Divergent - dumt men iallafall inte tråkigt.

Sist av alla bokbloggare på bollen, men bättre sent än aldrig. Nu har jag också läst Veronica Roths Divergent. Jag har nog ärligt talat väntat så länge mest på grund av omslaget är så tråkigt att jag inte har blivit sugen att läsa boken (nej, man ska inte dömma en bok efter omslaget, men ärligt talat - det gör man ju nästan alltid).

Divergent är en dystopi som följer ungefär samma mönster som övriga YA-dystopier som kommit de senaste åren. Den utspelar sig i en värld som i fredsbevarande syfte delar in invånarna i fem fraktioner. Varje fraktion har som uppgift att upprätthålla vissa bestämda ideal (ärlighet, mod, osjälviskhet, intelligens och fredlighet). Vilken fraktion man tillhör avgör vad man kan ha för yrke, hur man klär sig, och vem man umgås med. Tish genomgår tillsammans med sina klasskamrater ett test som ska avgöra var de passar in, och det visar sig att hon inte självklart tillhör de osjälviska som hon vuxit upp bland. Hon är "divergent", vilket betyder att hon har drag som passar i mer än en fraktion. Det visar sig vara en oerhört farlig egenskap som inte bör avslöjas för någon. När det blir hennes tur att välja fraktion, och därmed hela sin framtid, väljer hon att överge sin familj och flytta till de modigas distrikt - och bli en del av fraktionen som försvarar staden mot okända hot utifrån.

Är divergent-världen logisk och trovärdig? Nej, den känns tvärtom ganska dum. De osjälviska är de enda som har politisk makt. De modiga ägnar sig mest åt att hoppa av tåg i farten och slå varandra medvetslösa. Tåget är en historia i sig, det verkar mest rusa fram i blixtens hastighet, och av nån outgrundlig anledning stannar det aldrig vid stationerna. Stör det här läsupplevelsen? Nej, faktiskt inte så mycket. Det är tillräckligt spännande med tillräckligt bra karaktärer för att jag både ska vilja läsa klart, och bli sugen på att läsa uppföljaren.