Carrie

Jag läste Carrie av Stephen King för många, många år sedan - då i en svensk översättning från sjuttiotalet som jag tyckte var så dålig att det rent av var svårt att hänga med i handlingen. 2017 läste jag om boken, nu som ljudbok och på origialspråket engelska. Den här gången blev jag inte besviken. Som skräckbok räknad så får jag medge att jag inte tyckte att den var särskilt otäck - men då får man ta med i beräkningen att jag har läst den förut och dessutom sett den första filmatiseringen (med Sissy Spacek som Carrie) flera gången och alltså inte blev överraskad av något över huvud taget.
Den numera klassiska berättelsen om den tonåringen Carrie som hunsas av sin extremt religiösa mor och trakasseras av en hel high school, och som en dag upptäcker att hon har telekinesiska krafter är trots att jag inte tyckte att den var särskilt skrämmande en riktigt bra roman trots sitt ringa sidantal.

Long time no see. Ett försök till uppstart!

Oj, den här bloggen alltså... så försummad den blivit! Man tänker att man tar en paus några veckor, och plötsligt har det gått ett halvår. Den senaste bok jag recenserat läste jag förra sommaren, så redan för ett halvår sen var jag enormt efter med bloggandet.
Eftersom jag ser bokbloggandet främst som ett sätt att minnas vad jag läst känns det trist att bara strunta i allt jag läst det senaste året, så jag ska nog göra ett försök att få in något kort om varje bok även om det just nu känns som ett nästan oöverstigligt projekt. Herregud, det är verkligen jättemånga böcker det rör sig om! Oh well, vi gör ett försök och ser hur långt energin och engagemanget räcker. (Och hur mycket tid bebisen tycker att jag ska tillbringa framför datorskärmen....)

Först ut av den gamla skåpmaten: Stephen Kings The girl who loved Tom Gordon. En bok jag läst flera gånger tidigare, men blev sugen på att läsa om förra sommaren. I den får vi följa nioåriga Tricia som går vilse i en ändlös skog med bara en walkman som sällskap. Den och något mystiskt som tycks smyga efter henne. Jag älskar verkligen denna bok, det är fascinerande att det går att skriva så intressant när boken bara har en enda karaktär (iallafall nästan). Varje gång jag var tvungen att lägga den ifrån mig kändes det lite jobbigt att lämna Tricia ensam i skogen, så pass uppslukad av den var jag. Inte illa för en bok man läser för fjärde gången!

Världens bästa bok i serieformat

Jag vet inte varför jag har väntat så länge med att köpa serieversionen av min favoritbok The Stand. Det är väl lika delar snålhet som oro för att den inte ska vara bra tror jag. Men å vad bra det är!
Väldigt snyggt tecknat, stilen är realistisk med snygg och stämningsfull färgläggning och karaktärerna har verkligen fått unika utseenden (jag tycker att man allt för ofta ser seriealbum där det är svårt att hänga med i handlingen för att alla ser ungefär likadana ut). Jag gillar också att tecknarna inte har kopierat filmen. Karaktärerna ser inte ut som skådespelarna utan mycket mer som de faktiskt beskrivs i boken (tydligast märks det på Fran som enligt boken har långt mörkt hår och i filmen spelas av Molly Ringwald med kort rött hår).
Kanske kan det vara lite svårt att hänga med i handlingen om man inte har läst originalboken eftersom det i början av storyn är många parallella spår och personer att följa, men jag tycker att allt förklaras ganska tydligt. (Svårt för mig att avgöra iofs, då jag har läst boken ...kanske sju gånger?).
Serie-The Stand går att köpa från nätbokhandlarna, och är indelad i sex album.

Här kommer Charles D Campion inkraschandes på Bill Hapscombs bensinmack, och startar hela cirkusen.

  

 

Del två ligger och väntar på att bli läst! Jag ser fram emot att Harold Lauder dyker upp (och kanske man även får se Trashcan-man i denna volym!?)