Bra, men irriterande

Tre ensamma människor flyttar ihop i en sliten men lyxig lägenhet i Paris. Det är Camille, som slutat äta, Franck, som jobbar dygnet runt som kock och Philibert, adelsmannen som passat bättre på 1700-talet. De försöker anpassa sig till varandra och sakta växer en vänskap fram.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är den typ av bok som många älskar och tycker kommer med djupsinniga tankar om livet. Misstänker att många skulle klassificera den som en feel good-bok.  Den är ganska bra, lite väl gullig och med lite för udda karaktärer för min smak. Karaktärerna är udda på ett "titta så charmerande och excentriska"-sätt som jag tycker är ganska  irriterande. De är också ganska osympatiska av och till. En annan sak jag tyckte illa om är sättet att skriva dialog där det tar evigheter innan man förstår vem som säger vad eller om det kanske är en inre dialog.

Men det är klart att det är lockande att bo fint i Paris och hänga med annorlunda människor. Och jag avslöjar nog inte för mycket om jag säger att det självklart slutar ganska lyckligt, det ingår ju i genren. Den var underhållande medan jag läste den, men den lämnade inga djupa spår i minnet.

Snyggaste boken!

Jag och min pojkvän fick det här praktverket i julklapp: Lars Lerins Naturlära.  Vi har inte hunnit läsa den än, men har bläddrat och tittat på bilder, och den är verkligen otrolligt fin. Signerad och allt! 

Spänningsmoment? Saknas.

Jag älskar ungdomsböcker, men Josephine Bornebuschs Född fenomenal lämnade en del att önska. Som en intrig.
Rut går i nian och är betydligt mer upplyst än sina tama klasskamrater. Hon är intresserad av andra världskriget, särskilt av Anne Frank. Hon har en bästis som är sexgalen, en bror som är dum men som har rest utomlands, en lärare som luktar äckligt. Rut är sugen på att åka på klassresa. Ok, säger läraren.
Jag gillar tonen i boken, det finns en del kul formuleringar och det flyter på bra. Men det händer inget. Det finns ingen konflikt, ingen intrig (jo: "ska klassen gå med på att åka till Amsterdam eller kommer de rösta för att inte åka på nån klassresa alls"?) Det är synd att det inte blir mer spännande, för det finns en del kul karaktärer och det hade mycket väl kunnat vara en ungdomsbok i den roligare genren om det bara hade varit en intressantare historia.

Människor det varit synd om

I människor det varit synd om kåserar Kalle Lind om kändisar (till största delen från förr) som inte haft det så himla lätt. Vissa har blivit oskyldiga offer för omständigheterna (dvs andra idioter), vissa har själva glatt klafsat fram och ställt till det för sig ordentligt.
Man får veta hur det gick till när Carola stod öga mot öga med göteborgshumorn och inte förstod ett dugg, varför Ernst Rolf dog och hur eländigt Job egentligen hade det när gud ville testa honom lite.
Riktigt roligt, även om det blir lite väl käckt när man läser hela boken i en sittning.

Prins Charles känsla

Jag hade önskat mig "något av Liv Strömquist som jag inte redan har" i julklapp, och jag fick Prins Charles känsla. (Tanken är att jag ska skaffa alla böckerna, man måste ha många pågående bokhylleprojekt!)
I Prins Charles känsla är kärleken i fokus. Den romantiska, den praktiska, den påtvingade, den utplånande och den obefintliga. Liv rotar runt i kärlekens historia, och kopplar sina teser till forskare inom olika ämnesområden. Som vanligt så vimlar det av kända personer, historiska och nutida, och serierutorna är pepprade med källhänvisningar. Jag älskar den här stilen, det är så smart och allmänbildande samtidigt som det är väldigt kul. Heja Liv!

