De skandalösa - Simona Ahrnstedt

Magdalena Swärd är ungmön som anställs för att ta hand om friherrinnan fröken Venus Dag och Natt under dennas vistelse hos greve Gabriel Gripklo på hans slott Wadenstierna. Venus är bara en av många unga kvinnor som samlats på slottet då det är dags för greven att välja en hustru. Magdalena planerar att sköta sitt uppdrag och hålla sig ur vägen, men när hennes förre fästman kommer till slottet konspirerar hon med greven för att göra fästmannen avundsjuk.

Jag har insett att jag är rätt förtjust i historisk romance. Simona Ahrnstedt gör ett bra jobb med att skildra en annan tid, i det här fallet stormaktstiden, 1685. Skildringen känns trovärdig, både vad gäller tidens moral och folk levnadssätt.

Jag tycker om alla karaktärer utom de två huvudpersonerna. Särskilt gillar jag fröken Venus. Man tror att hon ska vara dryg och jobbig, men hon är väldigt rolig. Jag gillar verkligen hennes relation med Nora, grevens syster. Det är ett oväntat inslag men kul med variation.

Historien är inte den djupaste, men det är inte heller något man förväntar sig av en romance och jag tycker inte att det gör något. Miljöskildringarna är väldigt bra, jag blir nästan sugen på att åka till 1600-talet. Men bara nästan. Överlag är det en riktigt trevlig bok, perfekt för lite avslappnad eftermiddagsläsning.

Isfolket och Häxmästaren.

När jag var på stadsbiblioteket för nån vecka sen upptäckte jag att de har köpt in en hel rad böcker av Margit Sandemo. Jag har läst alla 47 delar av Sagan om Isfolket (och har alla böckerna samlade i skokartonger under sängen). Om de är bra? Nej. Och ja. De följer en släkts historia från sent 1500-tal, det är kärlek, hat, häxor, krig, pest, hovdamer och backstugor. Det centrala är förbannelsen som vilar över släkten, och deras strävan efter att bryta den. Det finns många ganska härliga karaktärer att älska och hata, det är spännande och ganska fascinerande att allt hänger ihop fast det utspelar sig under så väldigt lång tid. Det är inte böcker man läser för att man älskar språket, det är magin i kombination med släktsagan som är behållningen. Böckerna är relativt jämna, förutom de ca fem sista där Margit spårar rejält och bland annat skriver in sig själv i handlingen (!)

Hur som helst. Isfolket har jag ju alltså redan läst.
Nu gav jag mig på den första boken i serien Häxmästaren, Trolldom.

Första intrycket är att det är sämre än jag hade väntat mig. Språkligt är det mycket mediokert, personerna beskrivs om och om igen på samma sätt (skör-och-vacker, alldaglig-men-med-"personlighet" och så det mer oväntade "brun på något sätt"). Handlingen kretsar kring Tiril och hennes vackra syster Carla. Det är 1600-tal och systrarna bor med sina föräldrar i Bergen. Mamman är ständigt frånvarande och pappan verkar ha hemligheter och beter sig allt konstigare. Carla är djupt olycklig, bara gråter och gråter men vill inte säga varför. Farorna hopas, och Tiril har ingen att vända sig till förutom sin bästis, gatuhunden Nero. Så småningom korsar den mystiske (och brune) islänningen Mori hennes väg. Han är en häxmästare, och pysslar i stort sett oavbrutet med besvärjelser och hemliga tecken och är mystisk och svår.
   Det här var inte så bra. Det är tjatigt, karaktärerna är platta och tråkiga och det blir aldrig särskilt spännande. Jag antar att det finns enormt många böcker i serien, och trots att jag inte gillade Trolldom kan det hända att jag får för mig att plöja igenom de övriga någon gång. Det kan ju hända att de blir bättre?