte lika imponerad av karaktärerna. Illiana är oskuld och oerfaren men har skinn på näsan. Markus är världsvan och erfaren men har svårt att öppna sig känslomässigt. Efter en tid i varandras sällskap har hon förstås fått honom att bli mjukare och öppnare och själv har hon blivit mer erfaren och vuxnare. Det känns som ett så klassiskt upplägg med den unga oerfarna kvinnan som lärs upp sexuellt av den äldre erfarna mannen, medan hon får honom att komma i kontakt med sina känslor. Könsstereotypt så det förslår.

Jag tycker dock mycket om språket, flytet i handlingen och miljöskildringarna. Jag ska definitivt leta upp Ahrnstedts förra bok och kan gärna tänka mig att läsa fler böcker i framtiden.

Heja, heja!

 

Martina Haags senaste bok handlar om löpning. Jag springer inte själv, har för ont i mitt ena knä för det, men skulle gärna vilja. Efter att ha läst Heja, heja! är jag ännu mer sugen, det låter så lätt!

I början av boken är Martina tjock och trött, och inser att hon måste börja träna. Löpning känns som ett bra val: det kräver ingen utrustning, kan göras var och när som helst och innebär ingen avancerad motorik. Första löprundan blir kort, men hon ger sig inte utan fortsätter springa. Lite längre varje gång. Suget efter prylar dyker såklart upp, man måste ju faktiskt ha riktiga skor - kanske flera olika. Gps-klocka behöver man väl egentligen inte, men varför avstå när det gör träningen så mycket roligare? 

   Martina är en glad berättarröst som peppar läsaren, när man läser känns det verkligen som om man också skulle kunna lära sig springa milen på under en timme. Hon skriver både om löpning när den är härlig, när man flyger fram snabb som vinden, har perfekt springfrisyr och orkar hur långt som helst och om hur det känns att starta upp träningen igen efter ett långt uppehåll, när fötterna är tunga som bly och det känns omöjligt att springa en enda kilometer.

   En sak jag blev lite besviken på i boken är att det går väldigt snabbt framåt. På framsidan står det "Från att orka stappla 20 meter till att springa maraton", och jag hade väntat mig att stapplandet (vilket är stadiet jag befinner mig på) skulle hålla på längre än tre sidor. För Martina stapplar i ett kapitel. Sen springer hon plötsligt fem kilometer. För oss 20-metershasare är fem kilometer en oändligt lång sträcka, jag hade velat ha mer pepp på hur man kommer från noll och dit. Det är ju det som känns som det verkligt svåra, att komma igång över huvud taget. Jag hade också hoppats på en uppföljning om hur det gick med Martinas onda knä (av rent självcentrerade själ såklart). Hon får jätteont, rekommenderas att köpa ett kardborrband att spänna fast knäskålen med som kanske kan hjälpa och... inget mer. Inte ett ord om huruvida det fungerade eller inte. Glömde hon skriva nästa kapitel? Jag antar att bandet fungerade eftersom det springs maraton i slutet av boken, men det hade ändå varit trevligt att få veta.

   När jag har läst andra böcker av Martina Haag har jag ibland retat mig lite på hennes lite överdrivet humoristiska och käcka ton. I Heja, heja! är hon lite mer nedtonad och det är roligt utan att bli FÖR tokroligt. De komiska inslagen känns realistiska, vilket jag ibland saknat i andra böcker av den här författaren. Kanske är det för att det blir en bra balans av självironi och beskrivningar av hur hon faktiskt lyckas nå mål som verkat omöjliga. 

När mitt knä blir friskt ska jag också springa, även om jag tvivlar starkt på att maraton någonsin kommer att bli min grej.

Tio böcker...

Det märks att jag inte pendlar längre, jag hinner inte läsa lika mycket som förut! Dock får man väl vara nöjd med tio lästa böcker i September. De här hann jag med:

# En dag - David Nicholls
# Inlåsta - Emma Donoghue
# Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh
# Dandy - Jan Guillou
# Alla de stillsamma döda - Anna Jansson
# Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs
# Heja heja - Martina Haag
# De dödas ljus - Björn B Jakobsson
# Jag väntar under mossan - Amanda Hellberg
# En sån där vidrig bok där mamman dör - Sonya Sones

Bokmässebilder

Jan Guillou pratar om sin senaste roman Dandy. Det blir minst 11-12 böcker i 1900-talsserien så man kommer ha en del att läsa i framtiden...

Mark Levengood berättade anekdoter. Jag tror att han hade guldskor på sig?

 

Underbara Clara pratade om husmorsknep på trädgårdsscenen.