Äta isbjörn på nordpolen

När jag väljer årets första bok vill jag gärna att den ska vara riktigt bra, för att så att säga sätta standarden för det kommande läsåret. 2015 inledde jag därför med en bok som fått otroligt bra kritik både i tidningar och på bokbloggar: Bea Uusmas Expeditionen.
Boken är, som nog de flesta vet vid det här laget, en skildring av författarens djupdykning i mysteriet Andréexpeditionen. Bea älskar Andréexpeditionen, alltså verkligen älskar. Hon ägnar tio år åt att söka upp all upptänklig fakta om den för att kunna få veta vad det egentligen var som hände, och all relevant data finns noggrant redovisad i boken. Det blir aldrig tråkigt, jag dras med i författarens besatthet och lusläser girigt tabeller som radar upp möjliga dödsorsaker, skisser över hur det sista lägret såg ut och dagboksanteckningar över vilken del av en säl som ätits en viss dag.
Jag har läst flera recensioner där skribenten tyckt att boken var precis lagom, att den innehöll precis allt man ville veta, inte för mycket och inte för lite. Själv håller jag inte riktigt med, jag upplevde att slutet var lite för abrupt. Eftersom boken handlar så mycket om kärleken till att forska och besattheten som driver en vidare hade jag gärna velat varva ner i slutet med några betraktelser från författaren kring vad som händer nu. Är det slut med faktajakten? Är hon nöjd med svaren hon hittat? Hur tomt känns det att ha skrivit färdigt? Har hon fler specialintressen?
Utöver det är boken fantastisk. Jag har den illustrerade upplagan, och den är oerhört snygg och känns lyxig i sitt stora format och med alla bilder och skisser.

Varför finns det inga riktiga superhjältar?

Strax innan nyår klämde jag in seriealbumen Kick-Ass och Kick-Ass 2. Måste säga att de var väldigt underhållande, om än våldsamma på ett lite onödigt äckligt sätt. 

Det handlar om tonåringen Dave, som är en vanlig nörd utan specialtalanger. Han börjar grubbla på varför det inte finns några superhjältar i verkligheten, alltså inte sådana som kan flyga eller spraya med spindelnät utan vanliga människor som ger sig på brottsbekämpning iförda coola outfits. Nån måste ju testa? Några klick på ebay senare är Dave en grön dykardräkt rikare och förvandlar sig själv till superhjälten Kick-Ass. Det visar sig att det där med slagsmål är svårare än han föreställt sig, och väldigt mycket läskigare än han trott. Det visar sig också att det visst finns maskerade hämnare på stadens gator: den lilla dödsmaskinen Hit Girl som tränats av sin far Big Daddy klarar allt som Dave inte kan, och blir räddningen när Kick-Ass tar sig vatten över huvudet. 

Seriealbumen skiljer sig litegrann från filmerna, men i stort sett är det samma story. (Med vissa skillnader i bakggrundshistoria, som jag tyckte gjorde serien både bättre och mörkare). Det är väldigt snyggt tecknat och färglagt, och jag hoppas att stadsbibliotekt köper in del tre när den kommer!

Lagom förströelse

Myron Bolitar är sportagent, fd basketproffs och FBI-agent. När hans bäste spelare får konstiga meddelanden om sin försvunna flickvän ber han Myron utreda fallet. Tillsammans med sin psykopatiske vän Win tar Myron tag i utredningen samtidigt som han förhandlar om proffskontrakt.

Spelaren av Harlan Coben är en klassisk deckare som påminner mycket om hårdkokta 30-talshistorier. Myron är slagfärdig, eller åtminstone skämtsam, hans kärleksintresse är blond med långa ben och hans vän är bra på både kampsport, golf och att skjuta människor. Boken är en bra blandning mellan modernt och klassiskt och den håller tempo och spänning hela vägen igenom. Det är skönt att läsa en deckare utan en seriemördare som har bisarra idéer och om man klarar av att se misshandel, mord och våldtäkter som underhållning är det en stunds lätt underhållning.

Årets bästa, 2014

2014 läste jag rekordfå böcker. En väldigt utdragen renovering gjorde att det slutade på 55 stycken (att jämföra med 2009 då jag hann med över 200 stycken...)
Även om det inte blev så många som jag skulle ha önskat så hittade jag en hel del riktigt fina böcker under året. Här är, utan inbördes ordning, mina sju favoriter:

# Nyckeln - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

# Torka aldrig tårar utan handskar 3, Döden - Jonas Gardell

# Eleanor & Park  - Rainbow Rowell

# En hemstad - Kristian Lundberg

# Tell the wolves I'm home  - Carol Brunt Rifka

# The perks of being a wallflower - Stephen Chbosky

# Kunskapens frukt - Liv Strömqvist

Game of thrones som seriealbum

Game of thrones i serieform, kan de vara nåt? Spontant känns det om att det blir väldigt, väldigt många album om man ska täcka in hela sagan, men det gör ju inget om det är bra. Och det är det! Jag gillar att man inte har tecknat karaktärerna efter hur de ser ut i tv-serien, (jag gillar inte att alla är så snygga - det är de faktiskt inte i böckerna!) Bra tempo, snygg tecknarstil, och såklart en bra historia. Jag blev inte besviken, men jag tror att den som varken läst böckerna eller sett tv-serien får lite svårt att hänga med i handlingen.