Äta isbjörn på nordpolen

När jag väljer årets första bok vill jag gärna att den ska vara riktigt bra, för att så att säga sätta standarden för det kommande läsåret. 2015 inledde jag därför med en bok som fått otroligt bra kritik både i tidningar och på bokbloggar: Bea Uusmas Expeditionen.
Boken är, som nog de flesta vet vid det här laget, en skildring av författarens djupdykning i mysteriet Andréexpeditionen. Bea älskar Andréexpeditionen, alltså verkligen älskar. Hon ägnar tio år åt att söka upp all upptänklig fakta om den för att kunna få veta vad det egentligen var som hände, och all relevant data finns noggrant redovisad i boken. Det blir aldrig tråkigt, jag dras med i författarens besatthet och lusläser girigt tabeller som radar upp möjliga dödsorsaker, skisser över hur det sista lägret såg ut och dagboksanteckningar över vilken del av en säl som ätits en viss dag.
Jag har läst flera recensioner där skribenten tyckt att boken var precis lagom, att den innehöll precis allt man ville veta, inte för mycket och inte för lite. Själv håller jag inte riktigt med, jag upplevde att slutet var lite för abrupt. Eftersom boken handlar så mycket om kärleken till att forska och besattheten som driver en vidare hade jag gärna velat varva ner i slutet med några betraktelser från författaren kring vad som händer nu. Är det slut med faktajakten? Är hon nöjd med svaren hon hittat? Hur tomt känns det att ha skrivit färdigt? Har hon fler specialintressen?
Utöver det är boken fantastisk. Jag har den illustrerade upplagan, och den är oerhört snygg och känns lyxig i sitt stora format och med alla bilder och skisser.