Alice Munro förtjänar verkligen sitt Nobelpris. Novellerna i Kärlek vänskap hat är bland de absolut bästa jag någonsin läst. De skildrar vardagliga händelser och vanliga människor på ett sätt som gör att de känns extraordinära. Varje novell känns som att den innehåller allt den behöver för att berätta sin historia, varken mer eller mindre.
Jag fascineras av hur exotiskt det känns att historierna utspelar sig i Kanada. Samhället påminner mycket om både Sverige och USA som det skildras i film och tv-serier, men så kommer det små saker som påminner om att det är ett annat land. Sättet att skildra naturen, och hur folk förhåller sig till den, känns väldigt svenskt, men det finns något av en nybyggaranda i berättelserna.
När jag läste den första novellen var jag övertygad om att den var den bästa i boken, men de andra höll samma höga klass. Nu är jag sugen på att läsa allt annat hon skrivit också.