  

Jonas Gardell framför en stor folkmassa i Nordstedts monter. Jag hörde att det varit en timmes kötid i hans signeringskö varje gång...

 

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg pratade YA, småstäder och magi.

Alla de stillsamma döda

Jag har läst ett gäng av Anna Janssons deckare, allihop har jag hittat i bokbytesrummet i min mammas bostadsområde. När jag kände att jag behövde en lite kortare, snabbläst bok som "mellanbok" plockade jag fram mitt senaste fynd: Alla de stillsamma döda.
   Kriminalinspektör Maria Wärn och hennes kollegor får fullt upp när en kvinna anmäler att hennes man försvunnit på ett mystiskt vis. Det är oklart om något brott har begåtts, men kvinnan är mycket påstridig och kontaktar polisen gång på gång. Strax därefter hittar en fiskare ett lik i vattnet, ett lik som bär ett likadant smycke som den försvunne mannen...

Alla de stillsamma döda är exakt som övriga i serien: Det är lite småspännande och inte helt uppenbart vem som är mördaren. Folk har knasiga namn, och lite för många beter sig som byoriginal. Poliserna har problem med sina privata relationer. Många karaktärer är sympatiska och man bryr sig om hur det ska gå för dem.
Kort sagt: det är en rätt typisk svensk deckare, ingen fantastisk roman men tillräckligt spännande och lagom tunn att bära med sig i handväskan.

Dandy - Jan Guillou

Dandy är Jan Guillous andra bok om nittonhundratalet.I den får vi följa den tredje av de norska ingenjörsbröderna, Sverre, som försvann tidigt ur Brobyggarna. Efter att ha fått sin examen vid universitetet i Dresden väljer han att inte fara hem till Norge för att bygga järnväg. Hans familj kommer nämligen aldrig att acceptera att han vill leva med en annan man. Sverre packar sina väskor och far tillsammans med sin hemlige engelske pojkvän Albie till dennes gods i England, där de planerar att bo och arbeta tillsammans. Albies familj är gammal engelsk överklass och Sverre får anpassa sig till en mängd etikettsregler och klädkoder. Själv har har han inga ekonomiska tillgångar och just ingen vana vid de uppstyltade umgängesformer man ägnar sig åt på Manningham house, men för att få vara med Albie anpassar han sig till vad som helst.
   Antagligen förstår alla på godset vilken typ av relation Sverre och Albie har, det är inget ovanligt me homosexuella relationer under studietiden i överklassen. Dock förväntar sig Albies familj att han så småningom ska gifta sig med en kvinna och få en son som kan ta över egendomen, och de kan inte vara öppna med sitt förhållande utan tvingas hela tiden hålla skenet uppe och låtsas vara enbart kamrater och kompanjoner.
   Efter en tid upptäcker Sverre att han inte bara är en begåvad ingenjör utan kanske även en blivande konstnär. Paret börjar umgås allt mer i konstnärskretsar där unga rebeller samlas för att dela alla sina hemligheter, diskutera modern konst, kärlek och sex. Sverre målar, men är osäker på om det han har verkligen är en konstnärlig talang och inte bara en teknisk begåvning.
   När tiderna förändras och kriget närmar sig blir livet som homosexuell allt svårare. Hot och våld blir allt vanligare och att vara överklass innebär inte samma skydd som förr.

Dandy känns ganska olik Brobyggarna. Det är färre äventyr och hjältemod, en lite mer lågmäld berättelse. Det är kul att läsa om hur huvudpersonerna hänger med Bloomsburygruppen, och intressant att se första världskriget ur ett helt annat perspektiv än i den första boken. Jag är inte helt förtjust i att Guillou lyckas peta in en lejonjakt (!) i berättelsen om två intellektuella dandys, det känns inte alls som att det passar in. Bortsett från det är det en fin bok, och jag ser fram emot att läsa del tre.

 Jan Guillou signerar Dandy på bokmässan.

Bokmässebaksmälla

Jag hade två fantastiska dagar på bokmässan i Göteborg. Har aldrig i mitt liv varit omgiven av så många böcker!! I alla tidningar och tevereportage jag har sett har det snackats om att det var ett inferno av köer och trängsel, men jag upplevde inget av det faktiskt. Det var ganska lång kö utanför, men den rörde sig snabbt framåt. Inne på mässan var det mycket folk, men de var relativt väl utspridda bland montrarna så det gick att komma fram och titta på allt jag ville se. 

Jag hann med allt jag ville ur scen- och monterprogrammet, och fick även se och lyssna på en hel del författare som jag inte hade prickat för i min lista. 

