Jag sa länge att jag inte skulle läsa David Lagercrantz Milleniumbok, men så en dag... gjorde jag det ändå. Det var ju dumt.
Handlingen är inte så spännande som man blivit bortskämd med i Stig Larssons böcker. Konceptet "autistiskt genibarn som vet för mycket" känns inte trovärdigt för fem öre, och inte särskilt nyskapande heller. Hela boken är en blek kopia av de tidigare, och ibland får jag känslan av att Lagercrantz driver med sina läsare. Lisbeth Salander är rent av en karikatyr av sig själv. Jag skrattade högt flera gånger åt absurda inslag i texten. Vad säger ni t ex om "...hon ägde inte ens en stereoanläggning, kanske delvis för att hon inte förstod sig på musik". Varför skulle hon ha en stereo om hon inte gillar musik?? För att lyssna på språkkurser på LP? Dessutom är väl stereoanläggningar mer ovanligt att ha än att sakna i dagens Sverige? Mitt absoluta favoritcitat var det här, från när Lisbeth läser en bok om rymden. "Lisbeth gillade svarta hål. Hon kände ett släktskap med dem". Ett SLÄKTSKAP? Han driver ju med oss!? Visst är boken en parodi?
Om jag nu ska passa på att klaga lite mer när jag ändå kommit igång så vill jag nämna det OERHÖRT irriterande sättet som författaren flera gånger låter sina karaktärer berätta väldigt långdragna historier för andra karaktärer som redan väl känner till informationen som förmedlas. Till exempel: när Erika berättar en lång, seg historia för Mikael om hur det gick till när Millenium såldes. Varför gör hon det? Han var ju med!
Jag är verkligen inte sugen på att läsa eventuella uppföljare (men å andra sidan, det känns det som att jag har sagt förut...)
Och jag står fast vid mitt beslut att inte röra den här boken och eventuella efterföljare, inte ens med tång :)
SvaraRaderaDet verkligt sorgliga är att några människor tyckte det var nödvändigt att skriva och ge ut den här uppföljaren för att de tydligen inte hade tjänat TILLRÄCKLIGT många miljoner på Stieg Larssons författarskap...
SvaraRadera:-(