Pausunderhållning

Vi tittade på Coraline häromveckan och då blev jag så himla sugen på att läsa den igen. Tycker om att läsa om böcker, men det är skönt om det inte tar för lång tid, då det finns så mycket nytt att läsa också. Coraline är en spännande berättelse om hur Coraline hittar ett andra hem, med en andra mamma bakom en igenmurad dörr i familjens nya lägenhet. Först verkar allt bra, men snart märker man att allt inte är som det verkar.

Jag gillar teckningsstilen i boken och jag älskar katten, som är precis så arrogant och självsäker som en katt ska vara. Historien är lagom läskig och ett perfekt äventyr att koppla av med.

En besvikelse till skräcknovellsamling

De odöda är en novellantologi med bidrag från många olika författare, t ex John Ajvide Lindqvist, Amanda Hellberg och Anders Fager.
I början står det något i stil med "självklart kan man inte göra en skräckantologi utan att ta med klassiska noveller från Poe och H P Lovecraft". Så det har man gjort. (Även en av Selma Lagerlöf).
Jag håller inte alls med. Den svarta katten finns ju redan med i ungefär ALLA skräckantologier. Kan inte en samling noveller få vara modern för en gångs skull?
   Jag blev lite besviken på texterna. Ajvide Lindqvists novell hade något krypande otäckt över sig, de flesta andra var ren monstergore eller ganska ointressanta. Kanske hade jag för höga förväntningar, men det lät ju så bra med nya skräckberättelser. Inget i den här samlingen skrämde mig särskilt mycket. Synd!

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag har läst flera som varit rätt negativa till den här boken så jag hade inte jättehöga förväntningar på den. Kanske var det därför jag tyckte den var ganska bra? Premissen är dock lite bättre än vad själva boken är.

Jacobs farfar brukade berätta historier för honom om sin uppväxt på en underbar ö i skydd från läskiga monster. Han visar även bilder på sina vänner där, med mer eller mindre märkliga förmågor. När Jacob växer upp slutar han tro på historierna men när farfadern dör inser han att det kanske ändå fanns någon sanning i dem. Han reser med sin far till ön där farfadern växte upp för att ta reda på vad som är sant och inte.

Mycket av boken spinner kring att Jacob har foton på de besynnerliga barnen och dessa foton finns också med i boken. Det är ett intressant grepp, men det leder till att historien mest fokuserar på att beskriva de olika barnen och inte så mycket på att det ska hända saker. Ungefär två tredjedelar av boken är mest en slags uppbyggnad och miljöbeskrivning så när handlingen väl kommer igång är det inte mycket plats för den och boken slutar ganska abrupt. Jag tyckte ändå om den, men den hade kunnat gå mer på djupet både vad gäller karaktärer och miljö. Till exempel hade jag gärna sett lite mer problematisering av sättet de besynnerliga barnen lever på.

Slutet på boken gör att den känns som början på en serie och del två är på gång. Jag blir dock mest lite irriterad över att det inte blir något ordentligt slut och jag känner mig inte särskilt sugen på att läsa ytterligare en bok med dessa karaktärer.

Jenny har också skrivit om boken.

A monster calls - Patrick Ness

Sju minuter över tolv på natten kommer monstret till Conors hus. Det är enormt stort och bultar på väggen så att tavlorna ramlar ner, men Conor blir inte rädd. Han hade väntat sig något värre.

Monstret har kommit för att berätta tre historier, för berättelser är viktiga. Conor vill inte höra några historier, vad han vill är att allt ska vara som förr. Som det var innan hans mamma blev sjuk, när han blev behandlad som alla andra.

Monstret är inte intresserat av vad Conor vill, det har blivit kallat och tänker göra det monster gör. Det vill ha något från Conor, något som han absolut inte vill ge.

A monster calls är en annorlunda berättelse om sjukdom, sorg och mobbing - inte en skräckbok som man skulle kunna tro. Den är väl egentligen skriven för barn, men det är en sån där fin bok som passar för vuxna också (sådär lite Roald Dahl-aktig). Jag gillar kombinationen av sagomonster och riktigt bitande realism.