Var det inget som var dåligt? Jo, att alltför många mässbesökare luktade riktigt mycket svett. Hallå, man kan faktiskt använda deodorant om man ska vistas i en folkmassa. 

Idag är jag trött och öm i benen efter allt gående, men väldigt nöjd med min resa.

Ett par kilo böcker släpade jag hem:

 

Böcker som jag fick gratis! 

Tidningen Utopi hade jag turen att få gratis i Kulturtidskrifters monter en kvart innan stängning på söndagen. 

Tio stationer av Jenny Valentine delades ut gratis.

Elefantminnen plockade jag åt mig hos Hotell Gästis, där man fick välja en bok när man deltog i en tävling. 

En sån där vidrig bok där mamman dör och Jag väntar under mossan bytte jag till mig på Stora bokbytardagens bord.

Jag köpte ett gäng böcker av Kalle Lind: Människor som gått till överdrift, Människor som har haft fel, Människor det varit synd om och Proggiga barnböcker (som tydligen är helt slut på förlaget, så där hade jag tur!)
Bästa vänner handlar om djur som är kompisar med djur av andra arter. Är så blödig när det gäller djur, kunde omöjligt motstå denna.
Var sak på sin plats är nån slags tipsbok för att röja upp bland prylar hemma, den kostade bara tio kronor.

Tre signerade böcker: Rocky volym 23, Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar (ENORMA köer till signeringen av denna!) och Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou.

Jag hann läsa ut två av mina nya böcker på vägen hem :)

Bokmässa!!

Imorgon är det äntligen dags att ta flyget ner till Göteborg! Det blir min första bokmässa, och jag är enormt förväntansfull. Har inte gjort några särskilda planer, annat än att strosa runt och försöka hinna med så mycket som möjligt...

Det snyggaste bokomslag jag sett i mitt liv.

I helgen gjorde jag ett bokfynd på Sirius loppmarknad här i Uppsala. Den snyggaste bok jag sett!

Det är en Moby Dick utgiven 1955 på Rabén & Sjögren, och det fantastiska omslaget är gjort av Eric Palmquist ("pärmdekor" av Ove Birgersson, jag antar att det betyder att han gjort bokryggen?)

Jag vill ha detta som affisch också! Kunde bokstavligen inte sluta titta på boken på hela helgen...

Vad detta under av perfektion kostade? 

20 kronor.

Saknad

Karin Alvtegen är min favoritdeckarförfattare just nu. Jag har visserligen bara läst två av hennes böcker men de var väldigt bra båda två. Hon är fantastisk på att skildra människor, deras tankar och känslor.

Saknad handlar om hemlösa Sibylla. Det enda hon vill är att vara ifred och skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa sig ett eget litet hus. Hon är bra på att uppföra sig som om hon inte vore hemlös och på det sättet skaffa pengar, mat och husrum. En natt lyckas hon få rum på Grand hotel, men när hon vaknar på morgonen är hon misstänkt för mord. Hon lyckas hålla sig undan från polisen men fler mord inträffar och hon blir mer och mer trängd. Snart inser hon att det enda sättet för henne att undkomma är att själv avslöja mördaren.

Jag gillar mordgåtan, den är precis lagom skruvad. Jag ska se till att läsa hennes andra böcker också.

En man som heter Ove

En man som heter Ove tycker inte om tillståndet i världen. Ingen kan längre backa med släp eller göra en ordentlig kopp kaffe och gammal hederlig kunskap ersätts med datorer. I hans lugna radhusområde ersätts de gamla familjerna med nya. Särskilt hans nya grannar är otroligt irriterande och kommer alltid och avbryter honom alltid för att de behöver skjuts till sjukhuset eller lära sig köra bil.

En man som heter Ove är en av Fredrik Backmans två debutböcker. Backman har en väldigt rolig blogg och jag förväntade mig en väldigt rolig bok. Och ja, den är rolig, fylld med bisarra och dråpliga situationer. Men jag tycker att den är mer sorglig än rolig, fast sorglig på ett ganska roligt sätt. Jag trodde den skulle handla om en arg medelålders man som inte förstår sig på världen men den visade sig handla om hur man blir en man som heter Ove. En inte alltför lätt uppväxt övergår i ett vuxenliv som inte heller flyter på utan hinder. Backman beskriver Ove så att man både förstår honom, känner med honom och inser hur otroligt irriterande det skulle vara att vara granne med honom.

Framför allt är historien en av de vackraste kärlekshistorier jag läst på länge. Ibland undrar man hur vissa människor hittar varandra, varför de faller för varandra och varför de fortsätter att vara tillsammans trots att det verkar som om de inte har något gemensamt. Ove och hans fru är ett sådant par och det skildras fint vad de känner för varandra.

Det är en rörande, rolig och sorglig historia som jag verkligen kan rekommendera. Här kan man läsa vad Backman själv säger om boken.

Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh

Det är åttiotal när en familj kommer till Sverige från Iran.
Det är pappan, som ser det nya landet som den stora möjligheten. Här ska allt kunna hända, här finns friheten och framtiden. Allt är möjligt att få om man arbetar tillräckligt hårt för det.
Det är mamman, som ibland tvivlar på att det var rätt att fly. Kanske det hade varit bättre där man är hemma, kanske hade det varit värt att dö för sin övertygelse.
Det är flickan, hon som är Framtiden. Hon som ska uppfylla alla drömmar om den skinande framtiden. Hon som är svensk, så svensk man kan bli.

Åttiotalets skola i Fabriksorden där de bor har inte mycket att enbjuda. Flickan sätts i specialundervisning trots att hon redan kan svenska. Lärarna som avlöser varandra har alla samma sak att säga: det spelar ingen roll hur hårt du arbetar, du kan aldrig bli mer än såhär, alla har sin plats i samhället och din plats är här nere. En av dem refererar till och med till hennes utländska bakgrund som ett handikapp, något att lära sig leva med men som alltid med rätta kommer att begränsa henne. Flickan försöker att inte lyssna, hon måste kämpa, måste göra pappa stolt, måste bli bäst! Hon räknar pappans egenkonstruerade räkneuppgifter som ligger årskurser före hennes ålder, läser flera klassiker i veckan trots att hon knappt förstår vad de handlar om och tränar hårdast i handbollslaget. Det handlar hela tiden om att arbeta hårdare, lära mera, vara bättre. Man har en dröm, sen arbetar man hård, och sen får man det man drömt om. Det är pappans fasta övertygelse, och på väg mot drömmen finns ingen tid för vila.
   Familjen knakar i fogarna. Pappa, som oftast är den trygga famnen med honungsögon som ser så stolt på sin flicka kan när som helst förvandlas till Monstret som rasar okontrollerat. Flickan måste skydda både Mamman och Lillebror mot monstret, även om det sliter itu familjen.
   Med åren kommer tvivlen: finns det en väg bort från Fabriksorten? Hon passar ju inte in. Hon är uppväxt i Sverige, men i andras ögon är hon alltid den annorlunda, den som inte har någon plats högre upp, Trollet som inte kan förklä sig till Prinsessa. Hon söker sig in mot staden, till invandrargängen, "Blatteland",  och deras gemenskap. Ett nytt liv, ett liv där man kan festa varje helg klädd i kort och glittrigt med vänner som har det gemensamt att de inte är svennar, där man slipper vara annorlunda. Eller gör man? Flickan läser fortfarande läxböcker i väntan på nattbussen, talar för fin svenska, passar fortfarande inte in hur hon än omformar sig.
   Allt hårt arbete hon lagt ner, till slut leder det iallfall till Drömmen. Pappans dröm, själv verkar hon inte veta vad hon vill mer än att hon vill bli bäst, ha det bästa, komma upp, göra pappan nöjd. Drömmen blir till Elitskolan, där de bästa av de bästa fortsätter kämpa, tävla, klösa sig till toppen. Hon har lyckats, hon är på plats, men vem är hon nu? Blev det nåt kvar av henne mer än ett stelt leende?
   Det är en klassresa, en berättelse om att sträva uppåt utan att veta om det finns något uppåt för en att nå eller vad man ska göra när man kommit dit. Flickan vet bara att hon alltid måste kämpa hårdare, ta i mer, visa att hon kan, övertyga om att hon hör hemma.

  
Det är en jobbig bok att läsa, nästan fysiskt utmattande. All stress, alla extremt höga ambitioner och så frustrationen över fördomar och strukturer som hindrar och trycker ner. Ändå tyckte jag om att läsa den, den har ett bra tempo och fina karaktärer. En sak jag inte är så förtjust i är att vissa platser och personer inte har fått några riktiga namn. Att flickan, mamman och pappan inte namnges känns inte så märkligt, men att barndomsbästisen kallas Allra käraste syster blir lite krystat och att Fabriksorten inte preciseras mer än så gör att en del dialoger blir lite stappliga och konstgjorda. Bortsett från det är språket fint och jag dras verkligen in i historien. Boken klassas i baksidetexten som "prestationsjunkiens berättelse ur ett invandrarperspektiv", men det känns alldeles för smalt för att beskriva den. Historien rymmer så mycket mer, framförallt en skildring av ett klassamhälle där man ibland måste välja sida, anpassa sig, klättra vidare utan att se tillbaka.